Ryktet går. I Jerusalem väntar upprörda bröder på Petrus, och när han kommer tillbaka dit efter sitt besök hos Kornelius i Cesarea, blir han ifrågasatt av de troende omskurna, alltså dom som predikar omskärelsen som krav för en sann tro. De anklagar inte Petrus för att hedningarna har tagit emot Jesus och att Anden har fallit på dem. De anklagar honom för att ha besökt en hednings hus och ätit tillsammans med honom.

Det är inte farligt att ifrågasätta. Ett öppet sinne betyder inte per automatik en okritisk hållning. Petrus tar sina kritiker på allvar. Han lyssnar och han svarar genom att vittna om sin erfarenhet. Petrus berättelse och upplevelse om vad som har hänt, gör att upprördheten övergår i lovprisning. Nu kanske vi ändå får räkna med att det inte var så lugnt och stilla som det kan låta. Tvisten var inte avklarad, utan skulle fortsätta lång tid framöver.

Vi förflyttas därefter i handlingen till Antiokia i Syrien. Antiokia var en viktig stad inom Romarriket. Den överträffades bara av Rom och Alexandria i storlek. Här börjar för första gången lärjungarna att kallas för ”kristna”. Det var utomstående som gav dem det namnet. Att vara kristen, är att följa Kristus!

Församlingen som bildas i Antiokia är resultatet av några icke namngivna lärjungars personliga initiativ. De hade blivit bortdrivna från Jerusalem, och utan att be om lov predikade de för icke-judar. Ryktet nådde åter igen Jerusalem och den här gången blir Barnabas ivägskickad för att ta temperaturen på det som händer. Barnabas känner igen det som sker, som ett Andens verk och det sanktioneras. Antiokia blir den första församlingen med grekiska som gudstjänstspråk.

Barnabas hette egentligen Josef, men han hade fått smeknamnet Barnabas av apostlarna. Namnet betyder Tröstens son. Barnabas är verkligen en omsorgsperson. Vi har tidigare läst om hur Barnabas tog hand om Saulus efter hans omvändelse, och lät honom komma i kontakt med lärjungarna i Jerusalem. (Apg. 9:26-27) När Barnabas anländer till Antiokia och ser hur stort behovet är av undervisning och vägledning, känner han sin egen begränsning och kommer att tänka på Saulus. Han hämtar honom från Tarsus, och tillsammans undervisar de ett helt år i Antiokia.

När Herren genom en syn kallar Petrus att överskrida de gränser han värnar, slår han ifrån sig med ett: ”Aldrig!” Även den som har fått Guds Ande kan ibland svara med ett ”Nej, nej, Herre!” Uppfyllelsen av Anden förändrar inte omgående en människas liv. Anden bearbetar oss långsamt. Guds rike är som jästen som bakas in i våra liv, en process som tar sin början, men det dröjer innan vi är helt genomsyrade av Guds sätt att tänka.

Den insikt som Petrus får i Kornelius hus är: ”Nu förstår jag verkligen att Gud inte gör skillnad på människor.” Nu är inte längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är vi ett i Kristus Jesus. Och händelsen i Cesarea är historien om hur den första av dessa gränser överskrids, den som gör skillnad mellan jude och grek. Det är en så viktig händelse att den repeteras i valda delar fyra eller fem gånger mellan kapitel 10 och 15.

Det fanns två grupper som delade gudstjänstgemenskap och tro med judarna; proselyter och gudfruktiga. Proselyterna var hedningar som hade konverterat till judisk tro och låtit omskära sig. Det var inte minst från denna grupp i synagogorna som många kom till tro på Jesus. Den andra gruppen var de så kallade ”gudfruktiga”. De sympatiserade med den judiska tron utan att formellt vara proselyter. Kornelius tillhörde de gudfruktiga. Han var en gudslängtande människa som stod nära den judiska gemenskapen. Han levde helt enkelt som jude utan att vara det. Han följde den judiska bönetraditionen, och det var under tiden för eftermiddagsbönen som han fick ett änglabesök. Han får nu veta att han ska skicka efter Petrus, men inte varför.

Petrus var i Joppe. Han bodde hos garvaren Simon vid havet. Även Petrus ser en syn när han är i bön. Den som vill öva upp sitt gehör för Anden, behöver stilla sig i bön. Petrus får se något som liknar en linneduk med jordens alla fyrfotadjur och kräldjur och himlens fåglar i. Han hör också en röst som uppmanar honom att slakta och äta av det han ser! Detta händer tre gånger.

När Petrus kommer tillbaka till sig själv, är han fylld av frågor. Vad han har hört går på tvärs med allt som han har fått lära sig. Det är inte alltid omedelbart vi förstår innebörden i det som Gud talar. Petrus går ner från taket och möter då de tre männen som Kornelius har sänt, och Petrus ber dem förklara varför de har kommit. Han tvekar inte att följa med dem.

Kornelius hade nu samlat sina släktingar och vänner hemma hos sig. Hans hus i Cesarea blir platsen för hedningarnas pingstdag. I och med den här händelsen har den kristna församlingen fått sin universella karaktär. Och det är bara början!

”Men när han på sin resa närmade sig Damaskus, strålade plötsligt ett ljussken från himlen omkring honom. ”         9:3

Saulus var på väg från Jerusalem till Damaskus, för att söka efter kristna och fängsla dem. Resan blev dock inte som han hade planerat. Plötsligt strålade ett ljus från himlen omkring honom. Det var inget vanligt solljus. Det var ingen ängel som uppenbarade sig för Saulus, och inte heller var det den helige Ande. Det var den uppståndne Jesus. Saulus frågade: Vem är du Herre? Och rösten svarade: Jag är Jesus, den som du förföljer. Att förfölja de troende är att förfölja Jesus själv. Vi är Kristi kropp.

I tre dagar, satt Saulus på Raka gatan i Damaskus omsluten av mörker. Han varken åt eller drack. Vi vet inte helt vad som hände under dessa tre dagar, men vi anar att det var dagar av självrannsakan, ånger och omvändelse. Han måste ha ropat till Gud om förbarmande. Han hade förföljt Guds församling våldsamt, och nu hade han fått möta församlingens Herre personligen. Tänk tre dagar i fullkomligt mörker med tankarna bara på det.

Men på tredje dagen väntade ”uppståndelsen”. I Damaskus fanns Ananias. Han beskrivs kort och gott som en ”lärjunge”. Gud talar till honom att gå till Saulus, men Ananias tvekar. Att värja sig mot Herrens tilltal är inte unikt för Ananias. Det är många som har värjt sig mot Herrens ord, och Ananias har starka skäl att avstå. Ryktet om Saulus hade säkert nått honom.

Kallelsen att gå möter varje lärjunge. Vi är kallade att gå i Jesu fotspår. Kallelsen tvingar oss till uppbrott. Gå, säger Herren till Ananias igen! Han får ingen försäkring om att det kommer att gå väl. Han får inte heller i förväg veta resultatet av besöket. Men Ananias lyder, och i några korta satser beskriver Lukas hur Ananias går dit, hur Saulus blir seende, fylls med den helige Ande och döper sig. Därefter kan Saulus bryta sin fasta.

Vi läser att Saulus genast började predika att Jesus är Guds Son, men det skulle ändå dröja många år, innan det var dags för Saulus att på allvar komma in i sin kallelse och sitt uppdrag: ”att bära fram Jesu namn inför hedningar och kungar och Israels barn”.

I vers 31, får vi en lägesrapport. Församlingen hade en period av lugn och ro, kanske mycket på grund av det som hade skett med Saulus. Han hade varit en drivande kraft i den förföljelse som pågick mot de kristna.

Eter denna lägesrapport skiftar berättelsen fokus och vi förbereds för nästa stora genombrott i den tidiga kyrkohistorien. Denna historia inleds med att Lukas låter oss möta Petrus i rollen som vandringspredikant. Vi får del av några episoder från två orter i Judéen som Petrus besöker; Lydda och Joppe. Två uppseendeväckande mirakler sker; dels blir Aineas botad och dels blir Tabita uppväckt från döden. Jesus fortsätter att verka i och genom församlingen på samma sätt som när han vandrade från plats till plats. Miraklen ger klara besked: Guds rike är nu här!

Evangeliet går nu vidare mot hedningarna. Då har Lukas valt att foga in berättelsen om Saulus omvändelse i kapitel 9. Saulus tas sedan åt sidan under flera år, innan han återkommer för sitt uppdrag.

Det ges mycket utrymme för berättelsen om Saulus omvändelse i Apostlagärningarna. Den finns återgiven på tre olika ställen – kapitel 9, 22 och 26. Det är inte särskilt anmärkningsvärt. Det är för det första en omvälvande händelse i sig, för det andra handlar det ju inte om vem som helst, utan om den man som kommer att lägga grunden för hednamissionen. Tretton av Nya testamentets brev är skrivna av honom.

Men vem är Saulus?

Saulus var jude, men han var inte född i Israel. Han var en av alla dessa judar som levde i förskingringen – en så kallad diasporajude. Han var född i staden Tarsos som ligger i nuvarande sydöstra Turkiet, i provinsen Kilicien. Romarriket var indelat i olika provinser, och eftersom han var född där, hade han också romerskt medborgarskap.

Han hade två namn; Saulus och Paulus. Saulus var hans judiska namn och Paulus var hans grekiska. Paulus uppfattas som hans mer kristna namn. Paulus var tvåspråkig. I synagogan talade han säkert hebreiska, men hans modersmål var grekiska, och den grekiska miljön var hans uppväxtmiljö. Den Bibel han till stor del nyttjade var den grekiska översättningen av Nya testamentet – Septaguinta. Ett 90-tal direkta citat från Septaguinta återfinns i hans brev.

Han var både begåvad och intresserad, vilket gjorde att han kunde fortsätta studera i högre ålder, vilket inte var alla givet. Där läste han om Platon, Sokrates och de antika filosofernas sätt att tänka och argumentera.

Men han var också jude med allt vad det innebär. Han var av Benjamins stam, och han hade förmodligen fått sitt namn efter stammens stoltaste ättling – kung Saul. Någon gång i 15, 20-årsåldern sändes han till Jerusalem för högre studier. Där fick han sitta hos rabbinerna och studera Torah (de fem Moseböckerna). Bland rabbinerna fanns en rabbin som var särskilt aktad. Han hette Gamaliel. Hans uppdrag var att utbilda ”elitsoldater” i sitt sammanhang. De skulle bedriva apologetik och försvara den judiska tron mot den romerska ockupationsmakten. Under Gamaliel utbildades Saulus till skriftlärd inom fariséernas parti. Han skulle snart bli en lysande stjärna, en påläggskalv inom sin religiösa falang. Därmed hamnade han på kollisionskurs med den framväxande kristna församlingen.

Så här långt i Apostlagärningarna vet vi att Saulus var närvarande vi steningen av Stefanos. Vi vet också att han var ytterst inblandad i den förföljelse som sedan bröt ut mot församlingen i Jerusalem. Men säkert fanns Saulus med i bakgrunden långt tidigare. När Jesus och senare också lärjungarna anklagades inför Stora rådet, fanns Gamaliel med där, och Saulus var ju vid den här tiden en nära lärjunge till honom. Rabbinernas lärjungar fick ofta sitta på åskådarplats när Stora rådet samlades. Kanske är det så att Saulus själv är ett vittne som Lukas har hört, för att få tillförlitlig information om det som kände och uttalades vid dessa olika förhör med Stora rådet:

”Sedan jag noga efterforskat allt från början har även jag bestämt mig för att skriva ner det i ordning för dig, högt ärade Teofilus, för att du ska veta hur tillförlitlig den undervisning är som du har fått.” Lukas 1:3-4

Avrättningen av Stefanos blir upptakten till en svår förföljelse mot församlingen i Jerusalem. Den började samma dag som Stefanos stenades, vilket sannolikt var skälet till att ingen av hans egna fick möjlighet att begrava honom. Han blev likt Jesus inte begravd av sina egna, utan av män som kanske i hemlighet sympatiserade med honom. Organisatören bakom förföljelsen var Saulus (Paulus), som senare i Apostlagärningarna kommer att få en framträdande roll, och som är författare till flera av Nya Testamentets böcker.

De enda som enligt Lukas var kvar i Jerusalem, var apostlarna. Även deras medhjälpare tvingades bort, där ibland Filippos, som kom till Samarien. Samarierna var ett blandfolk. De var inte hedningar, men de räknades å andra sidan inte som riktiga judar heller. De var en marginaliserad och utstött grupp i samhället. Det var till dessa människor som Filippos kom och predikade budskapet. Samarierna var öppna och många kom till tro.

Ryktet om det som hände, spred sig till Jerusalem. Petrus och Johannes kom till Samarien, och eftersom de ännu inte hade tagit emot den helige Ande lade de sina händer på dem och Anden föll på de troende i Samarien på samma sätt som på Pingstdagen.

I Samarien fanns en man som hette Simon, och han var trollkarl. Han hade genom magi utfört olika tecken som fått folket att häpna. Medan Simon själv var attraktionen i rörelsen som hade uppstått omkring honom, hänvisade Filippos till någon annan. Simon hade fått folket att häpna, men Filippos  fick folket att känna stor glädje. När Simon märker att den kraft som verkar genom Filippos är starkare än den som han själv förfogar över, byter han sida och låter döpa sig. Frågan är bara hur djupt hans omvändelse hade gått? När Simon ser hur apostlarna förmedlar Anden, vill han köpa förmågan för pengar. Petrus ser igenom hans orena motiv och tilltalar honom mycket skarpt, samtidigt som han håller en dörr öppen för en omvändelse på djupet. Vi får dock inte veta hur det går med den saken.

Kapitel 8 avslutas med den fascinerande berättelsen om Filippos och den etiopiske hovmannen. Filippos får en ny och för oss lite märklig instruktion: ”Stå upp och gå ut mitt på dagen längs vägen som går ner från Jerusalem mot Gaza. Den ligger öde.” Men hela berättelsen visar på hur den helige Ande leder verksamheten. Trots stora framgångar i Samarien följer Filippos den helige Andes röst och går. Hovmannen kommer till tro och döper sig, och sannolikt får han vara ett redskap för att evangeliet ska nå hans hemland och kontinent. Filippos har på så sätt , ledd av den helige Ande, öppnat dörren för vidare mission.

Jesus fortsätter att tala och agera, att dö och uppstå, men nu genom sina lärjungar. Det är som om Jesu livsöde upprepas i Stefanos. Stefanos passionshistoria är i det närmaste identisk med Jesu lidandehistoria; anklagelser om hädelse, uppvigling av folket, arrestering, överlämnandet till Stora rådet, falska vittnen, stening utanför stadsporten och Stefanos ord innan han dör. Och lika svarslösa som Jesu motståndare blev inför den visdom de mötte, lika svarslösa blir Stefanos åklagare.

”När den helige Ande kommer över ska ni få kraft att bli mina vittnen…” Det är ingen tillfällighet att det grekiska ordet för vittne är martyrien, och att ordet har kommit att beteckna dem som gett sina liv för sin tro – martyrer. Varje Jesu lärjunge är ett vittne om honom genom sitt liv. Det är inte förföljelsen som skapar martyrerna. Den avslöjar egentligen bara vilka vi är.

Den större delen av kapitel 7 återger Stefanos tal inför Stora rådet. Av de 24 tal som finns i Apostlagärningarna är det här talet det längsta. Talet är som en översikt av den judiska historien. Syftet är säkert att de skriftlärda och översteprästen ska känna igen sig. I talet finns några brytpunkter där Stefanos ger en ”kristen tolkning” av den judiska historien – det är alltså en kristen berättelse om den judiska historien. När Stefanos ska försvara sin tro tar han med sina åhörare på en pilgrimsresa genom historien och gör nedslag på platser där Gud visar sig. Det börjar med hur Gud uppenbarar sig för Abraham, och hela Gamla testamentet är sedan berättelsen om hur Gud fortsätter att ge sig till känna. Han går sedan vidare med Josef och med Mose.

När Gud blir människa i Jesus Kristus når uppenbarelsen sitt krön. Känner vi inte igen Gud i Jesus Kristus, hur ska vi då alls känna igen honom? Stefanos tal avslutas med en anklagelse. Han anklagar dem för att ha oomskurna hjärtan och inte förstå vad de pratar om. När de hörde det blev de rasande.

I detta ögonblick lyfte Stefanos sin blick mot himlen och fick se Guds härlighet och Jesus som stod vid Guds högra sida. Vi har fått lära oss att Jesus sitter på Faderns högra sida i himlen, men här läser vi att Jesus står upp. Så mycket engagerar sig Jesus i det som händer, att han ställer sig upp vid sidan om Fadern. Allt det de nu hade hört blev för mycket för dem. De släpade ut Stefanos utanför stadsporten och där stenade de honom till döds.

Med Stefanos skrivs den kristna martyrhistoriens första kapitel.

Församlingen i Jerusalem växer, och tillväxten ger växtvärk. Interna spänningar uppstår.

Församlingen bestod av två språkgrupper; hebréer med rötter i Israel och de med grekiska som modersmål. De sistnämnda var inflyttade till Jerusalem från någon av de många judiska kolonier som fanns utspridda i Romarriket.

Nu pyr missnöjet mot apostlarna bland de grekisktalande, precis som det en gång hade gjort i öknen när folket klagade på Mose. Då som nu var det matfrågan som var orsak till irritationen. De grekisktalandes änkor blev förbigångna vid matutdelningen.

Apostlarna intar ingen försvarsposition när missnöjet kommer till uttryck. De hade själva lagt märke till att mängden människor som kommit till tro, ledde till att de helt enkelt inte räckte till för alla behov, och dessutom hade deras huvuduppgift blivit lidande – att ägna sig åt bön och förkunnelse.

Apostlarnas förslag är att sju personer ska utses, för att dela ledaransvar med dem. Apostlarna anger kvalitén. De ska ha gott anseende och vara fyllda med Ande och vishet. Församlingen väljer ut de sju. Förmodligen handplockades de alla bland den grupp som kände sig förbigångna, och därefter bekräftades de av apostlarna genom handpåläggning.

Apostlarnas tolkning av den kris som uppstått var alltså att förkunnelsen och bönen blivit försummad. Nu förespråkar de en lösning som syftar till att underlätta ett liv i Ordet och bönen för deras egen del. Denna smala koncentration ter sig problematisk i vår tid. Inte kan en kristen ledare enbart ägna sig åt bön och att studera Bibeln. Ledaren är ju betald för att göra nytta! Men frågan är om inte detta angrepp på församlingen får anses som det mest allvarliga. När bönen och bibelstudiet försummas, riskerar budskapet att urvattnas och kraften att avta.

Stefanus är en av de sju. Filippos är en annan. I de följande två kapitlen dominerar dessa två. Den tjänst de utövar har märkligt nog inte alls med organisationen av måltider att göra. De predikar och de botar sjuka precis som apostlarna. Men tjänsten vid borden har en djupare innebörd. Den vittnar om att det materiella och det andliga är en enhet.

I den andra halvan av kapitlet får vi en närmare presentation av Stefanus. ”Stefanus var fylld av nåd och kraft och gjorde stora tecken och under bland folket.” Det bildades snabbt en opinion mot honom, ’men de kunde inte stå emot den vishet och den ande som här talade’. Det som nu sker påminner i hög grad om det som tidigare hade skett med Jesus. Han blir gripen och släpad till Stora rådet. Han blir falskt anklagad och man tar falska vittnen till sin hjälp.

Berättelsen om Ananias och Safira ska läsas i ljuset av det som står i avslutningen av det fjärde kapitlet. Där berättas om livet i församlingen i Jerusalem, och hur den praktiserade något vi kallar för egendomsgemenskap. De ägde allt gemensamt, och tanken var att ingen i församlingen skulle lida någon nöd. I direkt anslutning läser vi om Barnabas som sålde en åker och gav intäkterna för den till församlingen.

Att sälja allt vad man ägde för att ge pengarna till församlingen var inget tvång eller diktat, utan frivilligt. Det privata ägandet var inte avskaffat. Man kunde behålla ägorna för egen räkning. Grundtanken var att ingen skulle behöva lida brist. Ananias och Safira kunde mycket väl ha haft egendomen kvar, sålt den och behållit pengarna eller gett en del av pengarna till församlingen och behållit resten. Problemet var, att de ville att det skulle se ut som om de hade burit fram allt, fastän de i själva verket hade kommit överens om att behålla en del. De kompromissade med sanningen för att verka fromma.

Förföljelsen vi läste om i föregående kapitel handlade om ett angrepp utifrån. Här väljer människor inom den kristna gemenskapen att inte vandra i ljuset.

Vi förfasar oss över hur Gud kunde döma dem så hårt, men ska vi dra sunda slutsatser är det inte förvånande att syndens lön är döden, utan det mest förvånande är snarare hur kristna människor ens kommer på tanken att försöka lura Gud. Vi människor vill gärna lägga skulden på Gud, men det var ju inte Gud som hade felat, det var ju Ananais och Safira. Många gånger visar vi mer respekt för människor än för Gud.

Bibeln är full av svåra berättelser. Vi kan fråga oss varför Lukas över huvud taget har valt att ta med en så svårsmält historia. Men om vi hela tiden vill släta över de svåra berättelserna för att vi inte orkar med dem, återstår en förljugen religiös idyll. Människan tas inte på allvar med sitt mörker och sitt behov av frälsning. Alla ”svåra” berättelser måste läsas i ljuset av den svåraste av dem alla – den om Jesu onda, bråda död på korset. Försoning och frälsning är något oerhört dyrbart och kostsamt, därför att synden är oåterkallelig.

”Stor Gudsfruktan grep hela församlingen…” Vi fruktar Gud, inte för att han är nyckfull och hämndlysten, utan för att han är helig. Vi vill gärna hellre använda ord som vördnad och respekt när vi kommer till ordet Gudsfruktan. Det känns mildare och mer bekvämt på något sätt, men ordet Gudsfruktan är bättre och starkare. Det ger tyngd och djup åt Guds ofattbara kärlek. Guds dom är aldrig en hämnd. Den står alltid i rättfärdighetens tjänst. Först gudsfruktan, sedan kraft.

Häpnadsväckande mirakler hände nu i Jerusalem. Gud verkar starkt. Många under sker. Framgången för församlingen väcker avund hos de religiösa ledarna, och snart sitter apostlarna åter igen inom lås och bom. Denna gång verkar gripandet gälla fler än Petrus och Johannes. Det står ”apostlarna”.

Då sker ännu ett under. Ett under är något som avviker från det normala. En Herrens ängel öppnar fängelseportarna, och ängeln säger till apostlarna att återvända till templet och förkunna.

Så irriterande det måste ha varit för saddukeerna som inte trodde på under, att nu vara helt omgivna av under och mirakler. En av de mest respekterade rabbinerna bland de andliga judiska ledarna hette Gamaliel. Han var farisé. Han manar rådet till besinning, och de lyder hans råd. De kan trots allt inte låta bli att prygla lärjungarna, innan de släpper dem fria.  Men inget kan skrämma dem. Omgående återupptar de uppdraget att undervisa.

Medan Petrus och Johannes redogör för folket, hemligheten bakom det under som skett med den lame mannen, dyker helt oväntat templets ledande män upp. Miraklet oroar. De griper Petrus och Johannes och nästa dag ställs de inför Stora rådet i Jerusalem.

Stora rådet bestod av sjuttioen personer. Det var översteprästen och sjuttio bisittare. Saddukeerna var det ledande partiet och ett av tre partier som dominerade det religiösa livet i Jerusalem på den här tiden. De två övriga var fariséerna och esséerna. Mellan saddukeerna och fariséerna rådde starka spänningar. Fariséerna var det större och mer folkliga partiet. De var lärda i Skriften och bland dem fanns många av de inflytelserika rabbinerna, till exempel Nikodemus och Gamaliel. Men de var inte präster. Jesus riktade ofta stark kritik mot fariséerna för att de hade gjort yttre renhet till riktmärke för tron.

I Apostlagärningarna är det snarare saddukeerna som representerar det hårda motståndet mot evangeliet. Saddukeerna var ett litet men inflytelserikt parti, eftersom det bestod av de ledande prästfamiljerna. Översteprästen hade i flera generationer hämtats från någon av de ledande saddukeerna. Om fariséerna var det folkliga partiet, utgjorde saddukeerna makteliten. Ett avgörande skäl till att saddukeerna hamnade i stark opposition mot de kristna var att de vare sig trodde på mirakler eller på uppståndelsen. Just Jesu uppståndelse ansågs av de kristna som en avgörande händelse, och därför var konfrontationen oundviklig.

Den brännheta frågan i förhöret är: Genom vilken kraft eller i vilket namn har ni gjort detta? Frågan öppnar upp för Petrus tredje tal i Apostlagärningarna. Petrus uppfylls av den helige Ande och börjar att tala. Han talar ord som ges honom i stunden, med en inspiration som inte är hans egen.

Det står att medlemmarna i Stora rådet blev svarslösa. Den lame mannen som hade blivit frisk var välkänd, och miraklet gick inte att tiga ihjäl. Apostlarna blev ombedda att lämna lokalen medan Rådet överlade med varandra. Överläggningen resulterade i ett förbud mot att tala eller undervisa i Jesu namn.  Förbudet lägger så att säga grunden för kommande förföljelser. Vid det här tillfället kunde de alltså inte döma apostlarna, utan var tvungna att släppa dem. De var dessutom rädda för folket.

Petrus och Johannes behövde dock ingen överläggning i enrum för att veta hur de skulle svara. ”Bedöm själva om det är rätt inför Gud att lyda er och inte Gud. Vi för vår del kan inte hålla tyst med vad vi har sett och hört.”

När de hade blivit frisläppta gick de till församlingen. Här råder ingen förstämdhet. De låter sig inte nedslås. De blir snarare uppeggade och mer övertygade om att Jesus är verksam mitt ibland dem. De ber om mer frimodighet att predika evangelium, och de ber att Gud ska räcka ut sin hand och bekräfta Ordet med under och tecken.

När de hade bett skakades platsen och de uppfylldes alla av den helige Ande. Att bli uppfylld av den helige Ande är ingen engångsföreteelse. Det som skedde på Pingstdagen, det sker igen.

Petrus och Johannes var på väg upp till templet för att be. Det var ingen ny religion som hade bildats omkring Jesus. Allt som hade skett var bara uppfyllelsen av det som profeterna hade talat om. Det var alltså självklart för apostlarna att förbli vid den ordning som fött och format dem. Det nya var en förlängning av det gamla.

Den judiska bönetraditionen omfattade tre dagliga bönetider; vid tredje, sjätte och nionde timmen, eller som vi skulle säga – klockan nio på morgonen, tolv mitt på dagen och tre på eftermiddagen. Apostlarna var alltså sin vana trogen på väg till tempelbönen, då det händer något som inte hände varje eftermiddag. Plötsligt inger Anden Petrus, att säga något till en man som sitter vid tempelporten och tigger.

Mannen var lam sedan födseln. Han sattes vid tempelporten, inte på tempelområdet. Där fick han inte vara. För oss låter det obegripligt, men enligt de judiska helighetslagarna skulle inget ofullkomligt få finnas där, då man tänkte att templet skulle vara en avbild av det himmelska. (Läs gärna 3 Mos 21:16-24) Egentligen gällde lagen bara prästerna, men traditionen hade utvidgats till att gälla alla inom det judiska folket. Här fick heller inte några hedningar vara. Därför fanns han vid porten.

När mannen ber om en allmosa, fäster Petrus och Johannes blicken på mannen och Petrus säger: Silver och guld har jag inte, men vad jag har, det ger jag dig. I Jesu Kristi nasaréns namn: res dig och gå! Och miraklet sker! Petrus tar honom i handen och mannen ställer sig upp, fullständigt botad. Petrus säger senare i vers 16, att det är genom tron på Jesu namn som mannen är frisk. Petrus är medveten om att han inte har någon del i miraklet. De har bara varit redskap för det genom att vara lydiga mot den helige Andes röst.

Gud är miraklernas Gud. Genom detta mirakel visar också Gud sin närvaro mitt ibland dem. Dessutom fick nu mannen tillträde till templet. Det är säkert också en av anledningarna till att han hoppar och prisar Gud som han gör. Han har ju aldrig varit därinne förut. På så sätt är berättelsen också en stark uppmuntran till oss alla. I och genom Jesus, får vi tillträde till levande Gud och till gemenskap med honom. Det ger oss anledning att jubla!

I Salomos pelarhall hade Jesus varit många gånger, och Petrus och Johannes hade varit där med honom. Nu var de där i Jesu ställe, och på samma sätt som människor hade samlats runt Jesus, samlades de nu runt lärjungarna. Då håller Petrus sitt andra tal av fem i Apostlagärningarna. Hans predikan i följer i mångt och mycket samma upplägg som pingstpredikan i kapitel 2: Han vänder sig till folket och adresserar dem, han hänvisar till Skriften och förklarar skriftordet, han basunerar ut kärnbudskapet (kerygmat) och allt mynnar ut i en appell till omvändelse.