Efter att i de första verserna ha passerat ett flertal hamnar, stannar de en vecka i Tyrus. Fartyget behövde lossa sin last, och fartyg som endast reste med passagerare förekom inte vid den här tiden. Under uppehållet i Tyrus söker Paulus upp lärjungarna i staden. ”Genom Anden sa de åt Paulus att inte fortsätta upp till Jerusalem.” Ingen behövde sväva i ovisshet om vad som sagts, men det kan råda delade meningar om hur vi ska tolka budskapet. En naturlig reaktion när Anden talar om svårigheter är att vilja undvika dem, men för Paulus var profetiorna bara en bekräftelse på det han redan visste. Lidande kunde inte stoppa honom att fullfölja Guds vilja.

I Cesarea är det dags på nytt. Paulus gästar Filippos med familj. Här rådde profetisk atmosfär. Han hade fyra ogifta döttrar som kunde profetera. Profeten Agabus kommer dit. Två kategorier av profeter kan urskiljas; de stationära som utgjorde en del av ledarskapet på en plats, och de vandrande profeterna som förflyttade sig från plats till plats. Profeter från den sistnämnda kategorin spelade en viktig roll i urkyrkan samtidigt som deras inflytande också kunde skapa spänningar. Församlingarna uppmanades att pröva dessa profeter, avvisa de som ville ha betalt för sina tjänster och även de som stannade på en plats för länge. Agabus kom från Jerusalem. Åter igen uttalas profetiska ord om Paulus framtid. Men Paulus reagerar på samma sätt som i Tyrus, om än med större kraft.

När Paulus kommer till Jerusalem drar Lukas ner tempot på berättelsen. Det passerar inte mer än tolv dagar de tre närmaste kapitlen. Paulus var helt klart osäker på hur han skulle bli mottagen i Jerusalem och i församlingen där. Det fanns både de som var positiva till honom och de som var förargade. För de messiastroende judarna var troheten till Toran viktig, och Paulus fria hållning till lagen var en nagel i ögat på många troende judar. Rykten om Paulus var i omlopp.

Paulus får ett råd av Jakob och de äldste i Jerusalemförsamlingen, och Paulus visar stor flexibilitet. Var det inte att kompromissa med sin övertygelse? Men Paulus höll med om att lagen var god, men att den inte hade någon frälsande verkan. Så länge man var klar över det, hade inte Paulus några samvetsbetänkligheter. Tyvärr hade inte dessa försök någon effekt. Profetiorna går i uppfyllelse.

Det är anmärkningsvärt att Lukas inte återger ett enda exempel på hur ledningen i Jerusalem agerar till förmån för Paulus. Ingen av hans egna bröder kommer honom till undsättning när han håller på att lynchas utanför templet. Istället är det den romerske befälhavaren som räddar honom. Utan tvekan är detta det största lidandet för Paulus.

Paulus lämnar Efesos och på varje plats han passerar söker han upp de församlingar han grundat och uppmuntrar dem i tron. Under Paulus senare verksamhet ägnar han faktiskt mer tid åt församlingarnas inre liv och stabilitet än åt nya missionsinsatser. Det är framför allt församlingen i Korint som han oroar sig för. I Korint stannar han tre månader. Därifrån skriver han Romarbrevet. Han är fast besluten att framöver besöka Rom, kejsarens stad, och församlingen som finns där.

I Troas berättas det om mannen som somnar och ramlar ner från ett fönster på övre våningen och dör, men som blir uppväckt igen. Skälet till den långa gudstjänsten var sannolikt att Paulus skulle resa vidare nästa dag, och ville därför ta vara på tiden för att ge all den undervisning de kunde behöva. Här är också ett av de tidigaste beläggen för hur söndagen, uppståndelsedagen, hade ersatt sabbaten som den unga kyrkans gudstjänstdag (vers 7). Nattvarden utgjorde nämligen centrum i den söndagliga gudstjänsten. Nattvarden var från början sannolikt en del av en vanlig måltid.

Nu gick resan vidare mot Jerusalem. Paulus ville gärna vara där till Pingst. Därför besöker han inte församlingen i Efesos utan kallar istället på församlingens äldste och ber dem komma till hamnen i Meletos. Han håller här det som har kommit att kallas Bibelns stora avskedstal. Det är det enda talet i Apostlagärningarna som är riktat till en grupp kristna. Här sammanfattar Paulus sin syn på vad det innebär att vara en andlig ledare.

Att rekrytera ledare och insätta äldste i församlingarna var viktigt för Paulus. Han vet att församlingen formas efter sina ledare. Allt kristet liv formas genom exempel – efterföljelse. Därför prioriterar Paulus karaktär och integritet då han talar om ledarskap. Och han vågar till och med att hänvisa till sitt eget liv. ”Ni vet hur jag uppträdde hos er…” (vers 18). Han legitimerar sig inte med vad han har åstadkommit, utan hur han har uppträtt.

Den nytestamentliga församlingens ledare beskrivs med termen äldste, presbyteros. Äldstebegreppet har sin bakgrund i den judiska traditionen. Ordet i sig signalerar ålder, erfarenhet och mognad. Paulus uppmanar de äldste att vaka över sig själva och över den hjord som den helige Ande har satt dem till att ha uppsikt över. (vers 28) Kallelsen kommer från den helige Ande. Den bekräftas sedan i församlingen, och de kallade utpekas och insätts i sitt uppdrag genom handpåläggning.

”Ge akt på er själva…” En församlingsledares första ansvar är att vårda sin personliga relation till Gud och sin efterföljelse av Kristus. Därefter uppmanas ledaren att ge akt på hjorden. Relationen till församlingen förväntas vara av det slag som herden har till sin hjord.

Paulus hade fått klart för sig att de aldrig skulle återse varandra igen. Kapitlet avslutas med gemensam bön och ett känslosamt avsked.

När Paulus anländer till Efesos är marken röjd. Vännerna Priskilla och Akvila fann där sedan tidigare. De hade inte varit länge i Efesos, innan de upptäckte att det redan fanns Jesustroende i staden, tack vare Johannesrörelsen. En av dess företrädare var Apollos. Apollos pekade ut Kristus för folket, och sig själv ovetande förberedde han för Paulus ankomst till Efesos. Trots brister i teologin, var han ett Andens redskap. De som hade kommit till tro genom Apollos förkunnelse hade bara tagit emot Johannesdopet. ”Johannes döpte med omvändelsens dop och uppmanade folket att tro på den som kom efter honom, det vill säga Jesus.” (vers 4)

Det första Paulus förhör sig om, är ifall dessa lärjungar har tagit emot den helige Ande. Mottagandet av Anden hör inte till en senare fas av lärjungaskapet. Dessa tolv män hade inte ens hört talas om den helige Ande. Nu döptes de i Herren Jesu namn och när Paulus lade händerna kom den helige Ande över dem och de talade i tungor och profeterade.

Det vi inte har hört eller vet någonting om, kan vi heller inte ta emot. Men där Guds ord frimodigt förkunnas, där föds tron och vi kan frimodigt sträcka oss efter Guds gåva. Den helige Andes gåva finns också för dig. Du kan tala i tungor och profetera.

Paulus stannade i Efesos i tre år. (20:31) De tre första månaderna undervisade han i synagogan. Därefter höll han till i Tyrannus lärosal. Undervisningen pågick säkerligen mitt på dagen under de varmaste timmarna. Då brukade man göra uppehåll för måltid och siesta och lokalen blev ledig. I den grekisk-romerska världen varade den första delen av arbetsdagen från gryningen till klockan elva.

Efesos blir ett missionscentrum, varifrån evangeliet når hela regionen. Nya församlingar bildades i hela området av utbildade och sända missionärer från Efesos. Exempelvis är flera av de omnämnda församlingarna i Uppenbarelsebokens inledning församlingar som grundats av dessa missionärer från Efesos.

Tiden i Efesos representerar höjdpunkten i Paulus gärning. Det var många som kom till tro, även personer ur samhällets ledande skikt. Men det fanns också motstånd. Första Korintierbrevet är skrivet från Efesos. I 1 Kor 16:8 – 9  läser vi: ”I Efesus stannar jag till Pingst, eftersom en dörr står öppen för mig till ett stort och omfattande arbete. Jag har också många motståndare.

Guds kraft manifesteras genom mäktiga under och på märkliga sätt. Det står att människor blev friska när man lade kläder som varit i beröring med Paulus på dem.

Efter att Lukas har kommenterat det här, återger han nu en händelse som distanserar den kristna tron från magin. Till skillnad från bönen, där människor vänder sig till Gud för att få hjälp, innebär magin att man med hjälp av befallningar och besvärjelser försöker uppnå avsedd verkan.

Judiska andeutdrivare, Skevas söner, hade imponerats av Paulus och försökte att imitera det han gjorde. Men Jesu namn kan inte användas som en trollformel eller ett mantra i mötet med sjukdom och ondska. Dess auktoritet ges bara till dem som bär namnet i sina hjärtan. I den kristna tron är det nämligen relationen som är det avgörande. De som känner Jesus, är kända i den andliga världen. Inför deras böner bävar ondskan och mörkret får ge vika. Andlighet är inget att leka med. En Jesu lärjunge närmar sig denna andliga värld med respekt, men utan fruktan.

Resultatet av det som händer med Skevas söner blir att lärjungarna blir ännu mer radikala i sin efterföljelse. De gör upp med sitt förflutna. Långt ifrån alla hade gjort rent hus med sitt gamla liv. Ingen kan tjäna två herrar. Nu kom det som varit dol,t fram i ljuset. Det gamla livet blev utstädat, och Herrens ord hade framgång på ett än starkare och mer framgångsrikt sätt.

I slutet av kapitlet skildras ett dramatiskt upplopp. När evangeliet expanderar är det upplagt för konfrontation med den religiösa kult som hade sitt centrum i Efesos – tillbedjan av gudinnan Artemis. Från hela världen kom pilgrimer och turister för att besöka templet till Artemis ära. Denna tillströmning bidrog givetvis till stadens ekonomiska välstånd. Nu utmanades denna gudinna, och det är den kände silversmeden Demetrios som drar igång upploppet.

Paulus sista tid i Efesos är hotfull, men likväl tvingas han inte bort från staden. Han håller förmodligen låg profil efter upploppet på teatern, och väljer själv att lämna när oron har lagt sig.

Från Aten beger sig Paulus till Korint. Silas och Timoteus kommer senare. Korint var Greklands största stad med ca 200 000 invånare. Stadens rykte var förknippat med den ökända prostitutionen. Att bete sig korintiskt var detsamma som att leva utsvävande.

Församlingen i Korint skulle bereda Paulus både glädje och bekymmer. Hade det inte varit för den ostyriga församlingen i Korint hade vi saknat den undervisning som Paulus bevarade brev till Korint innehåller. Mycket av den klargörande undervisningen som rör nattvarden, äktenskapet och Andens gåvor ges i breven till Korint.

Det var kanske inte så konstigt att Paulus kom att stanna längre i Korint än han hade gjort på någon annan plats han tidigare hade besökt. I arton månader vägleder han den nybildade församlingen, och han försörjer sig under tiden genom sitt hantverk som sadelmakare, vilket troligen innebar tillverkning av tält. När det gäller sin egen försörjning är han noga med att inte bli en börda för de nyomvända. Han vill praktiskt visa att evangeliet är en fri gåva. Därför avstår han ekonomisk ersättning och försörjer sig istället genom annat arbete. Paulus värnar sin frihet. Han är medveten om hur lätt gåvor kan skapa bindningar.

När motståndet mot evangeliet stöter på stort motstånd i synagogan, flyttar han inte särskilt långt. Han tar in vägg i vägg med synagogan hos en hedning som heter Titius Justus. Kan tyckas nästan lite stöddigt att ta in i huset bredvid. När sedan ingen mindre än synagogsföreståndaren själv och hela hans familj kommer till tro, anar vi att det blir turbulens. Dessutom står det talas om ytterligare en synagogsföreståndare i vers 17 – Sostenes. Han blir senare också en kristen (1 Kor 1:1). Två gudstjänster firas sida vid sida. På ena sidan förnekas Jesus som Messias, och på den andra hyllas han som Messias.

En natt talade Gud till Paulus. (vers 9) Natten kan vara en tid av ångest, men också en tid då Gud talar. Både i Bibeln och även fram i vår tid finns många exempel på hur natten är en tid då Gud når fram till människan med sina meddelanden.

I Korint blir Paulus bekant med ett par makar; Akvila och Priscilla. De delade både tro och yrke. De hade varit bosatta i Rom, men kejsare Klaudius hade utvisat alla judar därifrån. När Paulus reser från Korint gör de honom sällskap. De gör ett uppehåll i Efesos, och makarna blir kvar där. Paulus lovar att komma tillbaka, och en stor del av den tredje missionsresan tillbringar han i Efesos.

I samband med att Paulus lämnade Korint, rakade han av sig sitt hår, eftersom han hade avlagt ett löfte. För en tid (oftast 30 dagar) kunde män och kvinnor avskilja sig för Herren på ett särskilt sätt. Ordet nasir betyder invigd. Som ett yttre tecken lät man håret växa fritt. När tiden var avslutad skulle håret klippas och ett offer till Gud skulle frambäras i templet. Håret klipptes alltså när löftet bröts, inte när det ingicks. Lukas berättar inte vad löftet gällde.

Efter att ha lämnat Filippi, får vi följa Paulus till tre viktiga och strategiska städer; Tessalonike, Berea och Aten.

Tessalonike (verserna 1 – 9)

Tessalonike var en hamnstad i den norra delen av Grekland. Staden heter idag Saloniki. Paulus går sin vana trogen till synagogan, och när han har undervisat tre sabbater i rad uppstår problem och konfrontation, som snabbt når en sådan omfattning att det blir ohållbart för honom att vara kvar.

Församlingen som växer upp framträder i Paulus båda Tessalonikerbreven som vital, hängiven och växande. Ryktet spreds i omgivningen om hur evangeliet hade fått fäste i staden. (Läs 1 Tess 1:8) Till största delen bestod församlingen av greker från samhällets alla olika skikt. Sedan Paulus hade lämnat staden oroades han sig mycket för hur de skulle kunna stå fasta och bevara tron. När han inte själv kunde resa dit, sände han istället Timoteus. Att Timoteus kunde återvända tyder på att han inte var föremål för samma hatiska attityd som Paulus och Silas. Det finns inga uppgifter om att Paulus någonsin återvände till Tessalonike, även om han vid flera tillfällen planerade för det. Satan har hindrat oss, säger Paulus. (1 Tess 2:18)

Berea (verserna 10-14)

Åtta mil sydväst om Tessalonike låg Berea. Här fanns en större öppenhet för förkunnelsen om Jesus som Messias. Det står att ”de tog emot ordet med all villighet och forskade dagligen i Skrifterna för att se om det kunde förhålla sig så.” Till skillnad från Tessalonike kom många till tro här. Trots det blev det ett hastigt uppbrott även från Berea. Plötsligt kom en delegation från Tessalonike, och hetsade upp folket emot dem. Det är tydligt att det var Paulus som åter igen stod i centrum för hatet.

Aten (verserna 15 – 34)

Det här var Paulus första besök i Aten. Det blev ingen numerär framgång. Bara ett fåtal personer kom till tro, och det finns inga uppgifter på att någon församling grundades här. Ändå anses besöket som en höjdpunkt i Lukas återgivning av den tidiga missionshistorien.

Aten hade egentligen sin storhetstid ca 500 före Kristus. Aten var framförallt kulturens filosofiska centrum sedan sekler tillbaka. Här hade Platon och Sokrates undervisat och från staden utgick utbildning till hela världen. Efter en lång nergångstid tror man att staden vid den här tiden endast hade ca 5 000 invånare, och låg helt i skuggan av den blomstrande staden Korint, men stadens forna storhet gjorde att intellektuellt vakna människor fortfarande sökte sig till Aten.

Paulus blir upprörd över den andliga vilsenhet som präglar Aten.  Här börjar han för första gången undervisa offentligt, utanför synagogan, och hans lära väcker både nyfikenhet och mothugg. Lukas kommenterar att atenarna var upptagna med att ”att tala om och lyssna till senaste nytt för dagen”. Intresset blir så stort att Paulus förs till Areopagen för att redogöra för sitt budskap. På Areopagen samlades stadens beslutande församling och domstol. Paulus verkar inte ha blivit ställd inför något förhör, utan snarare bli föremål för någon slags förundersökning.

Här var det meningslöst att knyta an till Israels heliga skrifter. Här gällde det istället att ta sin utgångspunkt i den läggning för andlighet som finns hos alla människor, och Paulus börjar med att citera deras egna religiösa tänkare och skalder. Paulus tal på Areopagen har stått som förebild vad gäller innehåll och stil, för många missionspredikningar genom århundradena.

Timoteus

I Lystra finner Paulus Timoteus. Hans mamma var judinna och hans pappa grek. Han hade därför likt Paulus insikt i både den judiska och den grekiska miljön. Han skulle komma att bli en sann medarbetare och ”Paulus äkta barn i tron”. (1 Tim 1:2) Paulus kunde själv konstatera hur Timoteus trots sin ungdom nått en andlig mognad som varslade om en blivande ledare, men inte bara det… Församlingen kände igen kallelsen och bekräftade den. Timoteus aspirerade inte på en ledarroll. När andra tog för sig, tog han ett steg tillbaka. Ibland önskade till och med Paulus att Timoteus hade haft lite större andligt självförtroende.

Lukas

Lukas är som bekant författare till Apostlagärningarna. I staden Troas upptäcker vi att Lukas för första gången övergår till att skriva i vi-form. Lukas var läkare. (Kol 4:14) Vad Lukas berättar är det som han har fått kännedom om genom ögonvittnen han själv träffat och noga frågat ut. (Lukas 1:1.4) För att inte tala om det han med egna ögon sett under de år han reste i sällskap med Paulus. Mellan Paulus och Lukas uppstod en varm gemenskap.

Till Filippi

När de sedan tar båten över till Europa och Grekland, består alltså resesällskapet av fyra personer; Paulus, Silas, Timoteus och Lukas. När de anländer till Filippi söker de sig till bedjarna på platsen. Bedjarna vistades utanför staden, och de var kvinnor. Det sägs ingenting om någon synagoga i Filippi. Troligen var det för få judiska män för att de skulle kunna ha en. Men det var en gammal tradition att upprätta ”bönehus” vid havet.

I Filippi beskrivs mötet med tre personer speciellt; Lydia, slavflickan med spådomsanden och dessutom fångvaktaren.

Lydia

Lydia var den första personen att bli en lärjunge. Hon var förmögen, och hade troligen flyttat till Filippi på grund av affärer. I den här miljön var det ovanligt att kvinnor omnämndes om de inte åtnjöt speciellt anseende. Vi kan utgå från att hon var aktad. Hon hade ett stort hus i staden.  Herren öppnade hennes hjärta så att hon tog emot det Paulus förkunnade. Så går det till när en människa kommer till tro. Det är inte fråga om en intellektuell akt, utom ett öppet hjärta. Lydias hem blev sedan mötesplats för den nybildade församlingen. (Apg. 16:40)

Slavflickan

Lukas berättar så om en annan kvinna – en slavflicka med en spådomsande. Vi får aldrig veta hennes namn, men det är befrielsen som står i centrum. Hon var kanal för en profetliknande förmåga där källan var demonisk. Det onda övermannas i Jesu namn och Guds rike rycker fram på ett påtagligt och kraftfullt sätt på bekostnad av djävulens domäner.

Fångvaktaren

Slutligen läser vi om fångvaktarens omvändelse. Ja inte bara fångvaktaren, utan hela hans hushåll får uppleva kraften i Jesu namn och allting slutar med en dopfest mitt i natten i fångvaktarens hus. Tror du inte att flera av dem som satt tillsammans i fängelset med Paulus och Silas kom till tro genom den mirakulösa fritagningen. Det vill jag tro.

In I Guds rike tågar nu affärskvinnor, före detta spådomsflickor, fångvaktare och kanske en och annan brottsling som kommit på andra tankar. De är olika, men alla får de del av samma evangelium och införlivas i samma församling. Det är Guds verk.

Efter dessa händelser förstår vi att församlingen i Filippi kom att ha ett mycket speciellt förhållande till Paulus. Det märker du om du läser Filipperbrevet.

De stora framgångar som Paulus har haft, skapar oro bland grupper inom Jerusalemförsamlingen. Det är framförallt bland Jesustroende inom fariséernas parti som Paulus får kritik. När Paulus överallt bland hedningarna predikade att varken omskärelsen eller Mose lag var nödvändig för dem som kom till tro på Jesus, växte oron till upprördhet. Som ett första steg sänder Paulus kritiker en delegation till Antiochia för att återställa ordningen. Det blir genast oenighet mellan dem å ena sidan, och Paulus och Barnabas å andra sidan. Tvisten kulminerar i det viktiga mötet i Jerusalem.

För att förstå vidden av den här händelsen, borde vi egentligen läsa Galaterbrevet parallellt tillsammans med det femtonde kapitlet i Apostlagärningarna. Galaterbrevet ger oss en bättre inblick i hur detta angrepp hade spridit sig som en brand. Den grupp som var kritiska till Paulus förkunnelse hade nämligen systematiskt besökt plats efter plats i Galatien där Paulus grundat församlingar och genom sina besök skapat förvirring. Eftersom dessa personer kom från församlingen i Jerusalem, gav de intryck av att representera urförsamlingen i Jerusalem.

Att evangeliet även gällde hedningar (icke-judar) stod helt klart för alla efter händelsen i Kornelius hus i Cesarea, men fortfarande rådde oklarheter i vilken utsträckning hedningarna skulle anpassa sig efter den judiska lagen och tvingas omskära sig. I Galaterbrevet skriver Paulus till hedningar, och för Paulus var varje kompromiss otänkbar. Där man flirtade med lagen, där bleknade snart evangeliet. Paulus skriver bland annat i inledningen av Galaterbrevet:

”Jag är förvånad att ni så fort överger honom som har kallat er genom Kristi nåd och vänder er till ett annat evangelium, fast det inte finns något annat. Det är bara några som skapar förvirring bland er och vill förvränga Kristi evangelium.”  Galaterbrevet 1:6-7

Att klamra sig fast vid lagen är att överge det sanna evangeliet om Jesus Kristus. Lagens återkomst, i olika skepnader, är ett fortlöpande tema genom den kristna historien. Det är egentligen inget att vara förvånad över. Lagen erbjuder trygghet i en annars så otrygg värld. Att då plötsligt få höra att man ska ”vandra i Anden” (Gal 5:16) innebär en omställning som inte är enkel att ta till sig för den som så gärna vill luta sig mot givna regler.  Den nya friheten ter sig skrämmande.

Det möte som hålls i det här kapitlet är en avgörande brytpunkt i den tidiga kristna perioden. Hela den kristna församlingens framtid stod på spel. Det är kanske ingen tillfällighet att det har placerats i mitten av Apostlagärningarna. Det är inte utan skäl som det här mötet i Jerusalem, kallats för ”det första kyrkomötet”.

Hur gick man då till väga för att söka sig fram till Guds vilja i den här konflikten? Två olika slags argument framförs som underlag för de beslut som fattas.

Petrus hänvisar till det ”karismatiska argumentet”. Han påminner om händelsen i Kornelius hus som ett bevis för att hedningarna accepterades av Gud utan krav på omskärelse. Även Paulus och Barnabas förstärker samma slags argument genom att tala om alla de under och tecken som har skett på de olika platserna runt om. Ändå är inte detta argument tillräckligt för kritikerna. Den avgörande frågan för dem är: Vad säger Skriften? Och Jakob är den som framför det utslagsgivande skriftbeviset. ((Apg. 15:16-18)

Tydligen var dessa argument tillräckliga, och tydligen fanns en djup förnimmelse av Andens närvaro bland de som hade samlats. De upplevde hur Anden hade väglett dem och hur Anden också stod bakom dem i beslutet. Därför kunde de enhälligt skriva ett brev riktat till hednafolken med följande inledning: ”Den helige Ande och vi har beslutat…”

Det kan tyckas förvånande att man trots allt inför några inskränkningar av friheten. Dekretet har ingenting med själva frälsningen att göra, utan den avgörande frågan är att inte vara en medmänniska till fall. För att underlätta för judar att utan samvetsbetänkligheter, exempelvis äta tillsammans med hedningar som blivit kristna, uppmanades till vissa inskränkningar inom matens område. Det görs så att säga små eftergifter som ska hjälpa till att underlätta och reglera umgänget mellan judar och hedningar.

Nu sänds Paulus och Barnabas tillbaka till Antiochia för att meddela vad som beslutats. För att förstärka enheten i beslutet sänds också Judas och Silas tillsammans med dem. Judas och Silas var båda framträdande ledare i församlingen i Jerusalem. Församlingen i Antiochia tar emot beslutet med glädje. Brevet riktar sig inte bara till församlingen i Antiochoa, utan till hedningar i hela området. Genom detta har det fastslagits att de hednakristna är fullvärdiga medlemmar av Guds folk utan omskärelse. De är heller inte förpliktade att hålla Mose lag och kyrkans enhet är räddad genom avståndstagandet från de som förespråkat en annan linje och skapat förvirring.

Kapitlet avslutas med ännu en konflikt, nu på det individuella planet. När Paulus vill resa tillbaka till de olika städerna där de hade predikat under den första missionsresan, vill Barnabas åter igen ha med sig Johannes Markus som medhjälpare. Paulus vägrar! Konflikten som uppstår blir så pass stor att de inte kan enas. Det förefaller nästan lite komiskt att de inte lyckas hålla sams i den här tvisten, då de precis har räddat enheten gällande kyrkans framtid.

I en konflikt är det inte alltid det viktigaste att fastslå vem som har rätt. I synnerhet inte när det saknas så mycket fakta i målet. Och varför skulle vi behöva ta ställning? Barnabas tar med sig Johannes Markus och reser åt ett håll. Paulus å sin sida väljer Silas till sin medhjälpare, och därmed fortsätter missionen med dubbel kraft.

Ikonium

I Ikonium ( en stad i nuvarande Turkiet som idag heter Konya) möter de ett omedelbart gensvar. Många kommer till tro. Men sedan händer det som upprepar sig på plats efter plats. Invånarna delar sig i två läger; de som kommer till tro och de som inte vill tro. Otron är en smitta, och påverkar även de som till en början lyssnade nyfiket.

Lystra

I Lystra sker ett mäktigt mirakel. En man som varit förlamad sedan födseln blir botad. Befolkningen i Lystra feltolkar det inträffade och förknippar miraklet med sin gamla religion. De vill nu offra till Paulus och Barnabas. ”Med nöd och näppe” lyckas de avstyra det hela.

Varje människa, och inte minst ledaren, behöver äga ett mått av inre frihet i förhållande till andras bedömningar och förväntningar vare sig det handlar om klander eller beröm, kritik eller smicker. Vinden vänder snabbt i den allmänna opinionen. Samma människor i Lystra som nyss hyllat apostlarna, iscensätter en lynchning av Paulus. En av dem som förmodligen är vittne till den brutala behandlingen av Paulus är en ung man vid namn Timoteus. Några år senare skulle han bli en av Paulus närmaste medarbetare. (Se Apg. 16:1-3)

Derbe

De besöker sedan staden Derbe. Informationen om vad som händer där är kortfattad. Men det heter att de ”vann många lärjungar”. Derbe blir slutstationen för den första missionsresan innan det är dags att vända tillbaka samma väg som de kom.

Tillbaka till Antiochia

Paulus vill försäkra sig om att arbetet de har lagt ner inte varit förgäves. Därför vill han göra återbesök, och även organisera församlingen på varje plats genom att utse ledare/äldste. Det kan tyckas vara tokigt att återvända till platser de tvingats fly ifrån, men de är så angelägna om att det verk som startats upp på dessa platser blir bevarat. Utan andliga fäder och mödrar skulle många av dessa nyomvända förlora tron.

De återvänder så till den församling som hade sänt ut dem. Deras mission var inget privat företag. De var utsända av en bestämd församling och därmed också ansvariga inför den församlingen för hur de hade utfört uppdraget. De hade nog varit borta i cirka två år, och församlingen var givetvis fylld av förväntan, att höra om hur Herren hade verkat och hur han hade öppnat trons dörr för hedningarna.

Församlingen i Antiochia grundades av grekisktalande judar som tvingades fly från Jerusalem i samband med steningen av Stefanus. Det var en församling som bestod av både judar och hedningar, och gudstjänstspråket var grekiska. I Antiokia började lärjungarna att kallas för kristna.

Texten ger oss namnen på fem av församlingens ledare. Det står att de var profeter och lärare. Till dem talade Anden om att avskilja Barnabas och Saulus för ett missionsuppdrag. Hur talar egentligen Anden? Det framgår inte av texten, men Anden kan tala på många olika sätt. Kanske talade den helige Ande genom ett profetiskt ord? Och när det uttalades upplevde de en samstämmighet, samtidigt som det blev en bekräftelse på den kallelse Barnabas och Saulus själva bar på i sitt inre. Och djupast sett var det inte församlingen som sände ut dem, utan den helige Ande. Ordet apostel betyder för övrigt”utsänd”.

Johannes Markus följde också med som deras medhjälpare. Missionsresans första anhalt var Cypern, vilket var ett naturligt val eftersom Barnabas kom därifrån. Lukas väljer från och med nu konsekvent att använda namnet Paulus, istället för Saulus.

Resan går vidare till Perge, och där överger Johannes Markus dem. Det här kommer att vara orsaken till en kommande konflikt mellan Barnabas och Paulus. Nästa anhalt som omnämns är Antiokia i Pisidien. På sabbatsdagen ansluter de till de judar och proselyter som firar gudstjänst. Det är ett mönster på Paulus missionsresor, att alltid på varje ny plats söka upp synagogan för att börja predika för judarna. Här i Antiokia i Pisidien följer den första predikan vi har tillgång till som riktar sig till judar i den grekiska miljön. Och följande sabbat samlas så gott som hela staden. Samtidigt som många hedningar kommer till tro, väcks avundsjukan hos dom som inte vill tro och förföljelsen drar igång. De utvisas ur staden, och Paulus och Barnabas skakar dammet av sina fötter och drar vidare.

Kapitlet avslutas med följande ord: Och lärjungarna uppfylldes av glädje och den helige Ande. Där uppfyllelsen av Anden är en pågående händelse, där porlar glädjen fram.

Kapitel 12 handlar till största delen om hur Gud sänder en ängel till Petrus i fängelsecellen och för honom ut, förbi vakter och genom stängda järnportar. Det är andra gången vi läser i Apostlagärningarna om hur Petrus blir räddad ur fängelset av en ängel. (Se Apg. 5:19)

Det har gått drygt tio år sedan Pingstdagen, och en ny förföljelse i Jerusalem tar fart. Nu kommer angreppet direkt från Herodes Agrippa, barnbarn till Herodes den store – han som är känd för den stora massakern på barn runt Jesu födelse. Det är det första exemplet på förföljelse av kyrkan från politiskt håll, och som sedan skulle pågå i nästan trehundra år.

Herodes agerande var taktiskt. Genom att ingripa mot de kristna visste han att han skulle vinna judarnas stöd, något som han verkligen var i behov av. Hans mor var nämligen samarier, vilket gjorde honom illa ansedd bland judarna. Genom att halshugga Jakob, försökte han ställa sig in bland judarna. Halshuggning var ett dödsstraff som endast användes för mördare och avfällingar, och genom att halshugga Jakob visade han judarna att Jakob skulle betraktas som en avfälling från den judiska tron. När Herodes såg att judarna gillade avrättningen av Jakob, grep han även Petrus.

I församlingen bad man ihärdigt till Gud för Petrus. Bönen är vårt hemliga vapen, och Jesus talar om vikten av uthållig bön. Vi ber inte för att upplysa Gud om vad vi behöver och för att övertala honom att agera. Den som vakar och ber är uppmärksam i sin ande, lever i en inre beredskap och ger inte djävulen något tillfälle. Jesus uppmanade i Getsemane sina lärjungar att vaka och be, så de inte kom i frestelse.

Men hade inte församlingen bett för Jakob? Var de inte tillräckligt uthålliga för honom? Varför blir annars Petrus befriad och Jakob halshuggen? Det är frågor som ofta vi engagerar oss i, men Nya testamentets texter är inte upptagna med spekulationer av det slaget. Uteblivna bönesvar väcker inte frågor som ”varför”, de fördjupar istället överlåtelsen till den Gud som har allting i sin hand. Även ondskans och lidandets kortvariga triumfer, måste till sist tjäna Guds större syften.

När Petrus har blivit fri, söker han upp församlingen. De är samlade i Maria hus. Maria är mor till Johannes Markus, och förmodligen änka eftersom hennes man inte nämns. Hon är ägare till ett större hus, och hon verkar vara förmögen. Hon har tjänsteflicka och dessutom finns det en port in till gården som antyder en trädgård. Nu står Petrus och knackar på dörren till Marias hus. Där inne ber de visserligen ivrigt till Gud för Petrus, men frågan är om de har tro för ett bönesvar. De dumförklarar tjänsteflickan Rhode när hon påstår att det är Petrus som står utanför.

Petrus skickar en särskild hälsning till Jakob (Jesu bror), som nu tydligen har tagit över ledarrollen för församlingen i Jerusalem. Jakob hörde inte till de tolv, men i 1 Korintierbrevet 15 skriver Paulus att Jesus efter sin död visade sig särskilt för Jakob.

I och med den här händelsen lämnar inte Petrus bara Marias hus, han försvinner också ut från Apostlagärningarna. (Förutom ett gästspel i kapitel 15) Från och med nu är Antiochia i Syrien basen för den utveckling som för evangeliet allt längre bort från den plats där församlingen föddes.

Kapitel 12 handlar till största delen om hur Gud sänder en ängel till Petrus i fängelsecellen och för honom ut, förbi vakter och genom stängda järnportar. Det är andra gången vi läser i Apostlagärningarna om hur Petrus blir räddad ur fängelset av en ängel. (Se Apg. 5:19)

Det har gått drygt tio år sedan Pingstdagen, och en ny förföljelse i Jerusalem tar fart. Nu kommer angreppet direkt från Herodes Agrippa, barnbarn till Herodes den store – han som är känd för den stora massakern på barn runt Jesu födelse. Det är det första exemplet på förföljelse av kyrkan från politiskt håll, och som sedan skulle pågå i nästan trehundra år.

Herodes agerande var taktiskt. Genom att ingripa mot de kristna visste han att han skulle vinna judarnas stöd, något som han verkligen var i behov av. Hans mor var nämligen samarier, vilket gjorde honom illa ansedd bland judarna. Genom att halshugga Jakob, försökte han ställa sig in bland judarna. Halshuggning var ett dödsstraff som endast användes för mördare och avfällingar, och genom att halshugga Jakob visade han judarna att Jakob skulle betraktas som en avfälling från den judiska tron. När Herodes såg att judarna gillade avrättningen av Jakob, grep han även Petrus.

I församlingen bad man ihärdigt till Gud för Petrus. Bönen är vårt hemliga vapen, och Jesus talar om vikten av uthållig bön. Vi ber inte för att upplysa Gud om vad vi behöver och för att övertala honom att agera. Den som vakar och ber är uppmärksam i sin ande, lever i en inre beredskap och ger inte djävulen något tillfälle. Jesus uppmanade i Getsemane sina lärjungar att vaka och be, så de inte kom i frestelse.

Men hade inte församlingen bett för Jakob? Var de inte tillräckligt uthålliga för honom? Varför blir annars Petrus befriad och Jakob halshuggen? Det är frågor som ofta vi engagerar oss i, men Nya testamentets texter är inte upptagna med spekulationer av det slaget. Uteblivna bönesvar väcker inte frågor som ”varför”, de fördjupar istället överlåtelsen till den Gud som har allting i sin hand. Även ondskans och lidandets kortvariga triumfer, måste till sist tjäna Guds större syften.

När Petrus har blivit fri, söker han upp församlingen. De är samlade i Maria hus. Maria är mor till Johannes Markus, och förmodligen änka eftersom hennes man inte nämns. Hon är ägare till ett större hus, och hon verkar vara förmögen. Hon har tjänsteflicka och dessutom finns det en port in till gården som antyder en trädgård. Nu står Petrus och knackar på dörren till Marias hus. Där inne ber de visserligen ivrigt till Gud för Petrus, men frågan är om de har tro för ett bönesvar. De dumförklarar tjänsteflickan Rhode när hon påstår att det är Petrus som står utanför.

Petrus skickar en särskild hälsning till Jakob (Jesu bror), som nu tydligen har tagit över ledarrollen för församlingen i Jerusalem. Jakob hörde inte till de tolv, men i 1 Korintierbrevet 15 skriver Paulus att Jesus efter sin död visade sig särskilt för Jakob.

I och med den här händelsen lämnar inte Petrus bara Marias hus, han försvinner också ut från Apostlagärningarna. (Förutom ett gästspel i kapitel 15) Från och med nu är Antiochia i Syrien basen för den utveckling som för evangeliet allt längre bort från den plats där församlingen föddes.