Idag skriver jag inte egna ord. Idag hänvisar jag till en mycket tänkvärd och utmanande ledare i tidningen Världen idag, införd den 5:e maj och skriven av Olof Edsinger.

” Sverige är ett paradoxalt land. Å ena sidan kan vi betraktas som extrema. På den globala värderingskartan World Values Survey sticker vi ut som det mest individualistiska, men också det mest sekulära, av världens alla länder. Å andra sidan kan vi betraktas som Landet Lagom. Påfallande ofta är det jantelag och konsensuskultur som sätter gränserna för vad som är socialt accepterat. Hur påverkar det här våra kristna församlingar? Självklart på en mängd olika sätt.” Läs hela artikeln här

”Om man tänker som man alltid har tänkt, kommer man att göra som man alltid har gjort, och då kommer det att bli som det alltid har varit.”

Nu är det inte som det alltid har varit, och förmodligen kommer Coronapandemin att sätta djupa spår även i framtiden. Nu tvingas vi att stanna upp, tänka nytt och tänka annorlunda. Gud vill hjälpa oss. Han vill ge oss kreativitet och tankar som inte bara är formade i vårt eget förstånd, utan gudagivna tankar som Han uppenbarar i bön och i umgänget med Honom.

”Och anpassa er inte efter den här världen utan låt er förvandlas genom förnyelse av ert sinne så att ni kan pröva vad som är Guds vilja: det som är gott och fullkomligt och behagar Honom.” Rom 12:2

Vi behöver ständigt leva i sinnets förnyelse. Vi blir ofta påverkade av saker och ting som händer runt omkring oss. Det är många röster som vill fånga vår uppmärksamhet, och föra oss i fel riktning. Kanske sneglar vi åt ett visst håll, och imiterar det som görs på andra platser. Men genom Ordet och bönen får Gud möjlighet att uppenbara sina tankar i våra sinnen, så att vi av nåd får göra det som är gott och behagar Gud i den här tiden, och i vårt område. Guds tankar är som bekant högre än våra tankar. (Jes. 55:8-9) Nu tvingas vi att släppa det vi själva har tänkt ut och komponerat, för att sträcka oss efter Hans idéer och lyssna till ”sången från himlen”.

Det är mycket enklare och behagligare att fortsätta att göra som man alltid har gjort, men samtidigt finns ett välbefinnande utanför vår komfortzon. Det är härligt utvecklande och hälsosamt att våga pröva något man inte har gjort förut – att ta ett steg i tro. Coronakrisen skapar osäkerhet, men kan också vara början till något nytt. Nu är tid att fokusera på Gud. Nu är tid att låta Gud visa sina vägar och planer, som Han har förberett för oss. (Ef. 2:10)

Det är mänskligt att bli rädd, stänga dörren och vända sig inåt när problem kommer, men det är lika viktigt nu, att också blicka utåt. Vi är fortfarande kallade att ”Gå ut och göra lärjungar”. Hur reagerar omgivningen på det som händer? Vilka behov ser vi? Vilka frågor ställs? Vem har svaren? Vårt budskap är TRO, HOPP & KÄRLEK! Nu kan kyrkan visa på en stadig och stabil grund. Nu är det viktigare än någonsin med en kyrka som hörs och syns. Gud har lösningar. Den som ber, han får. Den som söker, han finner.

Krisen tvingar oss till flexibilitet, öppenhet och att ta livet med Jesus på allvar. Nej, vi har inte full kontroll, men det finns en som har kontroll, och vi litar på Honom.  I Johannes 21 läser vi om hur lärjungarna hade åkt ut för att fiska. Då stod Jesus plötsligt på stranden. Han frågade om de hade fått något, men de hade inte fått en enda fisk på hela natten. Jesus sa till dem: Kasta ut näten på den andra sidan av båten! Han uppmanade dem att göra på ett annat sätt. Trots att de inte var vana att fiska på det sättet, gjorde de ändå som Jesu sa, och fick då så mycket fisk att näten höll på att brista…

Evangelisation – att berätta för andra om Jesus – är som ett mynt med två sidor. Den ena sidan är det personliga vittnesbördet, och den andra sidan är förkunnelsen om vem Jesus är, och vad Han har gjort för oss genom sin död och sin uppståndelse.

Vår tro är både lära och liv, teori och praktik. Det personliga vittnesbördet skapar nyfikenhet och öppnar dörren för evangeliet. Tron gör skillnad i vår vardag. Men tron kommer av predikan, och predikan i kraft av Kristi ord. Vi behöver också förklara trons grunder, och varför vi alla behöver höra om  Jesus. Vår förkunnelse, predikan och vårt vittnesbörd ska vara sprunget ur bibelordet. Vi skall vittna om vad som står i Bibeln, och då främst om Jesus.

När den helige Ande kommer över ska ni få kraft och bli mina vittnen.”               Apg. 1:8

Vi ska vara Jesu vittnen, inte våra egna. Vi ska leda människor fram till HONOM. Han är trons upphovsman och fullkomnare. Vi är hans budbärare. Jesus är vår stolthet. Låt oss inte stanna vid att berätta om det vi själva har upplevt, utan låt oss leda människor fram till ett eget möte med den Uppståndne.

Jag har på senare tid flera gånger fått frågan: Vad går den kristna tron ut på? Frågan har främst ställts av människor med muslimsk bakgrund. De vill veta vad som är det centrala i den kristna tron. Sällan upplever vi en starkare sanktion från himlen, än då vi talar om Jesus, om korset och om frälsningen i Hans namn.

I 1 Korintierbrevet kapitel 15 beskriver Paulus väldigt tydligt vad som är det viktigaste:

”Jag förde vidare till er det allra viktigaste, vad jag själv har tagit emot: att Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen enligt Skrifterna, och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv. Därefter visade han sig för mer än femhundra bröder på samma gång. De flesta av dem lever än, även om några har insomnat.” 1 Kor 15:3-6

Jesus dog av en anledning. Jesus gav sitt liv för vår skull. Han bar våra synder i sin kropp, då Han dog på korset. Och han dog verkligen. Han blev lagd i en grav, men graven kunde inte behålla honom. Jesus uppstod från de döda, och Han lever idag. Det var många som såg och rörde vid den Uppståndne. Vid ett tillfälle var det femhundra personer på samma gång som såg honom livs levande. Det är ett övertygande bevismaterial.

Och evangelisten Johannes skriver:

”Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv. Gud har inte sänt sin Son till världen för att döma världen, utan för att världen ska bli frälst genom honom.”                 Joh. 3:16-17

Jesus har kommit för att rädda oss, och betala priset för vår synd. Och alla som tror på Jesus och hans gärning, blir räddade. Idag kan du ta emot Jesus i ditt liv. Idag kan du få dina synder förlåtna. Idag kan du bli ett Guds barn om du öppnar ditt hjärta för honom. Du kan be så här:

Gud Fader, förlåt mig mina synder
Jag vänder om idag
och jag tar emot din Son,  Jesus Kristus,
som Herre och Frälsare
Jesus, jag tror på dig och allt du har gjort för mig.
Jag vill följa dig.
Jag överlämnar mitt liv till dig denna stund.
AMEN!

Man brukar ibland uppskatta det till att 10 % av medlemmarna i en lokal församling, utför 90 % av evangelisationen (ett ord för att berätta för andra om Jesus). Och av dessa 10 % är de flesta nya i tron. Det tycks alltså bli trögare med tiden, att berätta för andra om sin tro. Vi talar mycket om Gud i kyrkorummet, men talet stannar ofta där. Det kan bero på flera saker. Vi svalnar, vi tappar kontaktnät eller så har vi människofruktan. Men när vi som är troende vaknar upp inför allvaret och ansvaret, ser glädjen i att berätta om Jesus för andra och märker hur den helige Ande leder, då kan det hända fantastiska saker. Evangelisation blir inte ett program eller en aktivitet. Det handlar om att varje dag och varje ögonblick vandra hand i hand med Jesus. Vi kan alla bli en del av en kontinuerlig församlingstillväxt.

Den enkla kombinationen av ett personligt vittnesbörd och en tydlig presentation av evangeliet är rena dynamiten i mötet med andligt vilsna och hungrande medmänniskor.

När jag talar om det personliga vittnesbördet menar jag, det egenupplevda och erfarenhetsbaserade, och hur tron fungerar i mitt vardagsliv. Att presentera evangelium innebär att utifrån Bibelordet förklara vad tron handlar om och vad Jesus har gjort för oss på korset, för att vi ska få kontakt med Gud. Ibland har det personliga vittnesbördet och att dela evangelium ställts emot varandra, men för mig är det inte antingen eller, utan både och. Vi behöver både biblisk förkunnelse och det personliga vittnesbördet (som givetvis måste stämma överens med bibelordet).

Det personliga vittnesbördet

”Vi för vår del kan inte hålla tyst med vad vi har sett och hört.” Apg. 4:20

Tänk om vi kunde säga samma sak, som Petrus och Johannes. Vi kan inte hålla tyst med allt som vi har sett, hört och upplevt. Den egna berättelsen om vad Jesus har gjort i mitt liv spelar en central roll i att väcka människors nyfikenhet och komma till tro. Få saker berör så starkt som det vi själva har upplevt. Människor – inte minst postmoderna svenskar, som ofta har en andlig öppenhet även om de inte tror på religiösa system och religiösa institutioner – behöver höra att tron inte bara är sann teori, utan också fungerar i praktiken och gör skillnad i vardagen. Först då blir det intressant.

Det personliga vittnesbördet talar inte i första hand till hjärnan utan till hjärtat, och det är svårt att argumentera mot en personlig erfarenhet av Jesu livsförvandlande kärlek. Åhörarna tvingas ta ställning till om de litar på oss och vårt omdöme. Gör de det, måste de ju också ta vår upplevelse på allvar och fråga sig ifall det har något att säga till dem. En personlig berättelse upplevs aldrig som ett påhopp, utan ger  lyssnaren en möjlighet till identifikation.

Det finns en risk med det personliga vittnesbördet. Faran är att jag själv blir mitt huvudämne och att Jesus hamnar i skuggan. Jag vill imponera på andra med mina andliga erfarenheter. Men vi berättar det vi har sett Jesus göra. Vi är HANS vittnen, och Han ska ha all ära.

Alla har något viktigt att ge, utifrån sin vandring med Gud. Det måste inte vara något dramatiskt för att väcka intresse. Men kan vi berätta det på ett vardagligt sätt, så att människor lutar sig framåt?  Lekmän, som inte är avlönade för att tala om Gud, har en speciell trovärdighet i sina vittnesbörd. Och vanliga människor längtar faktiskt efter att få höra om Gud. Det kan föras samtal på jobbet, runt fikabordet eller på promenaden. Våga tala om Gud, om livet och om det eviga. När den helige Ande kommer över dig, ska du få kraft.

I ett Sverige som under årtionden formats av såväl utpräglad individualism som byggandet av en stark stat, har de små gemenskaperna hamnat i kläm. Antingen är vi fokuserade på oss själva, eller så är vi tämligen anonyma i det stora. Och det verkar som om kyrkan har påverkats i samma riktning. I kristna kretsar prioriterar vi ofta kyrkan/gudstjänsten och/eller individen. Även här har de mindre gemenskaperna en tendens att hamna i skymundan, och för vissa verkar den närmast lite skrämmande. Och jag tror att den situation vi nu befinner oss i, måste få oss att tänka om. Nu behövs den lilla gemenskapen – husgruppen – mer än någonsin. När vi inte längre kan ses till stora möten blir den lilla gemenskapen viktigare för att inte säga nödvändig.

Till en början måste vi inse att kyrkan inte är en byggnad. Kyrkan är varken predikstolen, stolsraderna eller köket med den raketsnabba kaffebryggaren. Det är inte plankorna i golvet, gardinerna i fönstren eller pannorna på taket. Det är vi som är kyrkan. Det betyder att, var vi än är, hur många vi än är och när vi än samlas med Jesus i centrum, där är kyrkan. Kyrkobyggnader kan stängas, men kyrkan behöver inte bomma igen för det. Och där har smågrupperna en viktig roll att spela. Än så länge har vi förmånen att mötas i mindre grupper. Ta vara på det!

Kyrkan handlar inte om i första hand om verksamhet, den handlar om relationer. Det är inte tid att lägga kraft på att rädda verksamhet och att få saker och ting att se bra ut. Det handlar om oss människor och omsorgen om varandra. Djup gemenskap innebär att lägga bort masker, ochvisa sig äkta. Något som kan vara svårt att uppnå vid kyrkfikat.

I dessa smågrupper delas livet och tron mitt i vardagen. Omsorgen om varandras behov tar sig praktiska och småskaliga uttryck. Individens egen berättelse och kamp får stöd i förbön och personlig omsorg. I en liten grupp blir man automatiskt mer beroende av varandra, eftersom det märks så tydligt när någon inte kommer. Du kommer väl! Och nu får vi alla uppleva saknaden av dom som alltid brukar komma, men som inte tillåts komma. Och då måste de yngre axla ansvar. Nu är tiden för de yngre att betjäna de äldre.

Det har testats så mycket olika strukturer och system genom åren. Vi namnger den lilla gemenskapen med olika namn; husgrupp, hemgrupp, cellgrupp, basgrupp. Men livet ryms sällan i fint utformade och välordnade system. Vi är olika. Grupper är olika sammansatta och behoven skiftar från tid till annan. Låt kreativiteten flöda. Vi växer tillsammans.

Varför inte ta en runda i gruppen där alla får ordet ett par minuter och berätta om livets utmaningar, vad som hänt sedan förra gången ni träffades och vad som ligger i framtiden. Du som ledare bör vaka över så att inte en person tillåts stjäla hela föreställningen. Lyssna också till dom som ”sitter isolerade”. Lyft upp allt i bön. Tänk vilken förmån att kunna be. Att både be Gud om förändring och samtidigt hämta kraft för att själv bli en del av den förändring vi vill se. Ingen behöver längre känna sig ensam på sin vandring. I kris och i framgång, i sorg och i glädje finns vi där för varandra. Det är kyrkan!

Att läsa Bibeln, och att ta del av förkunnelse i form av predikan och undervisning är mat för vår invärtes människa. Äta bör man, annars dör man. Därför är daglig bibelläsning att rekommendera och att också varje vecka ta del av god undervisning. På samma sätt som vi behöver ta hand om vår kropp för att må bra, gäller det också vår gudsrelation och församlingskroppen. Vi har inte bara ett ansvar för oss själva, utan också som lemmar i hela församlingskroppen.

Daglig bibelläsning

Fasta och regelbundna måltider betyder något för vår hälsa. En regelbunden bibelläsning berikar hela livet och formar karaktär. Att regelbundet läsa Bibeln är ett uttryck för trofasthet. Det är något annat än järnhård disciplin, men samtidigt också något annat än slarv. Trofastheten gör att man inte läser bara då det känns bra, och trofasthet innebär också att man kan göra undantag när det finns skäl till det. Den som bemödar sig att etablera en vana kommer säkerligen misslyckas ofta, och anklagar inte sällan sig själv för det. Den som aldrig försöker misslyckas heller aldrig. Men kom ihåg att inga framsteg görs utan misslyckanden. Misslyckanden skapar i sin tur ödmjukhet och större behov av förlåtelse, och så kan också det föra oss närmare Gud.

Att studera Bibeln ger stort utbyte, men inte alla vet hur de ska få upp guldet ur gruvan. Jag vill försöka ge lite enkla råd som förhoppningsvis kan hjälpa dig att få tag på guldet:

Sätten att ta del av gudsordet idag är närmast oändliga med appar, bibelläsningsplaner och ljuduppläsningar mm. Det viktiga är att du väljer ett sätt som fungerar för dig, och håller över tid. Det är bra att koppla bibelläsandet/bibellyssnandet till någon annan dagsrutin, exempelvis frukosten. Ska man ha en andaktsstund separat, blir den sällan av och mycket kan komma emellan.

Alltför många bibelläsare, läser bibeln flyktigt, stressat och tankspritt. Men hastverk är ett hinder, för att läsningen ska bli vad den är tänkt att vara. Det är inte främst hur länge du läser, eller hur många kapitel du hinner som är det avgörande. Det är ditt fokus och din koncentration.

Ändå är det viktigt att påpeka att du gör klokt i att läsa Bibeln sammanhängande och som en helhet. Hoppa inte från tuva till tuva. Sluta med tumversar. Leta inte sötsaker, utan läs sammanhanget. Även om Bibeln kallas för bröd, kan vi inte leva bara på wienerbröd. Skaffa dig en struktur. Välj gärna olika typer av texter. Du kan exempelvis läsa ett kapitel varje dag från en bok i Gamla testamentet, ett kapitel från en bok i Nya testamentet och kanske avsluta dagen med ett kapitel från Psaltaren. Det ger dig en allsidig och varierad kost.

Och sist men inte minst… Be den helige Ande hjälpa dig att förstå det du läser, och förklara Bibelordet för dig. Han är Sanningens Ande, din Hjälpare. Och han är given till dig för att hjälpa dig att förstå sanningen, och sanningen ska göra dig fri.

Att lyssna till förkunnelse

Ta del av god undervisning varje vecka, kanske främst på söndagen. Är du förhindrad att gå till kyrkan, finns det många olika sätt att del av predikan. Internet innebär en mängd möjligheter att lyssna till förkunnelse. Dessa möjligheter är bra, men medför också en och annan risk som är viktigt att vara medveten om.

När vi väljer vilken undervisning eller vilken predikant vi föredrar och det frånkopplas en tillhörighet i en församling innebär det risker. När man frånkopplar ansvar och relationer från undervisning och förkunnelse ska man vara på sin vakt. Vi behöver därför vara noggranna med vad vi lyssnar till. Ätande är nödvändigt och skapar energi, men det är också lurigt. Redan de första människorna åt något de inte borde ha ätit.

Hur avgör jag vad som är bra? Här kommer några kontrollfrågor: Blir Jesus ärad i förkunnelsen? Är det Bibeln som förkunnas eller är det mestadels mänskliga tankar och idéer? Finns det en koppling till en församling?

Så till sist… Ät gärna ute någon gång, men se till att du hämtar en god och näringsriktig grundkost i den församling som du är en del av. Inte nödvändigtvis för att den måste vara bättre, utan mer för att du är en del av den församlingskroppen. Ska vi kunna fungera tillsammans, behöver den föda som serveras verka i hela kroppen. Det är därför jag nu varje söndag lägger ut en söndagspredikan med ett angeläget budskap, som jag önskar att du som är en del av församlingskroppen FRIKYRKAN för alla folk, ska ta del av, och som kan bygga upp oss tillsammans och stärka vår enhet.

Vi har många gånger tagit gudstjänstbesök och kyrklig verksamhet för given. Vi har ibland lite pliktskyldigt påmint varandra om att det faktiskt finns länder där det är förbjudet för kristna att samlas offentligt, men vi har kanske aldrig på riktigt allvar räknat med att problemet skulle bli vårt.

Nu, under förhoppningsvis en begränsad period, är vi förhindrade att ha gudstjänster och andra större sammankomster. Många är till och med rekommenderade att avstå från så gott som alla fysiska samlingar. Vi är många som redan saknar gemenskapen, och det är ju positivt i sig. Men egenansvaret blir nu större, och för den som låtit den kristna tron allt för mycket kretsa kring ett gudstjänstbesök varje söndag, får något att fundera på inför framtiden. Tron är nämligen en färskvara. I bästa fall kommer Coronakrisen i en förlängning att ge positiva effekter på hur vi sätter värde på, och lever ut vår kristna tro. Nu prövas vi!

För bara några timmar sedan samtalade jag med en arbetskamrat om hur Coronapandemin kommer att påverka vårt samhälle och oss som individer, när den så småningom har blåst förbi. Ja, vem vet?  Den som lever får se. Erfarenheten säger att vi människor har ett ganska kort minne, men låt oss ändå hoppas och tro att vi vågar ge oss i kast med frågor som rör både livet och döden, vågar tränga lite djupare under all den ytlighet som är så dominerande vår tid. Människan har flera behov än de rent kroppsliga. Vi är ande, själ och kropp!

Det är lika viktigt för oss som bekänner oss som troende, att ta tillfället i akt till utvärdering. Finns det sunda vanor etablerade i mitt liv, som nu bär mig igenom stormen? Har jag ställt om, eller har jag ställt in? Är jag fortfarande engagerad i och intresserad av församlingen, trots att jag är förhindrad att göra mycket av det som jag gjorde förut? Är jag huvudsakligen en producent eller är jag bara en konsument som vill att andra ser mig, ger mig och hjälper mig? Ser jag möjligheten att i min vardag vittna om och leva ut min kristna tro, eller är alla mina tankar om evangelisation förknippade med det som görs i kyrkans regi?

Jag tror inte Coronapandemin betyder jordens undergång, men jag ser den som en skakning.  Och när jag läser Bibeln tar jag det inte för otroligt att det kommer flera framöver. Därför bör det som nu sker, väcka till eftertanke. Hur går det nu med min tro? Det är hög tid att etablera goda vanor och göra omprioriteringar, som stärker Gudsrelationen, och inte försvagar den. Min bön är att all den kreativitet och energi som visar sig idag på många håll i kristenheten, ska tillsammans göra oss mer rustade och frimodiga för framtiden. Det är dags för oss att komma ut ur garderoben, och utan att skämmas stå upp för en tro, som bär när allting annat vacklar.

Under de närmaste dagarna återkommer jag med några bloggposter, där jag vill beröra områden som jag tror är viktiga att prioritera och etablera nu. Välkommen tillbaka!

Just nu går en storm över världen. Vissa stormar stillar Jesus. Genom ett övernaturligt ingripande talar han till vind och till vågor att vara stilla. Andra stormar tar han oss igenom. Oavsett vilket, är Jesus med oss i båten. Han överger oss aldrig. Och som jag upplever det, och som det verkar, är det här en storm som Han vill ta oss igenom. Vi läser om en sådan storm i Apostlagärningarna 27, och jag tror att den berättelsen kan hjälpa oss hur vi ska se på det som händer nu, och hur vi ska agera. Du får gärna hämta din Bibel och läsa berättelsen just nu.

Paulus på väg till Rom. Han är fånge och övervakad av officeren Julius och ett antal soldater. Paulus har blivit anklagad och fängslad av judarna i Jerusalem, och han har vädjat till kejsaren, att få sitt mål prövat i Rom, och det är dit han är på väg. Lukas som är författare till Apostlagärningarna skriver i vi-form, vilket innebär att han också är med på resan. Det är alltså en ögonvittnesskildring vi får ta del av. Berättelsen är därför rik på detaljer. Det fanns inte passagerarbåtar på den här tiden, så de fick köpa plats på vanliga lastskepp – ett skepp som fraktade spannmål från Alexandria i Egypten till Italien.

När de nådde Kreta, la’ de först till vid en plats som hette Goda hamnarna, men de tyckte inte att platsen var lämplig för övervintring, så de ville segla vidare. Paulus varande dem. Han ”såg” att resan skulle gå på tok. Inte bara för att han var resvan, utan på grund av sitt nära umgänge med Gud. Gud hade helt enkelt talat om det för honom. Men det står, att officeren Julius trodde mer på de erfarna skeppsmännen än på Paulus. Och eftersom Julius hade sista ordet, lämnade de Goda hamnarna och begav sig till en annan plats som de trodde var bättre.

Är det inte så många människor har gjort? De la’ till vid Goda hamnarna en gång. De tog ett beslut att följa Jesus, men någonting fick dem att lämna Gud och den kristna gemenskapen. Något lockade dem att tro att det fanns bättre platser, eller att de missade något om de stannade kvar. Och är det inte så vi i vår del av världen också har gjort, och inte minst Sverige som land? Vi har lämnat vår förankring i Gud, och när vi gjorde det tog vi en risk. Paulus sa: Jag ser att den här resan kommer att bli riskfylld och medföra stor förlust, inte bara av last och skepp utan också av våra liv.

Nu slog stormen till med full kraft, och de tappade kontrollen. De fick låta fartyget driva, och de tvingades slänga både last och utrustning i sjön. Allt var nattsvart och det fanns inte längre något hopp om räddning.

Vi kan inte beräkna vidden av den storm som nu pågår. Det råder stor osäkerhet, och ingen har verklig kontroll. Men nog är det så, att Gud vill tala till oss människor genom stormen. Det vi byggt våra liv på – pengar, materiell välfärd, vårt eget förnuft och vår egen förmåga – visar sin bräcklighet. Kanske kan stormen få oss att sortera bort oviktigt eller åtminstone det som är mindre viktigt från det absolut nödvändiga. Kanske tvingas vi att slänga onödig barlast överbord, och fundera på de viktiga frågorna, de existentiella frågorna.  I bästa fall kan det få oss att återvända till ”Goda hamnarna”. Jag tror det kan ske! Låt oss be om det!

Mitt i stormen talade Paulus igen, och nu verkar det som om de lyssnade till honom. När det blåser som mest, när ingen räddning syns och när hoppet har övergett människor, behövs det röster som kan ingjuta mod, ge hopp och peka på en väg som tar oss genom stormen. Tänk om vi som kristna kan vara den rösten. Tänk om den kristna församlingen kan komma med hopp, när allt ser hopplöst ut.

Paulus påminde nu om det val de hade gjort tidigare – de hade lämnat Goda hamnarna, och det hade fått konsekvenser. Paulus har rätt, men det starkaste budskapet från Paulus, är inte ett budskap om dom och straff, utan ett budskap som tänder hoppet, som förkunnar Guds godhet och nåd och som talar om en väg till räddning.

Varje sammanhang och varje samtal kan skatta sig lycklig, om det finns en sådan röst som i dessa coronatider kan förmedla hopp, som mitt i stormen håller sig nykter och sansad, och som har lyssnat till rösten från himlen. Inte bara lyssnat på Coronainformation, utan gett sig tid att lyssna från himmelens Gud. Gud har ett budskap till vår tid, och det budskapet vill han föra fram, genom sin församling.

Var inte rädd, säger Paulus! Fartyget kommer att kapsejsa och gå under, men ingen av oss ska mista livet. Ja, det kommer att bli materiella skador, det kommer att bli konsekvenser, men vi ska alla räddas. Gud har talat, och jag litar på att hans ord är sant, säger Paulus. Nu är det som att Paulus har tagit över ledarskapet på båten. Inte ens Julius verkar protestera. Paulus har blivit resesällskaptes pastor och andliga auktoritet.

Vi vet inte hur stora konsekvenserna blir från den storm som vi nu upplever, men i allt som sker påminner Gud oss om livets bräcklighet, och vikten av att bygga livet på en säker och stadig grund. Det finns ett hopp, ett hopp som räcker för den här tiden och som sträcker sig ända in i evigheten. Vi behöver inte mista livet. Det hoppet har ett namn – Jesus Kristus!