Som kristna behöver vi sluta fred med, och omfamna främlingskapet som vi kan uppleva här i världen. Det är svårt för många, för det finns ett inbyggt behov i oss av att vara accepterade, omtyckta och ”med i gänget”, men främlingskapet eller utanförskapet är också en del i den kristnes identitet.

I samma stund som vi blir födda på nytt, byter vi rike och tillhörighet. Vi har vårt rätta medborgarskap hos Gud, och per definition blir vi främlingar (utlänningar) här på jorden. Vi har inte längre vårt hem här, utan hos Gud. Vi är pilgrimer på väg till Gud, till det nya Jerusalem. Vi är ett vandringsfolk, VÄGENS folk

Många vill göra sig hemmastadda här på jorden och i världen, men det är ett lönlöst projekt för en kristen. Vi kan givetvis uppleva samhörighet, harmoni och glädje med icke troende människor, men förr eller senare kommer det alltid att finnas en gräns där vi inte längre kan ta del av det som de hänger sig åt. Det kan upplevas som ett högt pris att betala, men det är värt det. Att uppleva ett visst utanförskap i världen är ett gott tecken, eftersom vi ska leva i världen, men inte av den. Om vi vill leva av den, kommer vi att bli uppslukade av den.

Vid andra tillfällen i Petrusbrevet förekommer ordet främlingar tillsammans med ett annat ord, nämligen ordet ”gäster”. Vi är främlingar och gäster. Om vi inte anammar ordet gäst, kan vi tendera att bli vårdslösa. ”Jag hör ändå inte hemma här, så det spelar ingen roll vad jag gör och hur jag är mot människor.” Men en gäst uppträder värdigt och vänligt. Vi är mer noggranna hur vi uppför oss, när vi är gäster än när vi är i våra egna hem. Vi är gäster i en fientlig värld, med ett stort uppdrag. Vi ska inte själva åstadkomma ett främlingskap och utanförskap med dåligt beteende.

På samma sätt uttryckte Abraham sig, när han befann sig i det utlovade landet, men fortfarande utan egen mark. Han bad om att få köpa lite mark för att begrava sin hustru Sara. Då säger han: ”Jag är en främling och gäst hos er…”      1 Mos 23:4a

Abraham hade kommit in i landet som Gud lovade honom, men löftet hade ännu inte gått helt i uppfyllelse. Nu skulle han få en liten försmak – ett litet stycke mark. Trots att Abraham var ”hemma” i Kanaan, levde han som främling och gäst. Abraham hade kommit in i landet som Gud lovade honom, men löftet hade ännu inte gått helt i uppfyllelse.

Guds rike är här, men ändå inte på ett fullkomligt sätt. Vi är intagna i Guds rike, men vi väntar samtidigt på dess fullbordan, och vi upplever oss till och från som gäster och främlingar. Men vi får också likt Abraham, redan här och nu smaka Herrens godhet.

”Från Petrus, Jesu Kristi apostel. Till de utvalda som lever utspridda som främlingar i Pontus, Galatien, Kappadokien, Asien och Bitynien.” 1 Petrus brev 1:1

”Från Petrus, Jesu Kristi apostel. Till de utvalda som lever utspridda som främlingar i Pontus, Galatien, Kappadokien, Asien och Bitynien.” 1 Petrus brev 1:1

Vi vet inte så mycket om mottagarna till Petrus brev. Vi får veta att de var utspridda över ett antal provinser i Romarrikets utkanter. Det var tämligen glesbebyggda områden. Den kristna tron var en nymodighet, och långt ifrån populär överallt, men öar av kristna fanns utspridda även här. De möttes ofta med misstänksamhet och befann sig många gånger i ett orubbligt utanförskap. Brevet nämner ingen vid namn, och kommenterar inte något församlingsliv i någon större utsträckning, förutom några råd om ledarskap i det femte kapitlets inledning.

Petrus beskriver mottagarna som utvalda, utspridda främlingar. Alla dessa tre ord anknyter tydligt till Gamla testamentets gudsfolk. Det judiska folket, har genom historien varit utspridda – i diaspora.

Så är det också för oss idag, som Guds folk. I ett perspektiv är vi utspridda i varje land, och på varje kontinent. Även på ett lokalt plan är vi som tror på Jesus utspridda på olika orter, i olika kvarter, på olika arbetsplatser och i olika skolor. Där är vi ofta i minoritet. Vi kan uppleva oss trängda, bortstötta och missförstådda.

Petrus påminner om och uppmuntrar mottagarna (och oss som läser det här idag) att stå fasta och orubbliga med orden: ”… och tänk på att era syskon här i världen går igenom samma lidanden.” 1 Petrus brev 5:9b Vi kan visserligen vara utspridda, men vi är inte ensamma. Överallt finns det andra som upplever det vi upplever.

Petrus samlar nu dessa utspridda genom Guds ord. Petrus ord var ett rundbrev. Man fick brevet, skrev en kopia och skickade det sedan vidare till nästa grupp. På så sätt förenades den utspridda församlingen i och med undervisningen. Först och främst förenades de givetvis i Jesus själv, i en och samma kropp och med del av samma Ande, men Gudsordet hade en underbar förmåga att samla allt Guds folk till ett hjärta och en själ.

Det är Guds ords avsikt med oss också i den här tiden. Vi ska inte vara utspridda i våra privata uppfattningar, utan vi ska som Guds församling och Guds folk, va’ förenade i och genom apostlarnas undervisning. Guds ord ska förena oss och hålla oss samman. I läser om den första församlingen i Jerusalem att ”De höll troget fast vid apostlarnas undervisning” Apg. 2:42a

Ju mer ut spridda och kringspridda vi lever i vårt samhälle, på våra olika jobb och skolor, desto mer behöver vi Bibelns undervisning som knyter våra hjärtan till Kristus och till varandra.

Och så en dag… väntar det stora återsamlandet hemma hos Gud.

”Till de utvalda…” Så börjar Petrus sin hälsning till brevets mottagare.

Som kristna är vi är utvalda av Gud. Inte på grund av egen förmåga, utan på grund av Guds nåd och barmhärtighet. Det verkar snarare vara så att Gud har en förkärlek för det som är oansenligt och litet.

På samma sätt var det med israeliterna, Guds utvalda folk i GT. De utvaldes, inte för att de var något märkvärdigt i jämförelse med andra folk, utan för att Gud i sin suveräna makt utvalde dem, avskilde dem från grannländerna till att vara Guds eget folk, varigenom Gud kunde uppenbara sin närvaro, och väcka andra folks avund.

”… för du är ett heligt folk inför Herren din Gud. Dig av alla folk på jordens yta har Herren din Gud utvalt att vara hans egendomsfolk. Det var inte för att ni var större än alla andra folk som Herren fäste sig vid er och utvalde er, ni var tvärtom mindre än alla andra folk.” 5 Mos 7:6-7

Att vi är utvalda har att göra med den relation vi har till Gud, en relation som helt och hållet vilar på Guds initiativ. Enbart på grund av hans nåd och barmhärtighet, inte på grund av meriter, har vi blivit en del av Guds folk. Vi är födda på nytt. Vi känner numera Gud på ett särskilt sätt, som andra inte gör. Vi kan säga Fader till honom. Vi är en del av Hans familj. Vi har blivit renade i Jesu blod, och vi har fått del av den helige Ande som har påbörjat ett gott verk i oss.

När vi läser om tiden för Guds beslut att utvälja oss, hisnar tanken. Paulus säger:

”Han har utvalt oss i honom (Kristus Jesus) före världens skapelse till att vara heliga och fläckfria inför honom.”  Ef. 1:4

Det grekiska ordet för ’utvald’ är prognosis. När vi talar om att göra en prognos, menar vi en tänkbar utveckling. Därför haltar vår förståelse. Gud gör inga ungefärliga prognoser. De är fullkomliga. Det står att Han har känt sina utvalda innan de ens var påtänkta, innan världens grund blev lagd. Innan något existerade förutom Gud, innan något var till kände han oss, tänkte han på oss, älskade oss och på korset bevisade han att det är sant. Långt innan vi hade hunnit att göra både ont och gott, utvalde Gud oss i Jesus Kristus att stå heliga och fläckfria inför Honom.

Att vi är utvalda av Gud Fadern, till ’sanningens pelare och grundval’ i den här världen, ger oss god anledning till att inte under några omständigheter ”ta av oss uniformen”.

Första Petrusbrevet är kanske den bok i Nya testamentet som på det tydligaste sättet talar om det vi skulle kunna kalla en ”evangeliserande livsstil”. Vårt sätt att leva, de beslut vi tar, så som vi talar och på det sätt vi bemöter människor, ska signalera att vi utvalda av Fadern, att vi tillhör Kristus, och att den helige Ande bor i oss.

Som kristna, är vi kallade att vara ljus och salt i en okristlig miljö, och vi ställs ganska ofta inför utmaningar av olika slag. Vi frågar oss vad vi ska säga och inte säga, vad vi ska göra och inte göra, och hur kan vi stå upp för vår tro och våra värderingar på ett ödmjukt men rakryggat sätt.

Ni som är i min ålder och äldre, har upplevt en tid då klassiskt kristna normer och värden var hyfsat accepterade och etablerade. De flesta av mina klasskamrater i de första årskurserna gick i söndagsskola. Många barn deltog i kyrkliga aktiviteter, majoriteten konfirmerade sig, och barnens föräldrar gav sitt aktiva stöd till det. Kyrkliga företrädare kom till skolan och hade morgonsamlingar med både bibelläsning, kristna sånger och bön, utan att det mötte invändningar (enstaka undantag fanns givetvis).

Idag ser det annorlunda ut. Utvecklingen har de senare decennierna gått fort, och många tycks applådera den utvecklingen. I alla fall är de högljudda. Det som förut var vanligt, blev ovanligt. Det som förut var troligt, blev otroligt. Det som förut kunde uttalas går knappt att säga längre.

I en sådan miljö, är risken stor att vi som Guds församling, tar av oss uniformen (och då tänker jag inte bara på Frälsningsarmén), anpassar oss efter tidsandan och hoppas att vi undkommer svåra och närgångna frågor.

Första Petrusbrevet

Den här sommarledigheten har Lise-Lotte och jag studerat Första Petrusbrevet. Det är skrivet av aposteln Petrus till människor som lever i en liknande miljö – en miljö där kristen tro marginaliseras, utmanas, ifrågasätts och till och med hotas. Första Petrusbrevet ger mycket hjälp och uppmuntran till alla som upplever sig va i otakt med ett samhälle som antingen är rent fientligt, eller åtminstone bestämt ointresserad av Gud. Så här börjar första Petrusbrevet:

”Från Petrus, Jesu Kristi apostel. Till de utvalda som lever utspridda som främlingar i Pontus, Galatien, Kappadokien, Asien och Bitynien…”

Petrus är nog känd för de flesta av oss, ledaren bland Jesu tolv lärjungar. Tänk att vi får ta del av hans undervisning, han som är ett ögonvittne till Jesu liv, död och uppståndelse.

Mottagarna av hans brev lever i olika provinser i utkanten av Romarriket, det som idag är Turkiet. Petrus uppmanar och uppmuntrar de troende, att hålla fast vid sin bekännelse under besvärliga omständigheter, och det verkar nästan som Petrus förbereder dem på ännu svårare tider.

I brevets inledning hälsar han mottagarna med tre ord, som beskriver deras identitet: utvalda, utspridda och främlingar. Vi som kristna behöver givetvis lära känna Gud, men vi behöver också veta vem vi är, och våga omfamna vilka vi är.

Under tre kommande bloggposter vill jag skriva något om vart och ett av de tre orden. Så välkommen tillbaka in här på hemsidan.

Jag tror att den lilla gruppen är viktig i en församling – att alla medlemmar har en mindre tillhörighet, några få som man kan läsa bibeln och be tillsammans med, som kan hjälpa varandra och där en nära gemenskap kan utvecklas.

Jag lyssnade nyligen till en föreläsning av Per-Eive Berntsson, präst inom EFS, som handlar om den lilla gruppen. Per-Eive förespråkar smågrupper och har arbetat mycket med att utveckla smågrupper i församlingen. I slutet av 1980-talet, när Lise-Lotte och jag bodde i Kalmar, gick vi ofta till Vasakyrkan där Per-Eive ansvarade för ungdomarna och som redan då jobbade med att utveckla smågrupper i församlingen.

Här är en liten sammanfattning av hans föreläsning ”10 sätt att misslyckas med smågrupper”. Där delar Per-Eive med sig av misstag som han har gjort, och som vi om möjligt kan undvika, eller kanske ännu troligare, känna igen oss i. Hela föredraget kan du lyssna till på https://www.youtube.com/watch?v=NlMJjM9Ft4A

Så, vad kan ligga i vägen för att det inte funkar med smågrupper?

1. Gruppen saknar en tydlig målsättning.

Alla i gruppen behöver förstå syftet varför vi träffas. Varför möts vi, och vilken slags grupp är vi? Är vi en bönegrupp, en bibelstudiegrupp, en gemenskapsgrupp, en arbetsgrupp eller en evangelisationsgrupp?

2. Problem med ledarskapet.

Ledarskapet kan se olika ut, men det behövs en tydlighet. Det kan vara en eller två personer som är ledare, ansvaret kan vara uppdelat på arbetsområden eller så kan ledarskapet vara ett roterande ledarskap enligt en bestämd plan.

3. Brist på gemensam planering

Gruppen behöver tillsammans och gemensamt bestämma förutsättningarna. Hur ofta ska vi träffas. Var ska vi träffas? Start- och sluttid. Hur ska vi lägga upp samlingarna? Att bara ta det som det blir, håller inte i längden.

4. En strategi för tillväxt saknas.

Varje grupp behöver planera och strukturera för att bli flera. En grupp som aldrig tar in nya, riskerar att stagnera och medlemmarna fastnar i sina roller.

5. Geografi och ålder har gått före relationer

En smågrupp bygger på förtroende, där deltagarna vågar och vill dela livet med varandra. Förtroendefulla relationer bör därför gå före exempelvis en sammansättning där geografi, ålder eller andra kriterier bestämmer gruppsammansättningen.

6. Grupperna har organiserats centralt

Församlingen är en levande organism. Människor är olika och grupper har olika dynamik. Det lyckas sällan då exempelvis församlingsledningen försöker sätta ihop grupper för att det verkar vara bra teoretiskt.

7. Gruppen har inte varit holistisk

Vi är ande, själ och kropp. Vi behöver se till hela livssituationen. Många grupper tappar lätt balansen. En del vill bara ha gemenskap, andra vill bara be osv. Det är viktigt att vi ser till hela människan, och även låter vår tro ta sig praktiska uttryck i vardagen där vi kan hjälpa varandra på olika sätt; sitta barnvakt, handla till den som är sjuk, hjälpa till vid flytt mm.

8. Enskilda medlemmar har fått för stort utrymme.

Alla behöver komma till tals och få uppmärksamhet. När någon tar hela showen kanske med sin nådegåva eller sin utomordentliga bibelkunskap, riskerar andra att tappa både självförtroende och inspiration.

9. Gudsnärvaron saknas

Det är viktigt att våga bjuda in den helige Ande i gruppen och i samlingen. Vi behöver våga följa Anden, våga improvisera som Anden leder.

10. Har inte förstått det andliga skeendet

När Gud verkar behöver det tas om hand. I den lilla gruppen blir också den andliga kampen ofta som allra tydligast. Det vimlar av utmaningar.

I församlingen är vi mitt i en vecka av bön och fasta. Jag vågar påstå att det är terminens viktigaste vecka. Vi brukar alltid börja en ny termin på det sättet. Det är en vecka när vi på ett uttalat sätt söker Gud tillsammans, en vecka där Gud får stämma oss samman till ett ackord, och en vecka där Gud får ge riktning för vår gemensamma väg framåt. Som en inledning till vår bönevecka predikade jag på söndagens gudstjänst ett budskap i församlingen med syftet att påminna oss om, och försöka sätta ord på församlingens uppdrag. Det finns en bibelperson, som jag ofta återkommer till, och som jag tycker gestaltar församlingens kallelse kanske bättre än någon annan – nämligen Johannes döparen.

”Men ängeln sade till honom: ”Frukta inte, Sakarias. Din bön har blivit hörd. Din hustru Elisabet skall föda en son åt dig, och du skall ge honom namnet Johannes. Du skall få fröjda dig och jubla, och många kommer att glädja sig över hans födelse. Ty han skall bli stor inför Herren. Vin och starka drycker skall han inte dricka, och redan i moderlivet skall han bli uppfylld av den helige Ande. Och många av Israels barn skall han omvända till Herren, deras Gud. Han skall gå framför honom i Elias ande och kraft, för att vända fädernas hjärtan till barnen och omvända de olydiga till ett rättfärdigt sinnelag och så skaffa åt Herren ett folk som är berett.”     Lukas 1:13-17

”Och du, barn, skall kallas den Högstes profet. Ty du skall gå före Herren och bana väg för honom och ge hans folk kunskap om frälsning, att deras synder är förlåtna för vår Guds innerliga kärleks skull. I kraft av den skall en soluppgång från höjden besöka oss, för att ljus skall skina över dem som sitter i mörker och dödsskugga och styra våra fötter in på fridens väg.” Och barnet växte upp och blev starkare i anden, och han vistades i öde trakter fram till den dag då han skulle träda fram inför Israel.”    Lukas 1:76-80                                                                                                                 

Dessa två texter återfinns i Lukas kapitel 1, och handlar båda om Johannes döparen. I den första talar ängeln Gabriel till Sakarias om barnet som ska födas. I det andra är det Sakarias själv som profeterar över barnet som just har blivit fött. Och barnet är Johannes och som vuxen skulle komma att kallas Johannes döparen.

Ängeln Gabriel sa till Sakarias: Din bön har blivit hörd. Det är fantastiskt att vår Gud hör bön och svarar på bön. Samtidigt behöver vi tänka en annan tanke. Vi kan bli ett bönesvar. Människor före oss, i tidigare generationer, i vår nuvarande kyrkolokal och i det här området, har legat på knä och ropat till Gud, att han ska föda fram och göra något nytt bland sitt folk. Genom att hörsamma och respondera, får vi bli bönesvaret på tidigare generationers böner. Johannes döparen föddes som ett svar på föräldrarnas bön. Vi kan också bli ett bönesvar för dem som har bett och fortfarande ropar efter en ny besökelsetid.

Johannes döparen och Elia

 Johannes döparen har en tydlig koppling till den gammaltestamentliga profeten Elia. Ängeln Gabriel sa uttryckligen att Johannes döparen skulle gå före Messias i Elias ande och kraft. Det fanns hos det judiska folket en föreställning, att Elia skulle komma tillbaka som en förelöpare till Messias. Det byggde på att Elia inte hade dött på ett naturligt sätt, utan Gud hade hämtat hem Elia i en vagn av eld, dragen av hästar. Därför fanns en förväntan att Elia skulle komma tillbaka.

När Jesus var på Förklaringsberget tillsammans med tre av sina lärjungar, fick de se hur Jesus förvandlades inför dom, och hur Jesu gudomliga natur uppenbarades. Och tillsammans med Jesus visade sig både Mose och Elia. På nervägen frågade lärjungarna: ”Om du Jesus är Messias vilket vi tror… Varför säger då våra Skriftlärda att Elia måste komma före Messias? Vi tror att du är Messias, men Elia har vi inte sett till.” Då svarade Jesus: ”Elia redan hade kommit, och de gjorde med honom som de ville”. Då förstod lärjungarna att Jesus talade om Johannes döparen. Johannes döparen var inte Elia, men han kom i samma ande och kraft som Elia. Så när jag antyder att församlingens kallelse bär drag av den Johannes hade, innebär det på samma gång att den har ett drag av Elias kallelse.

Nu läser vi i texten om en Soluppgång från höjden som ska besöka oss. Det är ingen annan än Jesus som den Soluppgången syftar på. Johannes var tänkt att bana väg för Soluppgången. Det handlade inte i första hand om Johannes döparen, utan om Jesus. Jesus ska lysa för dem som sitter i mörker och dödsskugga. Det är också vår längtan– en besökelsetid av Gud, av Jesus Kristus, där människor som bokstavligt talat sitter i både mörker och dödsskugga, ska få sin väg upplyst, en fridens väg. Så det handlar inte om oss, det handlar om Honom, och om människorna som sitter i mörker, vars väg ska lysas upp av ”Soluppgången från höjden”.

Men låt oss stanna en stund vid Johannes döparen.

Ett annorlunda folk

Johannes döparen var annorlunda. Bara det påståendet, kan göra att vi känner en viss reservation för budskapet, för instinktivt finns det något i oss som gärna vill passa in, bli accepterade, inte vara utmanande och riskera att väcka människors kritik och ifrågasättande. Men som troende är vi ett annorlunda folk.

Att vara annorlunda innebär inte per automatik att vara konstig. Vi är inte kallade att vara konstiga, utan annorlunda. Vi ska vara salt och ljus, och församlingen ska vara ”sanningens pelare och grundval”.

Det är inte främst Johannes matvanor och klädstil vi behöver ta efter. Men vi behöver vara förberedda på att gå en annan väg än den som de flesta har slagit in på. Vi är kallade att vara ett alternativ.

Det finns en Guds rikes kultur. Det finns något som kan kallas ”kristet”.  Troende människor bör kännas igen på det sätt de lever, på sina prioriteringar och värderingar. Johannes var en röst som ropade i öknen. Våra handlingar, våra prioriteringar och våra värderingar kan bli en röst som ropar högt i vår tid.

Och kanske behöver vi också ta efter Johannes enkla livsstil. Han levde ett liv i enkelhet där han inte tillät något att distrahera honom eller distansera honom från uppdraget och kallelsen. Jag tror att vi behöver lära oss att leva enklare. Materialismen har fått oss att tro att både det ena och det andra måste till, för att vi ska bli lyckliga. Livet blir lätt komplicerat. Vi kan bli så upptagna av våra egna hem, av våra egna drömmar och ambitioner, att vi åsidosätter Guds hus och Guds drömmar och vilja. Det står om Johannes att han växte och blev starkare i anden. Ett tecken på andlig tillväxt och mognad är att det blir mindre tal om oss själva och våra egna drömmar och mer tal om Gud och hans drömmar.

 

Det är inte dom som var som alla andra som har varit orsak till förändringar genom historien. Det är i stället dom som vågade gå mot strömmen, som vågade stå upp för det rätta även när åsiktskorridoren var trång. Både Bibeln, och historien i övrigt, är rik på sådana exempel.

Johannes uppdrag var profetiskt

 Johannes blev uppfylld av den helige Ande redan i moderlivet. Han skulle gå före Messias i Elia ande och kraft. Elia är ju på något sätt prototypen för det profetiska. Och när Sakarias själv profeterade över barnet, sa han att Johannes skulle kallas den Högstes profet. Han skulle gå före, Han skulle bana väg för Jesus Kristus med sitt budskap. Han skulle verka innan Soluppgången, och därför är ofta den profetiska miljön mörk, karg och påfrestande. Vår tid kan också beskrivas så. Och det behövs frimodiga röster som kan tala ord av hopp och förändring, skaffa ett folk som är berett, och bana väg för en Soluppgång från höjden,

Det profetiska är många gånger frispråkigt och utmanande. (Det betyder inte att det profetiska är befriat från ansvar). Det profetiska väcker inte sällan motstånd. Det fick exempelvis Elia erfara.  Elia befallde att det inte skulle regna på tre och ett halvt år. Det var inget valfläsk som gjorde honom till en populär statsministerkandidat. Men det profetiska tvingar oss alla att förr eller senare ta ställning. För att citera Elia: Ni kan inte halta på båda sidor. Antingen får ni tjäna Gud eller Baal. Det kommer en dag för oss alla, när vi inte kan ducka längre, när vi tvingas ta ställning till vem vi vill följa. Och den profetiska rösten är redskapet för att föra oss fram till den punkten och till det vägskälet.

I samband med uppgörelsen mellan Elia och Baalsprofeterna på berget Karmel sa Elia något som faktiskt inte var sant. Det berättar för oss att det profetiska alltid måste prövas. Elia sa till Gud: ”Jag är ensam kvar som HERRENS profet”…, och lite senare upprepar han samma ord men med ett tillägg: ”Alla vill ta mitt liv.” Men då säger Gud, att det inte stämmer: ”Det finns sju tusen män ytterligare som inte har böjt knä för Baal.” Det är baksidan av det profetiska, att det ibland vill bli mer ensamt än vad det verkligen är. Johannes döparen blev satt i fängelse och där i ensamheten började han tvivla på både sig själv och på Messias. Elia satte sig ner under en ginstbuske och önskade sig döden. Då behöver vi verkligen höra sanningen från himlen. Det finns fler som inte har böjt knä för tidsandan. Vi är inte ensamma.

Det jag skriver här om oss som församling, ska inte tolkas som att den här församlingen är exklusiv, att vi är dom enda kvar, och alla är emot oss. Det finns flera i det här landet och i det här området som inte har böjt knä för Baal eller vilka namn avgudarna nu har i vår tid. Det finns fler församlingar och det finns fler troende med samma uppdrag, och Gud vill föra oss samman. Ja, det finns fler än vad vi kanske anar och tror.

Johannes budskap är vårt budskap

Johannes sa: ”Tiden är inne. Guds rike är nära. Omvänd er och tro evangelium.” Det är inte så komplicerat. Att tiden är inne, betyder i själva verket att tiden håller på att rinna ut. Guds rike är nära, Soluppgången står för dörren. Jesus kommer snart. Guds rike har redan brutit in i vår tillvaro, och vi väntar på dagen när Riket ska manifesteras i sin fullkomlighet.

Vi vill predika omvändelse och tro på Jesus Kristus. Vi vill ge kunskap om frälsningen, att det finns förlåtelse för synd. Gud är kärlek och han vill lysa upp för dem som sitter i mörker och i dödsskugga. Han vill styra oss alla in på fridens väg. Jesus har inte kommit för de friska eller för de rättfärdiga. Han har kommit för de sjukas skull och för syndarnas skull.

Många gånger (tror jag) har vi lagt alldeles för mycket energi och kanske till och med smicker, på de ”friska och de rättfärdiga”. Men jag vill göra Carl-Eric Sahlbergs ord (präst i Sancta Clara kyrka i Stockholm och nu hemma hos Jesus) till mina egna: ”Den som vill nå de höga når sällan någon alls, men de som vill nå och sträcka sig ut till de låga, de sjuka, syndarna, de som bokstavligt talat sitter i mörker och dödsskugga, kommer att nå både de låga och de höga.” Inget gör avtryck som förvandlade liv. Att förkunna frälsning genom Guds barmhärtiga kärlek, kan få ljuset att bryta igenom i den mörkaste natt.

Avslutning

Slutligen vill jag också påminna om ett ord från Jesaja 58, ett viktigt kapitel för oss:

Nej, detta är den fasta jag vill ha: Lossa orättfärdiga bojor, lös okets band, släpp de förtryckta fria, bryt sönder alla ok! Dela ditt bröd med den hungrige, ge de fattiga och hemlösa en boning, klä den nakne när du ser honom och dra dig inte undan för den som är ditt kött och blod. Då ska ljus bryta fram som gryningen och ditt helande visa sig med hast. Din rättfärdighet ska gå framför dig och HERRENS härlighet följa i dina spår. Då ska HERREN svara när du åkallar honom. När du ropar ska han säga: Här är jag! Om du gör dig av med alla ok, om du slutar att peka finger och tala onda ord, om du delar med dig av vad du har åt den hungrige och mättar den som lider nöd, då ska ditt ljus gå upp i mörkret och din natt bli som middagens ljus.”     Jesaja 58:6-10

Låt oss be om en Soluppgång från höjden, och låt oss på nytt överlåta oss till Herren och till den fasta han vill ha; att vara rösten som ropar i öknen, och betjäna de rivna, sårade och slagna. Och bibelordet säger ju dessutom: Så ska en soluppgång från höjden besöka oss… Vi är inkluderade. Ljuset ska bryta fram även för oss, det ska styra våra fötter in på fridens väg och helandet ska visa sig med hast.

 

Slutligen vill jag skriva några rader om det vi kallar ”treenigheten”. Den apostoliska trosbekännelsen (och även den nicenska) är indelad i tre avsnitt, som har med de tre personerna i gudomen att göra. Treenigheten är utan vidare den kristna trons största mysterium. Själva ordet är en sammansättning av orden ”tre” och ”enighet”, och syftar på att Gud är både en och tre. Det stämmer att ordet ”treenighet” inte finns i Bibeln, och att lärosatsen inte formulerades av kyrkofäderna förrän på 200- och 300-talet, men trots det går treenigheten som en röd tråd genom hela Nya testamentet.

Tänk exempelvis på Jesu dop, hur han döptes som invigning till sin offentliga tjänst. Han hörde Faderns röst, och såg Anden sänka sig ner som en duva över honom, och efter sin uppståndelse gav han församlingen uppdraget att göra alla folk till lärjungar och döpa dem i Faderns, Sonens och den helige Andes namn.

Vi kan se på treenigheten ur tre olika infallsvinklar:

Historisk infallsvinkel

Vi kan se på treenigheten ur en historisk infallsvinkel. Uppenbarelsen kom så att säga stegvis. Alla apostlarna var judar och hade uppfostrats att tro på en enda Gud. Sedan träffade de Jesus, och blev övertygade om att Han var Messias, och mer än så. Han förlät människornas synder och påstod sig till och med att vara människornas domare. Sådant åligger bara Gud. Instinktivt visste de att han var värd tillbedjan, med andra ord att Han var Gud.

”Sedan sade han till Tomas: ”Kom med ditt finger och se mina händer, kom med din hand och stick den i min sida. Och tvivla inte, utan tro!” Tomas svarade honom: ”Min Herre och min Gud!”  Joh. 20:27-28

”Sedan förde han dem ut till Betania, och han lyfte sina händer och välsignade dem. Och medan han välsignade dem, lämnade han dem och lyftes upp till himlen. De tillbad honom och vände tillbaka till Jerusalem i stor glädje.”    Lukas. 24:50-52 

Ändå var Jesus inte Fadern, eftersom han talade om Fadern och bad till Fadern. Och han började dessutom tala om någon annan, en Hjälpare, som skulle komma i hans ställe när han hade lämnat dem. Dessa olika historiska händelser pekar i en och samma riktning.

Teologisk infallsvinkel

Vi kan givetvis också se på treenigheten ur en teologisk infallsvinkel. Huvudproblemet för de första kyrkofäderna var hur de skulle kunna tro på att Jesus både var gudomlig och skild från Fadern, utan att tro på två Gudar. Att Gud är en, rådde det aldrig något tvivel om. Det stora problemet var att hålla fast vid att Jesus både var Gud och människa, utan att motsäga Guds enhet.

Nyckeln ligger i att definiera Guds enhet. Det finns nämligen två slags enhet; matematisk och organisk. Den matematiska enheten är enkel och odelbar. Den organiska enheten är mycket sammansatt och kan ha många komponenter. På samma sätt är Guds enhet inte matematisk utan organisk. Inom den oändlige Guden finns det tre evigt särpräglade personliga existensformer; Fadern. Sonen och den helige Ande. En i tre, och tre i en.

Erfarenhetsmässig infallsvinkel

Det finns mycket i livet vi inte kan förklara, men ändå upplever. Även om vi inte kan förklara treenigheten upplever vi ändå på samma sätt att vi har tillträde till Fadern via Sonen genom den helige Ande, varje gång vi ber.

”Genom honom (Jesus) har vi båda (judar och hedningar) i en och samme Ande tillträde till Fadern.” Ef. 2:18

Varje gång vi ber bönen ”Fader vår”, betygar vi faktiskt, kanske utan att tänka på det, att Gud är tre i en. Det är nämligen vår himmelske Fadern som ger oss dagligt bröd. Det är genom på Jesus Kristus, som våra synder blir förlåtna, och det är genom den helige Andes inneboende kraft som vi kan besegra frestelser och räddas från det onda.

Alla dessa tre infallsvinklar (och det finns givetvis mycket mer att säga om var och en) utgör tillsammans en stadig grund för vår tro på treenigheten.

Med önskan om Guds frid och välsignelse

På vilket sätt är den helige Ande verksam? Jag vill i den här texten ta upp sju områden, där vi lägger märke till Andens engagemang:

1. Omvändelsen till Jesus Kristus är den helige Andes verk. Utan hans inflytande skulle aldrig någon kunna komma till Jesus. Han visar världen vad synd, rättfärdighet och dom är. (Joh. 16:8-10) Han öppnar våra ögon för Jesus och för hans makt att frälsa. Visst är vi kallade att vittna, men utan hans verk är vårt vittnesbörd förgäves. När vi blivit medvetna om vår synd och vår Frälsare, får han oss att vilja omvända oss och tro på Jesus – det vi kallar för ’pånyttfödelsen’. Att födas på nytt är att födas av Ande. (Joh. 3:6-8) Det är Anden som ger liv till dom som förut var döda genom sina överträdelser. (Ef. 2:1-5)
2. Anden ger oss frälsningsvisshet. Den helige Ande bor i dom som är födda på nytt. Vi har fått Anden som ett sigill på att vi tillhör Gud. (2 Kor. 1:22, Rom:8:9, Ef. 1:13) Den inneboende Anden försäkrar oss aktivt om Guds kärlek och faderskap genom sitt vittnesbörd i oss. (Rom. 5:5, 8:16) Dessutom är den helige Ande garantin för vårt kommande arv, ungefär som en första avbetalning på fullheten i vår frälsning. (Ef. 1:14). Dessa tre bilder – sigillet, vittnesbördet och garantin – illustrerar på olika sätt hur Anden ger oss frälsningsvisshet.
3. Gud kallar oss till helighet, och därför ger han oss sin helige Ande. Gud är helig, och det är också hans önskan för sitt folk. (Ef. 1:4, 1 Tess 4:7-8) Han har inte bara uppgiften att visa Jesus Kristus för oss, utan också uppgiften att forma oss efter Jesu avbild. Bara den helige Ande kan tygla det onda inom oss, och framhäva det goda. Som troende ska vi låta oss ledas av den helige Ande, och följa en andlig väg.
4. Den helige Ande kallas också ”Sanningens Ande”. Den helige Ande älskar och försvarar alltid sanningen. Och han undervisar om den. Den helige Ande visar stort engagemang för sanningen, inte minst genom att han har inspirerat Skriften. Och om den helige Ande ligger bakom Skriften, är han också den främste uttolkaren av den. Därför får vi be Anden upplysa oss om sanningen, inte minst i vår bibelläsning.
5. ”Vi tror ock på den helige Ande, en helig allmännelig kyrka…” Den helige Ande är kyrkans skapare. Kyrkan är Kristi kropp och framför allt en gemenskap – en Andens gemenskap. Det är delaktigheten i honom som förenar oss. Hans närvaro i oss har gjort oss till ett. Därför är kyrkan på sätt och vis inte delad, och kan aldrig bli det, inte ens av våra mänskliga uppdelningar. I det yttre och på det synliga planet kan det se ut som vi är uppdelade, men på det inre och det osynliga planet är vi förenade till ett, och vi uppmanas i Bibeln att bevara Andens enhet. (Ef. 4:3) Kyrkan är en, den är helig, den är allmännelig. Den är helig eftersom den helige Ande har förenat och helgat henne och avskilt henne att tillhöra Gud. Den är allmännelig i bemärkelsen att den omfattar alla troende.
6. Den helige Ande har också intresse i att bygga upp församlingen. Det gör Anden genom att ge församlingen och dess medlemmar olika gåvor. Kroppen är en, men består av olika delar. På samma sätt består församlingen av många, och alla dessa har fått olika gåvor. Gåvorna ges till församlingens bästa, så att den byggs upp och mognar. Nya testamentet talar om olika slags gåvor, både övernaturliga och vardagsnära.
7. Den helige Ande är ytterst motiverad att evangelisera världen. Främst är han missionens Ande. ”När den helige Ande kommer över, ska ni få kraft och bli mina vittnen…” Apg. 1:8 Vi ser hur Anden på Pingstdagen blir utgjuten och hur han ”driver ut” sitt folk som vittnen i allt vidare cirklar. Vi är alla kallade att vara vittnen om Jesus – hemma, på arbetsplatsen och bland vänner och grannar. Och vår lokala församling ska också vara involverad i mission, i närområdet så väl som till jordens yttersta gräns. Den helige Ande både vill och kan göra oss modiga. Därför finns inget större behov i dagens kristenhet, än att bli fyllda med den helige Ande. (Ef. 5:18)

Det tredje avsnittet i den apostoliska trosbekännelsen inleds med orden ”Vi tror ock på den helige Ande”. För många är den helige Ande okänd. Folk tänker sig ”den helige Ande” som någon slags opersonlig och diffus kraft, i stil med anden i flaskan, och är därför antingen rädda för honom eller så tar man honom inte på allvar.

Dessutom är den helige Ande tillbakadragen och lite skygg. Han njuter inte av egen uppmärksamhet. I stället är hans viktigaste uppgift att bära vittnesbörd både om Fadern och Sonen. Någon har beskrivit hans roll som en fasadbelysning i förhållande till Jesus. Han är fasadbelysningen, vars strålkastare riktas mot och lyser på Frälsaren.

Även då det gäller den helige Ande kan vi tala om dels hans personlighet, dels hans verk (vad Han gör). Och här och nu koncentrerar vi oss på hans personlighet.

Gud, den helige Ande

Den helige Ande är Gud, den tredje personen i treenigheten. Han är evig, och Han var verksam i skapelsen. ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Jorden var öde och tom, och mörker var över djupet. Och Guds Ande svävade över vattnet.”            1 Mos. 1:1-2

Liksom Gud är han ”överallt närvarande”. ”Vart kan jag gå för din Ande, vart kan jag fly för ditt ansikte? Stiger jag upp till himlen är du där, bäddar jag åt mig i dödsriket är du där.” Ps. 139:7-8

Eftersom han sändes av både Fadern och Sonen kallas han också för ”Guds Ande” och ”Kristi Ande”. ”Och jag ska be Fadern, och han ska ge er en annan Hjälpare som ska vara hos er för alltid” Joh. 14:16 ”Men jag säger er sanningen: Det är för ert bästa som jag går bort. För om inte jag går bort, kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går bort ska jag sända honom till er.” Joh. 16:7

(Du kanske undrar på vilket sätt Andens verk var bättre än Sonens? För det första gör den helige Ande Jesu närvaro universell. Jesus är hos oss med sin Ande överallt och alltid. För det andra tar Jesus sin boning i oss, genom den helige Ande.)

Den helige Ande är ”Herren, Anden”, och lika mycket ära tillkommer varje person i treenigheten. ”Men när någon omvänder sig till Herren tas slöjan bort. Herren är Anden, och där Herrens Ande är, där är frihet. Och alla vi som med obeslöjat ansikte ser Herrens härlighet som i en spegel, vi förvandlas till en och samma bild, från härlighet till härlighet. Det sker genom Herren, Anden. 2 Kor. 3:17-18

Den helige Andes personlighet

Den helige Ande är en person med en personlighet. Många tycker det är svårt att förstå, eftersom den helige Ande aldrig har haft och aldrig kommer att ha, en kropp.

Både Jesus och apostlarna talade om den helige Ande som någon med tankeförmåga, känsla och vilja – tre beståndsdelar i en personlighet. Flera gånger i Nya testamentet står det uttryckt att Anden talar, utforskar, stöder och manar gott, vilket är omöjligt utan tankeförmåga. Anden har också känslor. Vi uppmanas exempelvis att inte bedröva Anden. (Ef. 4:30) Anden har också en vilja, för han delar ut olika gåvor till troende ” som han själv vill”. ( 1 Kor. 12:11)

Eftersom Anden kan tänka, känna sig bedrövad och fatta beslut, måste vi dra slutsatsen att han är en person med en personlighet.

 

”… pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven, nederstigen till dödsriket, på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda, uppstigen till himmelen, sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida, därifrån igenkommande till att döma levande och döda.”

Trosbekännelsen berättar både vem Jesus är och vad han kom för att uträtta. I förra texten talade vi om Jesu person, nu ska vi studera hans frälsningsverk.

Jesus dog för vår skull

Trosbekännelsen går direkt från Jesu födelse till hans död. Det snabba hoppet visar hur betydelsefull hans död var. Det är knappast en överdrift att säga att han föddes för att dö. Gång på gång förutsade han sin död som något oundvikligt och kallade den ”stunden” för vilken han hade kommit till världen.

”Nu är min själ i ångest. Vad ska jag säga? Far, fräls mig från denna stund? Nej, det är för denna stund jag har kommit.”                         Joh. 12:27

Men varför dog han? Nya testamentet anger flera anledningar, men framför allt dog han som Frälsare. Det var för oss människor och för vår fräsnings skull, som han hade ”stigit ner från himlen”. Apostlarna säger om och om igen att ”han dog för våra synder”. Bibeln berättar om döden som ett straff för synden, och i döden tog Jesus på sig det straff som egentligen var vårt och som vi hade gjort oss förtjänta av. Bara för att Guds syndfrie Son gjordes till ett med synden för vår skull och dog, kan vi får syndernas förlåtelse. På det här sättet tillfredsställde Gud helt och hållet både sin rättfärdighet och sin kärlek, för att kunna erbjuda oss sin förlåtelse.

Om vi tillåter oss att gå händelserna lite i förväg, vet vi att trosbekännelsen avslutas med orden ”syndernas förlåtelse, de dödas uppståndelse och ett evigt liv”. Det är frukterna av Guds Sos lidande och de välsignelser som han genom sin död vunnit åt oss. Men… Trosbekännelsen slutar inte med Jesus på korset.

Nederstigen… uppstånden… uppstigen

”Nederstigen till dödsriket”, eller ”de dödas boning” som det också kan betyda. Platsen kan också beskrivas som ett fängelse. När alla tyckte att Jesus-saken hade kraschat och var slut, startade Jesus en predikoresa.  (1 Petrus brev 3:18-20) Han förkunnade sin seger över fienden Döden. Segern skedde förvisso på Golgata, men nu ropar Jesus ut sin seger över alla makter och krafter som förstör det vi har fått från Gud. Jesus går in i Dödens rike och ut därifrån. Döden kunde inte behålla Jesus i sitt våld.

”På tredje dagen uppstånden igen från de döda”. Jesu uppståndelse var en verklig händelse, som går att datera. Och det handlar om en kroppslig uppståndelse. Graven var tom. Jesus visade sig. Det framgick att det fanns både likheter och olikheter mellan hans jordiska kropp och hans uppståndelsekropp, men likväl var det en kroppslig uppståndelse. Hans nya kropp var densamma som den gamla (hans utseende, hans sår och hans röst kändes igen), och ändå var den annorlunda (med nya förmågor, att exempelvis uppenbaras och att försvinna, att passera genom stängda dörrar).

”Uppstigen till himmelen”. Vi ska aldrig skämmas för berättelsen om himmelsfärden, då somliga framställer den hånfullt som en ”flygtur”. Jesus kunde hur lätt som helst ha ”gått till Fadern” osynligt och i hemlighet. Anledningen till att han gjorde det synligt och offentligt var att han ville övertyga apostlarna om att han var borta för gott. Nu skulle de vänta på den utlovade Hjälparen.

… sittande… därifrån igenkommande

”Sittandehade på allsmäktig Gud Faders högra sida”. I praktiskt taget varje kultur innebär den högra sidan, hedersplatsen. Han ”sitter” där, eftersom han vilar från sitt avslutade frälsningsverk. I åratal hade prästerna stått upp i templet och utfört sin offertjänst, men de hade aldrig blivit färdiga. De kunde nämligen aldrig ”avlägsna några synder”. Men Jesus frambar ett enda syndoffer för alla tider, och han har nu satt sig på Guds högra sida.

”Därifrån igenkommande till att döma levande och döda”. Vi tror att Jesus ska komma tillbaka. Jesus sa det själv, och männen i vita kläder som visade sig i samband med hans himmelsfärd sa det till apostlarna, där de stod och såg upp mot himlen. Huvudsyftet med hans återkomst blir att ge sitt folk alla de återstående välsignelserna i den frälsning som han har vunnit åt dem. Han ska uppväcka dem från de döda, ge dem nya och härliga kroppar likt hans egen, och han ska föra dem till ”nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor”. Men trosbekännelsen inriktar sig på det andra syftet med hans återkomst, att han kommer för att döma. Då kommer de som har vägrat att omvända sig och tro att drabbas av ”evigt fördärv”, fjärran från Herrens ansikte.