Medan Petrus och Johannes redogör för folket, hemligheten bakom det under som skett med den lame mannen, dyker helt oväntat templets ledande män upp. Miraklet oroar. De griper Petrus och Johannes och nästa dag ställs de inför Stora rådet i Jerusalem.

Stora rådet bestod av sjuttioen personer. Det var översteprästen och sjuttio bisittare. Saddukeerna var det ledande partiet och ett av tre partier som dominerade det religiösa livet i Jerusalem på den här tiden. De två övriga var fariséerna och esséerna. Mellan saddukeerna och fariséerna rådde starka spänningar. Fariséerna var det större och mer folkliga partiet. De var lärda i Skriften och bland dem fanns många av de inflytelserika rabbinerna, till exempel Nikodemus och Gamaliel. Men de var inte präster. Jesus riktade ofta stark kritik mot fariséerna för att de hade gjort yttre renhet till riktmärke för tron.

I Apostlagärningarna är det snarare saddukeerna som representerar det hårda motståndet mot evangeliet. Saddukeerna var ett litet men inflytelserikt parti, eftersom det bestod av de ledande prästfamiljerna. Översteprästen hade i flera generationer hämtats från någon av de ledande saddukeerna. Om fariséerna var det folkliga partiet, utgjorde saddukeerna makteliten. Ett avgörande skäl till att saddukeerna hamnade i stark opposition mot de kristna var att de vare sig trodde på mirakler eller på uppståndelsen. Just Jesu uppståndelse ansågs av de kristna som en avgörande händelse, och därför var konfrontationen oundviklig.

Den brännheta frågan i förhöret är: Genom vilken kraft eller i vilket namn har ni gjort detta? Frågan öppnar upp för Petrus tredje tal i Apostlagärningarna. Petrus uppfylls av den helige Ande och börjar att tala. Han talar ord som ges honom i stunden, med en inspiration som inte är hans egen.

Det står att medlemmarna i Stora rådet blev svarslösa. Den lame mannen som hade blivit frisk var välkänd, och miraklet gick inte att tiga ihjäl. Apostlarna blev ombedda att lämna lokalen medan Rådet överlade med varandra. Överläggningen resulterade i ett förbud mot att tala eller undervisa i Jesu namn.  Förbudet lägger så att säga grunden för kommande förföljelser. Vid det här tillfället kunde de alltså inte döma apostlarna, utan var tvungna att släppa dem. De var dessutom rädda för folket.

Petrus och Johannes behövde dock ingen överläggning i enrum för att veta hur de skulle svara. ”Bedöm själva om det är rätt inför Gud att lyda er och inte Gud. Vi för vår del kan inte hålla tyst med vad vi har sett och hört.”

När de hade blivit frisläppta gick de till församlingen. Här råder ingen förstämdhet. De låter sig inte nedslås. De blir snarare uppeggade och mer övertygade om att Jesus är verksam mitt ibland dem. De ber om mer frimodighet att predika evangelium, och de ber att Gud ska räcka ut sin hand och bekräfta Ordet med under och tecken.

När de hade bett skakades platsen och de uppfylldes alla av den helige Ande. Att bli uppfylld av den helige Ande är ingen engångsföreteelse. Det som skedde på Pingstdagen, det sker igen.