Berättelsen om Ananias och Safira ska läsas i ljuset av det som står i avslutningen av det fjärde kapitlet. Där berättas om livet i församlingen i Jerusalem, och hur den praktiserade något vi kallar för egendomsgemenskap. De ägde allt gemensamt, och tanken var att ingen i församlingen skulle lida någon nöd. I direkt anslutning läser vi om Barnabas som sålde en åker och gav intäkterna för den till församlingen.

Att sälja allt vad man ägde för att ge pengarna till församlingen var inget tvång eller diktat, utan frivilligt. Det privata ägandet var inte avskaffat. Man kunde behålla ägorna för egen räkning. Grundtanken var att ingen skulle behöva lida brist. Ananias och Safira kunde mycket väl ha haft egendomen kvar, sålt den och behållit pengarna eller gett en del av pengarna till församlingen och behållit resten. Problemet var, att de ville att det skulle se ut som om de hade burit fram allt, fastän de i själva verket hade kommit överens om att behålla en del. De kompromissade med sanningen för att verka fromma.

Förföljelsen vi läste om i föregående kapitel handlade om ett angrepp utifrån. Här väljer människor inom den kristna gemenskapen att inte vandra i ljuset.

Vi förfasar oss över hur Gud kunde döma dem så hårt, men ska vi dra sunda slutsatser är det inte förvånande att syndens lön är döden, utan det mest förvånande är snarare hur kristna människor ens kommer på tanken att försöka lura Gud. Vi människor vill gärna lägga skulden på Gud, men det var ju inte Gud som hade felat, det var ju Ananais och Safira. Många gånger visar vi mer respekt för människor än för Gud.

Bibeln är full av svåra berättelser. Vi kan fråga oss varför Lukas över huvud taget har valt att ta med en så svårsmält historia. Men om vi hela tiden vill släta över de svåra berättelserna för att vi inte orkar med dem, återstår en förljugen religiös idyll. Människan tas inte på allvar med sitt mörker och sitt behov av frälsning. Alla ”svåra” berättelser måste läsas i ljuset av den svåraste av dem alla – den om Jesu onda, bråda död på korset. Försoning och frälsning är något oerhört dyrbart och kostsamt, därför att synden är oåterkallelig.

”Stor Gudsfruktan grep hela församlingen…” Vi fruktar Gud, inte för att han är nyckfull och hämndlysten, utan för att han är helig. Vi vill gärna hellre använda ord som vördnad och respekt när vi kommer till ordet Gudsfruktan. Det känns mildare och mer bekvämt på något sätt, men ordet Gudsfruktan är bättre och starkare. Det ger tyngd och djup åt Guds ofattbara kärlek. Guds dom är aldrig en hämnd. Den står alltid i rättfärdighetens tjänst. Först gudsfruktan, sedan kraft.

Häpnadsväckande mirakler hände nu i Jerusalem. Gud verkar starkt. Många under sker. Framgången för församlingen väcker avund hos de religiösa ledarna, och snart sitter apostlarna åter igen inom lås och bom. Denna gång verkar gripandet gälla fler än Petrus och Johannes. Det står ”apostlarna”.

Då sker ännu ett under. Ett under är något som avviker från det normala. En Herrens ängel öppnar fängelseportarna, och ängeln säger till apostlarna att återvända till templet och förkunna.

Så irriterande det måste ha varit för saddukeerna som inte trodde på under, att nu vara helt omgivna av under och mirakler. En av de mest respekterade rabbinerna bland de andliga judiska ledarna hette Gamaliel. Han var farisé. Han manar rådet till besinning, och de lyder hans råd. De kan trots allt inte låta bli att prygla lärjungarna, innan de släpper dem fria.  Men inget kan skrämma dem. Omgående återupptar de uppdraget att undervisa.