Ordet för ”trosbekännelse” kommer av det latinska ordet credo, vilket betyder ”Jag tror”. Det är ju så den apostoliska trosbekännelsen börjar. ”Jag tror…” (eller rättare sagt ”Vi tror …”) Kristna trosbekännelser är tänkta som sammanfattningar av den kristna tron, och den apostoliska trosbekännelsen är förmodligen den vi känner till bäst. Den kallas så för att den återger den undervisning apostlarna ger i Nya testamentet.

På samma sätt som Bibeln, förutsätter trosbekännelsen Guds existens, och är inte till för att bevisa den. Hur vi än vänder och vrider är Gud oändlig och utom räckhåll för vårt intellekt. Däremot inte sagt att tron på Guds existens är oförnuftig. Tvärtom finns det flera förnuftiga skäl att tro att han existerar. Men den här texten är inte till för att argumentera för Guds existens, utan för att peka på den kristna trons grundsatser.

Den apostoliska trosbekännelsens är indelad i tre stycken, som har med de tre personerna i treenigheten att göra. Första stycket säger:  ”Vi tror på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens Skapare”. Här finns tre påståenden om Gud, som vi i all hast ska se lite närmare på.

Skaparen

Det är ju så Bibeln börjar: ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.” Gud är Skaparen. Vi behöver komma ihåg att Bibeln inte är en lärobok i naturvetenskap, och svarar därför inte i första hand på hur allting gick till, utan snarare varför det skedde. Guds ord är inte tänkt att göra oss till vetenskapsmän, utan leda oss till evigt liv genom tron på Jesus Kristus. Därmed inte sagt att Bibeln och vetenskapen står i ständig konflikt med varandra.

De första kapitlen i Bibeln avslöjar i synnerhet fyra andliga sanningar, som man aldrig har kunnat upptäcka med vetenskapliga metoder:

För det första har Gud gjort allt. För det andra gjorde han det av ingenting. För det tredje gjorde han människan till man och kvinna, och till sin egen avbild. För det fjärde sa han om allt som han hade gjort, att det var gott. När det lämnade hans hand var det fullkomligt.

Uppehållaren

När trosbekännelsen talar om Gud Fader allsmäktig, syftar den inte så mycket på hans allmakt som på hans kontroll över det han har skapat. Det han skapade, det uppehåller han också. Han drog sig inte undan efter sin skapelse, och lämnade den åt sitt öde. Han är närvarande och aktiv i den. Gud är involverad och verksam. Alla levande varelsers livsande håller han i sin hand. Han får solen att skina och gräset att växa. Han leder folkens och nationernas angelägenheter. Och när sedan synden inkräktade och fördärvade hans underbara skapelse, inledde han en målmedveten frälsningsplan, att i sin älskade Son, Jesus Kristus, upprätta sitt rike.

Fadern

Bibeln påstår också att alltings Skapare låter sig kallas Far av dom som sätter sin tro och förtröstan till Jesus Kristus. Det var Jesus som gjorde begreppet ”Fader” till ett mer personligt och förtroligt begrepp. Han använde det själv när han både talade om Honom, och när han bad till Honom. Inte nog med att han använde namnet Far på Gud själv, han lovade oss att få göra detsamma. ”Fader” är alltså den kristna trons benämning på Gud.

Gud är dock inte allas Far. Han är allas Skapare, eftersom alla har sitt ursprung i Honom. Men namnet ”Fader” kan bara användas av dem som genom tron på Jesus Kristus har blivit söner och döttrar och medlemmar i Hans familj.

”Men åt alla som tog emot Honom (Jesus Kristus) gav han rätten att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn.”          Johannes 1:12

”Alla är ni Guds barn genom tron på Kristus Jesus.”              Gal. 3:26

”Se vilken kärlek Fadern har skänkt oss: att vi får kallas Guds barn!”          1 Joh. 3:1a

Vilken förmån det är att ha en Far i himlen, och vilka förmåner vi har fått som medlemmar i Guds familj. Därför kan vi be till honom. Vi har ett förhållande till Gud som vår Far, och vi kan frimodigt komma till honom. Den kunskapen och den vetskapen är ett motgift på all den oro som så ofta kan ansätta oss i den här världen. Därför ska vi lära känna Gud som vår Far, lita på Honom, be till Honom och lyda Honom. Eftersom Gud är vår Skapare och den som uppehåller oss är vi beroende av Honom som de skapade varelser vi är. Är han dessutom vår himmelske Far, är vi beroende av Honom som hans barn. Det är en ära att vara beroende av en sådan kärleksfull, vis och mäktig Far.