I ett Sverige som under årtionden formats av såväl utpräglad individualism som byggandet av en stark stat, har de små gemenskaperna hamnat i kläm. Antingen är vi fokuserade på oss själva, eller så är vi tämligen anonyma i det stora. Och det verkar som om kyrkan har påverkats i samma riktning. I kristna kretsar prioriterar vi ofta kyrkan/gudstjänsten och/eller individen. Även här har de mindre gemenskaperna en tendens att hamna i skymundan, och för vissa verkar den närmast lite skrämmande. Och jag tror att den situation vi nu befinner oss i, måste få oss att tänka om. Nu behövs den lilla gemenskapen – husgruppen – mer än någonsin. När vi inte längre kan ses till stora möten blir den lilla gemenskapen viktigare för att inte säga nödvändig.

Till en början måste vi inse att kyrkan inte är en byggnad. Kyrkan är varken predikstolen, stolsraderna eller köket med den raketsnabba kaffebryggaren. Det är inte plankorna i golvet, gardinerna i fönstren eller pannorna på taket. Det är vi som är kyrkan. Det betyder att, var vi än är, hur många vi än är och när vi än samlas med Jesus i centrum, där är kyrkan. Kyrkobyggnader kan stängas, men kyrkan behöver inte bomma igen för det. Och där har smågrupperna en viktig roll att spela. Än så länge har vi förmånen att mötas i mindre grupper. Ta vara på det!

Kyrkan handlar inte om i första hand om verksamhet, den handlar om relationer. Det är inte tid att lägga kraft på att rädda verksamhet och att få saker och ting att se bra ut. Det handlar om oss människor och omsorgen om varandra. Djup gemenskap innebär att lägga bort masker, ochvisa sig äkta. Något som kan vara svårt att uppnå vid kyrkfikat.

I dessa smågrupper delas livet och tron mitt i vardagen. Omsorgen om varandras behov tar sig praktiska och småskaliga uttryck. Individens egen berättelse och kamp får stöd i förbön och personlig omsorg. I en liten grupp blir man automatiskt mer beroende av varandra, eftersom det märks så tydligt när någon inte kommer. Du kommer väl! Och nu får vi alla uppleva saknaden av dom som alltid brukar komma, men som inte tillåts komma. Och då måste de yngre axla ansvar. Nu är tiden för de yngre att betjäna de äldre.

Det har testats så mycket olika strukturer och system genom åren. Vi namnger den lilla gemenskapen med olika namn; husgrupp, hemgrupp, cellgrupp, basgrupp. Men livet ryms sällan i fint utformade och välordnade system. Vi är olika. Grupper är olika sammansatta och behoven skiftar från tid till annan. Låt kreativiteten flöda. Vi växer tillsammans.

Varför inte ta en runda i gruppen där alla får ordet ett par minuter och berätta om livets utmaningar, vad som hänt sedan förra gången ni träffades och vad som ligger i framtiden. Du som ledare bör vaka över så att inte en person tillåts stjäla hela föreställningen. Lyssna också till dom som ”sitter isolerade”. Lyft upp allt i bön. Tänk vilken förmån att kunna be. Att både be Gud om förändring och samtidigt hämta kraft för att själv bli en del av den förändring vi vill se. Ingen behöver längre känna sig ensam på sin vandring. I kris och i framgång, i sorg och i glädje finns vi där för varandra. Det är kyrkan!