I Uppenbarelsebokens andra och tredje kapitel läser vi de sju sändebreven, adresserade till sju församlingar i Mindre Asien.  Det är brev som Jesus dikterar för Johannes. Ibland säger vi att det inte finns någon bok i Bibeln skriven av Jesus, men dessa brev till de sju församlingarna är väl så nära man kan komma. Därför kallas dom också ibland för Jesubreven, eller herdebreven.

Alla städer låg i den romerska provinsen Asien i nuvarande Turkiet. Förmodligen förmedlades breven tillsammans med Uppenbarelsebokens övriga innehåll, som en rundskrivelse till de sju församlingarna. Uppräkningen av städerna och församlingarna är en naturlig resrutt; Efesos – Smyrna – Pergamon –  Thyatira – Sardes – Filadelfia och Laodecia. Kanske var det den rutten som Johannes själv färdades när han brukade besöka de sju församlingarna.

De sju breven är alla utformade efter samma mönster. De börjar med en presentation av Jesus och framhåller en egenskap hos honom som oftast är hämtad ur kapitel 1 och Johannes egen uppenbarelse av Människosonen. Presentationen är på ett särskilt sätt också relaterad till förhållandet i församlingen som brevet gäller. Därefter kommer en analys av läget i församlingen och uppmuntran, där det finns något att uppmuntra. Sedan kommer en varning och en förmaning, ibland väldigt stark. Varje brev avslutas med ett löfte till den som vinner seger och som håller ut. Och tillsammans med detta löfte läser vi ”Hör du som har öron vad Anden säger till församlingarna”.

Det är sju brev. Sjutalet återkommer gång på gång i Uppenbarelseboken. Talet sju symboliserar fullhet och helhet. På så sätt betonas att breven och dess budskap inte bara gällde där och då, utan gäller kyrkan i alla tider. Alla dessa brev har något att säga till oss idag! Varje sändebrev är var och ett som ett väckelsemöte. Det uppmuntrar och inspirerar, men det finns samtidigt en allvarlig ton, en varning. Vi uppmanas att vända om.

Breven visar hur Jesus Kristus är kyrkans obestridlige Herre. Kyrkans beroende av Honom är avgörande för dess existens. Breven pekar på olika utmaningar och frestelser som alla har det gemensamt att de prövar lojaliteten till Kristus; självupptagenhet, förföljelse, kompromiss, materialism etc.

Sändebreven visar också att varje församling behöver leva med en ständig analys av sin situation. Ett stort problem i vår tids församlingar är just brist på analys. Det är knappast en tillfällighet att endast två församlingar – Smyrna och Filadelfia – gett upphov till namn på frikyrkor. Hos dessa församlingar fanns nämligen ingenting att anmärka på. Det visar på vår tids längtan att identifiera oss med det felfria snarare än att acceptera och hantera verkligheten. Analysen känns ofta hotfull, eftersom den ger insikt om brister och nödvändiga förändringar. Och vår dröm överensstämmer inte alltid med verkligheten.

Men Kristus gör inte bara en analys. Han visar också att ”felen” kan rättas till, och han talar tydligt om hur det ska gå till. Jesus är den som vandrar mitt ibland ljusstakarna. Han är det sanna och trovärdiga vittnet. Hans analys kan inte ifrågasättas, men den har alltid kärleken som grund. Visst kan det för stunden upplevas smärtsamt, men Jesus låter oss uppleva den lilla och kortvariga smärtan för att vi ska undvika den stora och eviga smärtan.

Tror ni att Jesus ser vad som händer i vår församling? Tror ni att Jesus har ett budskap till oss? Tror ni att han bryr sig? Han ömmar för sin kyrka. Hans kärlek är översvallande. Och han knackar på varje församlingsdörr i hopp om att vi ska höra hans röst och inbjuda honom att finnas som Herre i vår gemenskap. ”Se, jag står vid dörren och knackar. Om någon hör min röst och öppnar dörren, ska jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig.” Upp. 3:20