Pastorns blogg

Apostlagärningarna 7

Jesus fortsätter att tala och agera, att dö och uppstå, men nu genom sina lärjungar. Det är som om Jesu livsöde upprepas i Stefanos. Stefanos passionshistoria är i det närmaste identisk med Jesu lidandehistoria; anklagelser om hädelse, uppvigling av folket, arrestering, överlämnandet till Stora rådet, falska vittnen, stening utanför stadsporten och Stefanos ord innan han dör. Och lika svarslösa som Jesu motståndare blev inför den visdom de mötte, lika svarslösa blir Stefanos åklagare.

”När den helige Ande kommer över ska ni få kraft att bli mina vittnen…” Det är ingen tillfällighet att det grekiska ordet för vittne är martyrien, och att ordet har kommit att beteckna dem som gett sina liv för sin tro – martyrer. Varje Jesu lärjunge är ett vittne om honom genom sitt liv. Det är inte förföljelsen som skapar martyrerna. Den avslöjar egentligen bara vilka vi är.

Den större delen av kapitel 7 återger Stefanos tal inför Stora rådet. Av de 24 tal som finns i Apostlagärningarna är det här talet det längsta. Talet är som en översikt av den judiska historien. Syftet är säkert att de skriftlärda och översteprästen ska känna igen sig. I talet finns några brytpunkter där Stefanos ger en ”kristen tolkning” av den judiska historien – det är alltså en kristen berättelse om den judiska historien. När Stefanos ska försvara sin tro tar han med sina åhörare på en pilgrimsresa genom historien och gör nedslag på platser där Gud visar sig. Det börjar med hur Gud uppenbarar sig för Abraham, och hela Gamla testamentet är sedan berättelsen om hur Gud fortsätter att ge sig till känna. Han går sedan vidare med Josef och med Mose.

När Gud blir människa i Jesus Kristus når uppenbarelsen sitt krön. Känner vi inte igen Gud i Jesus Kristus, hur ska vi då alls känna igen honom? Stefanos tal avslutas med en anklagelse. Han anklagar dem för att ha oomskurna hjärtan och inte förstå vad de pratar om. När de hörde det blev de rasande.

I detta ögonblick lyfte Stefanos sin blick mot himlen och fick se Guds härlighet och Jesus som stod vid Guds högra sida. Vi har fått lära oss att Jesus sitter på Faderns högra sida i himlen, men här läser vi att Jesus står upp. Så mycket engagerar sig Jesus i det som händer, att han ställer sig upp vid sidan om Fadern. Allt det de nu hade hört blev för mycket för dem. De släpade ut Stefanos utanför stadsporten och där stenade de honom till döds.

Med Stefanos skrivs den kristna martyrhistoriens första kapitel.

Apostlagärningarna 6

Församlingen i Jerusalem växer, och tillväxten ger växtvärk. Interna spänningar uppstår.

Församlingen bestod av två språkgrupper; hebréer med rötter i Israel och de med grekiska som modersmål. De sistnämnda var inflyttade till Jerusalem från någon av de många judiska kolonier som fanns utspridda i Romarriket.

Nu pyr missnöjet mot apostlarna bland de grekisktalande, precis som det en gång hade gjort i öknen när folket klagade på Mose. Då som nu var det matfrågan som var orsak till irritationen. De grekisktalandes änkor blev förbigångna vid matutdelningen.

Apostlarna intar ingen försvarsposition när missnöjet kommer till uttryck. De hade själva lagt märke till att mängden människor som kommit till tro, ledde till att de helt enkelt inte räckte till för alla behov, och dessutom hade deras huvuduppgift blivit lidande – att ägna sig åt bön och förkunnelse.

Apostlarnas förslag är att sju personer ska utses, för att dela ledaransvar med dem. Apostlarna anger kvalitén. De ska ha gott anseende och vara fyllda med Ande och vishet. Församlingen väljer ut de sju. Förmodligen handplockades de alla bland den grupp som kände sig förbigångna, och därefter bekräftades de av apostlarna genom handpåläggning.

Apostlarnas tolkning av den kris som uppstått var alltså att förkunnelsen och bönen blivit försummad. Nu förespråkar de en lösning som syftar till att underlätta ett liv i Ordet och bönen för deras egen del. Denna smala koncentration ter sig problematisk i vår tid. Inte kan en kristen ledare enbart ägna sig åt bön och att studera Bibeln. Ledaren är ju betald för att göra nytta! Men frågan är om inte detta angrepp på församlingen får anses som det mest allvarliga. När bönen och bibelstudiet försummas, riskerar budskapet att urvattnas och kraften att avta.

Stefanus är en av de sju. Filippos är en annan. I de följande två kapitlen dominerar dessa två. Den tjänst de utövar har märkligt nog inte alls med organisationen av måltider att göra. De predikar och de botar sjuka precis som apostlarna. Men tjänsten vid borden har en djupare innebörd. Den vittnar om att det materiella och det andliga är en enhet.

I den andra halvan av kapitlet får vi en närmare presentation av Stefanus. ”Stefanus var fylld av nåd och kraft och gjorde stora tecken och under bland folket.” Det bildades snabbt en opinion mot honom, ’men de kunde inte stå emot den vishet och den ande som här talade’. Det som nu sker påminner i hög grad om det som tidigare hade skett med Jesus. Han blir gripen och släpad till Stora rådet. Han blir falskt anklagad och man tar falska vittnen till sin hjälp.

Apostlagärningarna 5

Berättelsen om Ananias och Safira ska läsas i ljuset av det som står i avslutningen av det fjärde kapitlet. Där berättas om livet i församlingen i Jerusalem, och hur den praktiserade något vi kallar för egendomsgemenskap. De ägde allt gemensamt, och tanken var att ingen i församlingen skulle lida någon nöd. I direkt anslutning läser vi om Barnabas som sålde en åker och gav intäkterna för den till församlingen.

Att sälja allt vad man ägde för att ge pengarna till församlingen var inget tvång eller diktat, utan frivilligt. Det privata ägandet var inte avskaffat. Man kunde behålla ägorna för egen räkning. Grundtanken var att ingen skulle behöva lida brist. Ananias och Safira kunde mycket väl ha haft egendomen kvar, sålt den och behållit pengarna eller gett en del av pengarna till församlingen och behållit resten. Problemet var, att de ville att det skulle se ut som om de hade burit fram allt, fastän de i själva verket hade kommit överens om att behålla en del. De kompromissade med sanningen för att verka fromma.

Förföljelsen vi läste om i föregående kapitel handlade om ett angrepp utifrån. Här väljer människor inom den kristna gemenskapen att inte vandra i ljuset.

Vi förfasar oss över hur Gud kunde döma dem så hårt, men ska vi dra sunda slutsatser är det inte förvånande att syndens lön är döden, utan det mest förvånande är snarare hur kristna människor ens kommer på tanken att försöka lura Gud. Vi människor vill gärna lägga skulden på Gud, men det var ju inte Gud som hade felat, det var ju Ananais och Safira. Många gånger visar vi mer respekt för människor än för Gud.

Bibeln är full av svåra berättelser. Vi kan fråga oss varför Lukas över huvud taget har valt att ta med en så svårsmält historia. Men om vi hela tiden vill släta över de svåra berättelserna för att vi inte orkar med dem, återstår en förljugen religiös idyll. Människan tas inte på allvar med sitt mörker och sitt behov av frälsning. Alla ”svåra” berättelser måste läsas i ljuset av den svåraste av dem alla – den om Jesu onda, bråda död på korset. Försoning och frälsning är något oerhört dyrbart och kostsamt, därför att synden är oåterkallelig.

”Stor Gudsfruktan grep hela församlingen…” Vi fruktar Gud, inte för att han är nyckfull och hämndlysten, utan för att han är helig. Vi vill gärna hellre använda ord som vördnad och respekt när vi kommer till ordet Gudsfruktan. Det känns mildare och mer bekvämt på något sätt, men ordet Gudsfruktan är bättre och starkare. Det ger tyngd och djup åt Guds ofattbara kärlek. Guds dom är aldrig en hämnd. Den står alltid i rättfärdighetens tjänst. Först gudsfruktan, sedan kraft.

Häpnadsväckande mirakler hände nu i Jerusalem. Gud verkar starkt. Många under sker. Framgången för församlingen väcker avund hos de religiösa ledarna, och snart sitter apostlarna åter igen inom lås och bom. Denna gång verkar gripandet gälla fler än Petrus och Johannes. Det står ”apostlarna”.

Då sker ännu ett under. Ett under är något som avviker från det normala. En Herrens ängel öppnar fängelseportarna, och ängeln säger till apostlarna att återvända till templet och förkunna.

Så irriterande det måste ha varit för saddukeerna som inte trodde på under, att nu vara helt omgivna av under och mirakler. En av de mest respekterade rabbinerna bland de andliga judiska ledarna hette Gamaliel. Han var farisé. Han manar rådet till besinning, och de lyder hans råd. De kan trots allt inte låta bli att prygla lärjungarna, innan de släpper dem fria.  Men inget kan skrämma dem. Omgående återupptar de uppdraget att undervisa.

Apostlagärningarna 4

Medan Petrus och Johannes redogör för folket, hemligheten bakom det under som skett med den lame mannen, dyker helt oväntat templets ledande män upp. Miraklet oroar. De griper Petrus och Johannes och nästa dag ställs de inför Stora rådet i Jerusalem.

Stora rådet bestod av sjuttioen personer. Det var översteprästen och sjuttio bisittare. Saddukeerna var det ledande partiet och ett av tre partier som dominerade det religiösa livet i Jerusalem på den här tiden. De två övriga var fariséerna och esséerna. Mellan saddukeerna och fariséerna rådde starka spänningar. Fariséerna var det större och mer folkliga partiet. De var lärda i Skriften och bland dem fanns många av de inflytelserika rabbinerna, till exempel Nikodemus och Gamaliel. Men de var inte präster. Jesus riktade ofta stark kritik mot fariséerna för att de hade gjort yttre renhet till riktmärke för tron.

I Apostlagärningarna är det snarare saddukeerna som representerar det hårda motståndet mot evangeliet. Saddukeerna var ett litet men inflytelserikt parti, eftersom det bestod av de ledande prästfamiljerna. Översteprästen hade i flera generationer hämtats från någon av de ledande saddukeerna. Om fariséerna var det folkliga partiet, utgjorde saddukeerna makteliten. Ett avgörande skäl till att saddukeerna hamnade i stark opposition mot de kristna var att de vare sig trodde på mirakler eller på uppståndelsen. Just Jesu uppståndelse ansågs av de kristna som en avgörande händelse, och därför var konfrontationen oundviklig.

Den brännheta frågan i förhöret är: Genom vilken kraft eller i vilket namn har ni gjort detta? Frågan öppnar upp för Petrus tredje tal i Apostlagärningarna. Petrus uppfylls av den helige Ande och börjar att tala. Han talar ord som ges honom i stunden, med en inspiration som inte är hans egen.

Det står att medlemmarna i Stora rådet blev svarslösa. Den lame mannen som hade blivit frisk var välkänd, och miraklet gick inte att tiga ihjäl. Apostlarna blev ombedda att lämna lokalen medan Rådet överlade med varandra. Överläggningen resulterade i ett förbud mot att tala eller undervisa i Jesu namn.  Förbudet lägger så att säga grunden för kommande förföljelser. Vid det här tillfället kunde de alltså inte döma apostlarna, utan var tvungna att släppa dem. De var dessutom rädda för folket.

Petrus och Johannes behövde dock ingen överläggning i enrum för att veta hur de skulle svara. ”Bedöm själva om det är rätt inför Gud att lyda er och inte Gud. Vi för vår del kan inte hålla tyst med vad vi har sett och hört.”

När de hade blivit frisläppta gick de till församlingen. Här råder ingen förstämdhet. De låter sig inte nedslås. De blir snarare uppeggade och mer övertygade om att Jesus är verksam mitt ibland dem. De ber om mer frimodighet att predika evangelium, och de ber att Gud ska räcka ut sin hand och bekräfta Ordet med under och tecken.

När de hade bett skakades platsen och de uppfylldes alla av den helige Ande. Att bli uppfylld av den helige Ande är ingen engångsföreteelse. Det som skedde på Pingstdagen, det sker igen.

Apostlagärningarna 3

Petrus och Johannes var på väg upp till templet för att be. Det var ingen ny religion som hade bildats omkring Jesus. Allt som hade skett var bara uppfyllelsen av det som profeterna hade talat om. Det var alltså självklart för apostlarna att förbli vid den ordning som fött och format dem. Det nya var en förlängning av det gamla.

Den judiska bönetraditionen omfattade tre dagliga bönetider; vid tredje, sjätte och nionde timmen, eller som vi skulle säga – klockan nio på morgonen, tolv mitt på dagen och tre på eftermiddagen. Apostlarna var alltså sin vana trogen på väg till tempelbönen, då det händer något som inte hände varje eftermiddag. Plötsligt inger Anden Petrus, att säga något till en man som sitter vid tempelporten och tigger.

Mannen var lam sedan födseln. Han sattes vid tempelporten, inte på tempelområdet. Där fick han inte vara. För oss låter det obegripligt, men enligt de judiska helighetslagarna skulle inget ofullkomligt få finnas där, då man tänkte att templet skulle vara en avbild av det himmelska. (Läs gärna 3 Mos 21:16-24) Egentligen gällde lagen bara prästerna, men traditionen hade utvidgats till att gälla alla inom det judiska folket. Här fick heller inte några hedningar vara. Därför fanns han vid porten.

När mannen ber om en allmosa, fäster Petrus och Johannes blicken på mannen och Petrus säger: Silver och guld har jag inte, men vad jag har, det ger jag dig. I Jesu Kristi nasaréns namn: res dig och gå! Och miraklet sker! Petrus tar honom i handen och mannen ställer sig upp, fullständigt botad. Petrus säger senare i vers 16, att det är genom tron på Jesu namn som mannen är frisk. Petrus är medveten om att han inte har någon del i miraklet. De har bara varit redskap för det genom att vara lydiga mot den helige Andes röst.

Gud är miraklernas Gud. Genom detta mirakel visar också Gud sin närvaro mitt ibland dem. Dessutom fick nu mannen tillträde till templet. Det är säkert också en av anledningarna till att han hoppar och prisar Gud som han gör. Han har ju aldrig varit därinne förut. På så sätt är berättelsen också en stark uppmuntran till oss alla. I och genom Jesus, får vi tillträde till levande Gud och till gemenskap med honom. Det ger oss anledning att jubla!

I Salomos pelarhall hade Jesus varit många gånger, och Petrus och Johannes hade varit där med honom. Nu var de där i Jesu ställe, och på samma sätt som människor hade samlats runt Jesus, samlades de nu runt lärjungarna. Då håller Petrus sitt andra tal av fem i Apostlagärningarna. Hans predikan i följer i mångt och mycket samma upplägg som pingstpredikan i kapitel 2: Han vänder sig till folket och adresserar dem, han hänvisar till Skriften och förklarar skriftordet, han basunerar ut kärnbudskapet (kerygmat) och allt mynnar ut i en appell till omvändelse.

Apostlagärningarna 2

”Vid en måltid med apostlarna befallde Jesus dem: Lämna inte Jerusalem utan vänta på vad Fadern har lovat, det ni har hört om mig. Johannes döpte med vatten, men ni ska om några dagar bli döpta i den helige Ande.”                          Apg. 1:4-5

”Men när den helige Ande kommer över er, ska ni få kraft och bli mina vittnen i Jerusalem, i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.”                        Apg. 1:8

Just innan himmelsfärden befaller Jesus apostlarna att vänta i Jerusalem på den helige Ande. Den helige Ande var förutsättningen för att de skulle kunna vara vittnen om Jesus och berätta vad de hade sett och hört, både i närområdet men också utöver hela världen.

Efter himmelsfärden samlades de i  Jerusalem, och efter tio dagar kom den helige Ande. Vi läser hur det gick till i inledningen av det andra kapitlet i Apostlagärningarna. Apostlagärningarnas andra kapitel är ett av de mest dramatiska och på samma gång ett av de viktigaste i hela Nya testamentet. Här skildras första dagen i en ny era.

Vid sidan av Påsken och Lövhyddohögtiden var Pingsten en av Israels tre stora högtider. Samtliga av dessa högtider lockade tusentals pilgrimer till Jerusalem. Pingsten var senvårens skördefest i Israel, och firades till minne av hur Gud gav dem Lagen på Sinai berg genom Mose. I Andra Moseboken beskrivs detta drama. Likheterna är slående när Lukas nu beskriver det som händer när Anden kommer.  Inga yttre föreskrifter skulle nu vägleda de kristna, utan Anden utgjuten i deras hjärtan.

Vi läser om ett dån starkt som en stormvind, om något som liknade eldstungor som satte sig på var och en av dem som väntade, och vi läser om tungotal. Tungotal är ett språkunder som upphäver språkförbistringen i och med Babels torn. Tungotal kan vara ord och språk som är kända för människor, men också språk som inte kan förstås. I det här fallet var det språk som människor förstod. Folk från olika områden med olika modersmål kunde nämligen höra sitt eget språk talas av lärjungarna. Och de talade om Guds väldiga gärningar!

De judar som bevittnade språkundret delade sig i två läger. Några lät sig förundras, medan andra tog skydd bakom sin skepsis. Hos dessa skeptiker fanns inga frågor utan endast spydiga kommentarer. De som ägde förmågan att förundras ville veta mer. Frågorna och förundran är ofta ett fönster som vetter mot Gud.

Nu tog Petrus till orda. Fylld med den helige Andes kraft började han tala till folket. Apostlagärningarna innehåller inte mindre än 24 tal eller predikningar. Fem av dem står Petrus för. Kärnbudskapet i alla dessa predikningar handlar om Jesu död och uppståndelse, och att Jesus fortsätter verka i och genom sin kropp, som är församlingen/kyrkan.

Budskapet träffade dem som lyssnade. Nu kunde de inte längre ha en åsikt om Jesus, de blev tvungna att ta ställning till Gud själv. Allt mynnar ut i en fråga: Bröder, vad ska vi göra? Petrus svarar att de ska omvända sig. Omvändelse innebär sinnesändring, ett nytt sätt att tänka och en ny färdriktning i livet – mot Gud. De som ville slå in på denna nya väg uppmanades att döpa sig i vatten, och ta emot den helige Ande som kraftkälla och Hjälpare i sina liv. Tre tusen lät denna Pingstdag döpa sig, och ansluta sig till de redan 120 som var med från början.

De avslutande sju verserna ger en inblick i den första församlingens liv och vad som kännetecknade den – som en slags sammanfattning av det kristna livet. Det handlar inte om verksamheter, utan det liv som kommer till uttryck där den helige Ande är Hjälparen!

Apostlagärningarna 1

I Apostlagärningarnas första kapitel förbereds Jesu lärjungar för en ny tid. Kapitel 1 beskriver de femtio dagarna mellan Påsk och Pingst – från Jesu uppståndelse till dess att den helige Ande kommer.

Först är Jesus med dem under fyrtio dagar (mellan uppståndelsen och himmelsfärden), och Han återupptar sin undervisning om Guds rike. Det är inget nytt budskap. Han upprepar bara det han har sagt till dem tidigare.

Och Han ger dem uppdraget att bli hans vittnen. De ska berätta om det som de har sett och hört. De ska berätta i Jerusalem, i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns, men de blir också tillsagda att inte lämna Jerusalem förrän de har fått den helige Ande. Utan den helige Ande förmår vi ingenting. Han är vår Hjälpare!

När Jesus har lämnat dem samlas de elva apostlarna och ytterligare lärjungar till Jesus, i ett rum i Jerusalem. Det verkar som att de blir fler och fler för varje dag, och vid ett tillfälle står det att de är etthundratjugo personer. De vet inte hur länge de ska vänta. Jesus hade bara sagt att den helige Ande skulle komma om ”några dagar”. Det visar sig bli tio dagar.

Deras väntan är inte passiv. De ägnar tiden till bön, och de tillsätter dessutom den vakanta platsen bland apostlarna, efter Judas Iskariot. Valet faller på Mattias. Det är både första och enda gången han omnämns i Bibeln.

För oss idag, är det ju annorlunda än för dessa lärjungar. Anden är här! Anden är tillgänglig för oss alla som tror, men samtidigt längtar vi många gånger efter att den helige Ande ska märkas mer påtagligt i vår gemenskap. Apostlagärningarna är en bok som beskriver hur den helige Ande leder och utför mäktiga saker genom de troende, och vi kan ibland sakna en del av det vi läser om i Apostlagärningarna. Kanske är det så att vi också tillsammans behöver förbereda våra hjärtan i bön, så vi förstår vilken gåva den helige Ande är till oss, och hur vi tar emot gåvan och låter den påverka vårt vardagliga liv, och livet i församlingen?

Den engelska översättningen har ett passande uttryck för det som skedde med lärjungarna i Jerusalem: ”De blev som ett enda ackord”. Det är en fin bild, tycker jag! Olika toner förenas till ett harmoniskt ackord, och i församlingen förenas olika personligheter till en harmonisk enhet med ett och samma mål – att nå så många som möjligt med det glada budskapet om Jesus.

Apostlagärningarna – en introduktion

Apostlagärningarna är Nya testamentets femte bok. Apostlagärningarna skrevs av Lukas – samma författare som till Lukas evangelium.

Apostlagärningarna beskriver de trettio första åren i den kristna församlingens liv, alltså de trettio första åren efter att Jesus återvände till himlen. Så här börjar Lukas… ”I min förra skrift, käre Teofilus, skrev jag om allt som Jesus gjorde och lärde…”

Lukas skriver till en person som heter Teofilus, och den förra skiften som Lukas talar om är Lukas evangelium. I Lukas evangelium berättar han om allt som Jesus gjorde och lärde, eller som det också kan översättas ”allt som Jesus började göra och lära”. Med andra ord handlar Apostlagärningarna om allt som Jesus fortsätter att göra och lära.

Ibland kan vi säga att Jesus har avslutat sitt verk i och med att han återvände till himlen, och att han nu han överlämnat uppdraget till oss. I själva verket är det Jesus som fortsätter att lära och göra, bara att han gör det på ett annat sätt – genom sina lärjungar.

När Jesus själv gick på jorden, gjorde han allt utifrån sin egen kropp. Orden utgick från hans mun. Han lade sina händer på de sjuka. Han tog upp barnen i sin famn och välsignade dem. Han vandrade vägen fram, från plats till plats, och kallade på människor med orden: Följ mig! Och Jesus fortsätter att göra samma sak  i vår tid, men nu genom församlingen som är hans kropp på jorden. Jesus fortsätter att frälsa, bota och kalla på människor att följa Honom. Vi som tror på honom får vara hans röst, hans händer och fötter. Vi har fått förtroendet att vara hans ambassadörer och hans företrädare. Jesus verkar i och genom oss. Vi kan inte frälsa. Vi kan inte bota. Vi kan inte åstadkomma något i vår egen kraft. Men Jesus kan, genom oss. Han har utrustat oss med sin helige Ande.

Egentligen kanske inte Apostlagärningarna är det bästa namnet på boken av flera skäl. För det första signalerar namnet att det är apostlarna som agerar, när det i själva verket är Jesus som fortsätter att verka. För det andra är det inte så mycket apostlarna i stort, utan mer Petrus och Paulus som är förgrundspersoner. Och för det tredje vore kanske det allra bästa namnet ”Den helige Andes gärningar”. Om någon kan anses vara huvudperson i boken är det den helige Ande.

Den helige Ande är vår Hjälpare. Vår bön är att den helige Ande ska tillåtas verka i och genom sin församling idag, så att många människor i vårt område får höra om Jesus och följa Honom.

Juni månad

Vi har haft en osedvanligt varm och solig junimånad det här året. Avslutningen innebar åter igen toppnoteringar i Målilla vad gäller temperatur. Nu återstår det att se om övergången till nästa månad, innebär en övergång också till annan väderlek.

Under juni månad brukar vi inte ha vanligt kyrkfika efter gudstjänsterna i församlingen. Istället tar vi med egen fikakorg och fortsätter gemenskapen efter gudstjänsten på någon annan plats. I år har vi varit vid Dieter & Heidis stuga i Rosenfors, vi har spelat boule på Målilla boulebana och vi har varit vid badplatsen vid Hesjön. Vid samma tillfälle passade ett tjugotal från församlingen på att vandra runt Hesjön. Det finns verkligen fin natur och smultronställen att upptäcka även på nära håll. Det är viktiga tillfällen för oss som församling, att få umgås och lära känna varandra mera.

I juni månad är det också alltid konferens på Nyhem utanför Mullsjö. Det är Pingströrelsens årliga konferens som går av stapeln före och under Midsommarhelgen. Flera av oss besökte konferensen, och fyra av våra nysvenska killar var med hela eller stora delar av konferensen. De varvade jobb med olika aktiviteter och kristna möten/gudstjänster. De kan berätta om hur mycket en sådan vecka betyder – både vad det gäller att möta Gud och att möta andra kristna. Vi är faktiskt väldigt många runt om i landet som tror på Jesus och vill följa honom. På Midsommardagen fick ytterligare ett gäng från vår församling följa med på en dagsutflykt med buss till Nyhem. Tack till Högsby Pingstförsamling, och tack till Kristina för möjligheten!

Sommar betyder också läger. Den sista veckan i månaden var det UV-Scoutläger utanför Värnamo. I år var det ett så kallat storläger med nästan 4 000 deltagare. Du kanske har noterat att lägret har uppmärksammats både i tidningar, radio och TV. Från Mörlunda var det ett glatt gäng som deltog även det här året. Det är så betydelsefullt för våra barn och ungdomar, att få komma iväg en vecka, och det är roligt för oss som församling att kunna erbjuda alla i UV-scout den möjligheten.

Själv har jag haft min första semestervecka, och vi har redan hunnit ta vår första tur med husvagnen. Det blir förhoppningsvis flera. Vill önska dig en fortsatt skön sommar. Även om verksamheten i församlingen går lite på sparlåga under juli månad, finns alltid möjligheten till umgänge med Gud genom bön och bibelläsning. Dessutom finns det bönesamlingar och gudstjänster att besöka både i vår församling och i kyrkor runt omkring, hela sommaren. Den här veckan – vecka 27 – rekommenderar jag spännande tältmöten i Sävsjö med bland andra Sebastian Stakset, Carl-Gustaf Severin och Hans Weichbrodt. Och den kommande veckan – vecka 28 – är det Smålandskonferens på Ralingsås, utanför Aneby.

Dop

Igår på gudstjänsten hade vi dop. En efter en steg de ner i vattnet, och samtidigt sjöng vi som man så ofta brukar vid dopförrättningar: ”Jag har beslutat att följa Jesus”. Det är fantastiskt att se människor med en nyvunnen tro, besluta sig för att följa Jesus och döpa sig.

Innan Jesus återvände till himlen, talade han till sina lärjungar och gav dem uppdraget som vi brukar kalla för ”missionsbefallningen”. Vi ska berätta för alla folk om Jesus som enda vägen till Gud. De som tror i sina hjärtan, de som säger JA till Jesus och vill följa honom –  ska vi döpa i Faderns, Sonens och den helige Andes namn. Det är det kristna dopet!

Att bli döpt, innebär att förenas med Jesus Kristus. Vi sänks ner i dopgraven för att ”begrava” det gamla livet, för att sedan ”uppstå” till det nya livet i Jesus Kristus. (Rom 6:3-6) Tro och dop hör ihop. Dopet förutsätter tron, och tron förutsätter dopet. I Bibeln framstår denna ”kombination” som självklar. Människor som kommer till tro, låter döpa sig i vatten. ”Den som tror och blir döpt skall vara frälst.” Mark 16:16a

Dopet är egentligen en god illustration på den högtid som vi nu ska fira – PÅSKEN. Det handlar om kamp, om död och uppståndelse. Det finns en kamp om varje människa. Den kampen handlar ytterst sett om att våga släppa taget om sig själv, att ge upp herraväldet över sitt eget liv, och när beslutet är taget, begrava den ”gamle Adam” och uppstå till ett nytt liv där Jesus tillåts regera i och genom mig.

Till dig som just nu funderar över dopet, som har en tro på Jesus men som ändå tvekar över nästa steg –  läs gärna i Apostlagärningarna i Bibelns Nya testamente. Läs kapitel 2 om vad som händer på Pingstdagen i Jerusalem. Läs om den etiopiske hovmannen i kapitel 8. Läs om Saulus i kapitel 9. Läs om Cornelius i kapitel 10 och läs om fångvaktaren från Filippi i kapitel 16. Tro och dop hör ihop.

Om du har en tro på Jesus och en önskan att följa honom, men ännu inte är döpt i vatten, är du mer än välkommen att ta kontakt.

Som sagt… Nu firar vi snart Påsk – den största kristna högtiden. Under Påsken påminns vi om Jesu lidande och död, men framförallt om Hans seger över synden och över döden. Jesus uppstod på tredje dagen igen från de döda. HAN LEVER!