Pastorns blogg

Apostlagärningarna 16

Timoteus

I Lystra finner Paulus Timoteus. Hans mamma var judinna och hans pappa grek. Han hade därför likt Paulus insikt i både den judiska och den grekiska miljön. Han skulle komma att bli en sann medarbetare och ”Paulus äkta barn i tron”. (1 Tim 1:2) Paulus kunde själv konstatera hur Timoteus trots sin ungdom nått en andlig mognad som varslade om en blivande ledare, men inte bara det… Församlingen kände igen kallelsen och bekräftade den. Timoteus aspirerade inte på en ledarroll. När andra tog för sig, tog han ett steg tillbaka. Ibland önskade till och med Paulus att Timoteus hade haft lite större andligt självförtroende.

Lukas

Lukas är som bekant författare till Apostlagärningarna. I staden Troas upptäcker vi att Lukas för första gången övergår till att skriva i vi-form. Lukas var läkare. (Kol 4:14) Vad Lukas berättar är det som han har fått kännedom om genom ögonvittnen han själv träffat och noga frågat ut. (Lukas 1:1.4) För att inte tala om det han med egna ögon sett under de år han reste i sällskap med Paulus. Mellan Paulus och Lukas uppstod en varm gemenskap.

Till Filippi

När de sedan tar båten över till Europa och Grekland, består alltså resesällskapet av fyra personer; Paulus, Silas, Timoteus och Lukas. När de anländer till Filippi söker de sig till bedjarna på platsen. Bedjarna vistades utanför staden, och de var kvinnor. Det sägs ingenting om någon synagoga i Filippi. Troligen var det för få judiska män för att de skulle kunna ha en. Men det var en gammal tradition att upprätta ”bönehus” vid havet.

I Filippi beskrivs mötet med tre personer speciellt; Lydia, slavflickan med spådomsanden och dessutom fångvaktaren.

Lydia

Lydia var den första personen att bli en lärjunge. Hon var förmögen, och hade troligen flyttat till Filippi på grund av affärer. I den här miljön var det ovanligt att kvinnor omnämndes om de inte åtnjöt speciellt anseende. Vi kan utgå från att hon var aktad. Hon hade ett stort hus i staden.  Herren öppnade hennes hjärta så att hon tog emot det Paulus förkunnade. Så går det till när en människa kommer till tro. Det är inte fråga om en intellektuell akt, utom ett öppet hjärta. Lydias hem blev sedan mötesplats för den nybildade församlingen. (Apg. 16:40)

Slavflickan

Lukas berättar så om en annan kvinna – en slavflicka med en spådomsande. Vi får aldrig veta hennes namn, men det är befrielsen som står i centrum. Hon var kanal för en profetliknande förmåga där källan var demonisk. Det onda övermannas i Jesu namn och Guds rike rycker fram på ett påtagligt och kraftfullt sätt på bekostnad av djävulens domäner.

Fångvaktaren

Slutligen läser vi om fångvaktarens omvändelse. Ja inte bara fångvaktaren, utan hela hans hushåll får uppleva kraften i Jesu namn och allting slutar med en dopfest mitt i natten i fångvaktarens hus. Tror du inte att flera av dem som satt tillsammans i fängelset med Paulus och Silas kom till tro genom den mirakulösa fritagningen. Det vill jag tro.

In I Guds rike tågar nu affärskvinnor, före detta spådomsflickor, fångvaktare och kanske en och annan brottsling som kommit på andra tankar. De är olika, men alla får de del av samma evangelium och införlivas i samma församling. Det är Guds verk.

Efter dessa händelser förstår vi att församlingen i Filippi kom att ha ett mycket speciellt förhållande till Paulus. Det märker du om du läser Filipperbrevet.

Apostlagärningarna 15

De stora framgångar som Paulus har haft, skapar oro bland grupper inom Jerusalemförsamlingen. Det är framförallt bland Jesustroende inom fariséernas parti som Paulus får kritik. När Paulus överallt bland hedningarna predikade att varken omskärelsen eller Mose lag var nödvändig för dem som kom till tro på Jesus, växte oron till upprördhet. Som ett första steg sänder Paulus kritiker en delegation till Antiochia för att återställa ordningen. Det blir genast oenighet mellan dem å ena sidan, och Paulus och Barnabas å andra sidan. Tvisten kulminerar i det viktiga mötet i Jerusalem.

För att förstå vidden av den här händelsen, borde vi egentligen läsa Galaterbrevet parallellt tillsammans med det femtonde kapitlet i Apostlagärningarna. Galaterbrevet ger oss en bättre inblick i hur detta angrepp hade spridit sig som en brand. Den grupp som var kritiska till Paulus förkunnelse hade nämligen systematiskt besökt plats efter plats i Galatien där Paulus grundat församlingar och genom sina besök skapat förvirring. Eftersom dessa personer kom från församlingen i Jerusalem, gav de intryck av att representera urförsamlingen i Jerusalem.

Att evangeliet även gällde hedningar (icke-judar) stod helt klart för alla efter händelsen i Kornelius hus i Cesarea, men fortfarande rådde oklarheter i vilken utsträckning hedningarna skulle anpassa sig efter den judiska lagen och tvingas omskära sig. I Galaterbrevet skriver Paulus till hedningar, och för Paulus var varje kompromiss otänkbar. Där man flirtade med lagen, där bleknade snart evangeliet. Paulus skriver bland annat i inledningen av Galaterbrevet:

”Jag är förvånad att ni så fort överger honom som har kallat er genom Kristi nåd och vänder er till ett annat evangelium, fast det inte finns något annat. Det är bara några som skapar förvirring bland er och vill förvränga Kristi evangelium.”  Galaterbrevet 1:6-7

Att klamra sig fast vid lagen är att överge det sanna evangeliet om Jesus Kristus. Lagens återkomst, i olika skepnader, är ett fortlöpande tema genom den kristna historien. Det är egentligen inget att vara förvånad över. Lagen erbjuder trygghet i en annars så otrygg värld. Att då plötsligt få höra att man ska ”vandra i Anden” (Gal 5:16) innebär en omställning som inte är enkel att ta till sig för den som så gärna vill luta sig mot givna regler.  Den nya friheten ter sig skrämmande.

Det möte som hålls i det här kapitlet är en avgörande brytpunkt i den tidiga kristna perioden. Hela den kristna församlingens framtid stod på spel. Det är kanske ingen tillfällighet att det har placerats i mitten av Apostlagärningarna. Det är inte utan skäl som det här mötet i Jerusalem, kallats för ”det första kyrkomötet”.

Hur gick man då till väga för att söka sig fram till Guds vilja i den här konflikten? Två olika slags argument framförs som underlag för de beslut som fattas.

Petrus hänvisar till det ”karismatiska argumentet”. Han påminner om händelsen i Kornelius hus som ett bevis för att hedningarna accepterades av Gud utan krav på omskärelse. Även Paulus och Barnabas förstärker samma slags argument genom att tala om alla de under och tecken som har skett på de olika platserna runt om. Ändå är inte detta argument tillräckligt för kritikerna. Den avgörande frågan för dem är: Vad säger Skriften? Och Jakob är den som framför det utslagsgivande skriftbeviset. ((Apg. 15:16-18)

Tydligen var dessa argument tillräckliga, och tydligen fanns en djup förnimmelse av Andens närvaro bland de som hade samlats. De upplevde hur Anden hade väglett dem och hur Anden också stod bakom dem i beslutet. Därför kunde de enhälligt skriva ett brev riktat till hednafolken med följande inledning: ”Den helige Ande och vi har beslutat…”

Det kan tyckas förvånande att man trots allt inför några inskränkningar av friheten. Dekretet har ingenting med själva frälsningen att göra, utan den avgörande frågan är att inte vara en medmänniska till fall. För att underlätta för judar att utan samvetsbetänkligheter, exempelvis äta tillsammans med hedningar som blivit kristna, uppmanades till vissa inskränkningar inom matens område. Det görs så att säga små eftergifter som ska hjälpa till att underlätta och reglera umgänget mellan judar och hedningar.

Nu sänds Paulus och Barnabas tillbaka till Antiochia för att meddela vad som beslutats. För att förstärka enheten i beslutet sänds också Judas och Silas tillsammans med dem. Judas och Silas var båda framträdande ledare i församlingen i Jerusalem. Församlingen i Antiochia tar emot beslutet med glädje. Brevet riktar sig inte bara till församlingen i Antiochoa, utan till hedningar i hela området. Genom detta har det fastslagits att de hednakristna är fullvärdiga medlemmar av Guds folk utan omskärelse. De är heller inte förpliktade att hålla Mose lag och kyrkans enhet är räddad genom avståndstagandet från de som förespråkat en annan linje och skapat förvirring.

Kapitlet avslutas med ännu en konflikt, nu på det individuella planet. När Paulus vill resa tillbaka till de olika städerna där de hade predikat under den första missionsresan, vill Barnabas åter igen ha med sig Johannes Markus som medhjälpare. Paulus vägrar! Konflikten som uppstår blir så pass stor att de inte kan enas. Det förefaller nästan lite komiskt att de inte lyckas hålla sams i den här tvisten, då de precis har räddat enheten gällande kyrkans framtid.

I en konflikt är det inte alltid det viktigaste att fastslå vem som har rätt. I synnerhet inte när det saknas så mycket fakta i målet. Och varför skulle vi behöva ta ställning? Barnabas tar med sig Johannes Markus och reser åt ett håll. Paulus å sin sida väljer Silas till sin medhjälpare, och därmed fortsätter missionen med dubbel kraft.

Apostlagärningarna 14

Ikonium

I Ikonium ( en stad i nuvarande Turkiet som idag heter Konya) möter de ett omedelbart gensvar. Många kommer till tro. Men sedan händer det som upprepar sig på plats efter plats. Invånarna delar sig i två läger; de som kommer till tro och de som inte vill tro. Otron är en smitta, och påverkar även de som till en början lyssnade nyfiket.

Lystra

I Lystra sker ett mäktigt mirakel. En man som varit förlamad sedan födseln blir botad. Befolkningen i Lystra feltolkar det inträffade och förknippar miraklet med sin gamla religion. De vill nu offra till Paulus och Barnabas. ”Med nöd och näppe” lyckas de avstyra det hela.

Varje människa, och inte minst ledaren, behöver äga ett mått av inre frihet i förhållande till andras bedömningar och förväntningar vare sig det handlar om klander eller beröm, kritik eller smicker. Vinden vänder snabbt i den allmänna opinionen. Samma människor i Lystra som nyss hyllat apostlarna, iscensätter en lynchning av Paulus. En av dem som förmodligen är vittne till den brutala behandlingen av Paulus är en ung man vid namn Timoteus. Några år senare skulle han bli en av Paulus närmaste medarbetare. (Se Apg. 16:1-3)

Derbe

De besöker sedan staden Derbe. Informationen om vad som händer där är kortfattad. Men det heter att de ”vann många lärjungar”. Derbe blir slutstationen för den första missionsresan innan det är dags att vända tillbaka samma väg som de kom.

Tillbaka till Antiochia

Paulus vill försäkra sig om att arbetet de har lagt ner inte varit förgäves. Därför vill han göra återbesök, och även organisera församlingen på varje plats genom att utse ledare/äldste. Det kan tyckas vara tokigt att återvända till platser de tvingats fly ifrån, men de är så angelägna om att det verk som startats upp på dessa platser blir bevarat. Utan andliga fäder och mödrar skulle många av dessa nyomvända förlora tron.

De återvänder så till den församling som hade sänt ut dem. Deras mission var inget privat företag. De var utsända av en bestämd församling och därmed också ansvariga inför den församlingen för hur de hade utfört uppdraget. De hade nog varit borta i cirka två år, och församlingen var givetvis fylld av förväntan, att höra om hur Herren hade verkat och hur han hade öppnat trons dörr för hedningarna.

Apostlagärningarna 13

Församlingen i Antiochia grundades av grekisktalande judar som tvingades fly från Jerusalem i samband med steningen av Stefanus. Det var en församling som bestod av både judar och hedningar, och gudstjänstspråket var grekiska. I Antiokia började lärjungarna att kallas för kristna.

Texten ger oss namnen på fem av församlingens ledare. Det står att de var profeter och lärare. Till dem talade Anden om att avskilja Barnabas och Saulus för ett missionsuppdrag. Hur talar egentligen Anden? Det framgår inte av texten, men Anden kan tala på många olika sätt. Kanske talade den helige Ande genom ett profetiskt ord? Och när det uttalades upplevde de en samstämmighet, samtidigt som det blev en bekräftelse på den kallelse Barnabas och Saulus själva bar på i sitt inre. Och djupast sett var det inte församlingen som sände ut dem, utan den helige Ande. Ordet apostel betyder för övrigt”utsänd”.

Johannes Markus följde också med som deras medhjälpare. Missionsresans första anhalt var Cypern, vilket var ett naturligt val eftersom Barnabas kom därifrån. Lukas väljer från och med nu konsekvent att använda namnet Paulus, istället för Saulus.

Resan går vidare till Perge, och där överger Johannes Markus dem. Det här kommer att vara orsaken till en kommande konflikt mellan Barnabas och Paulus. Nästa anhalt som omnämns är Antiokia i Pisidien. På sabbatsdagen ansluter de till de judar och proselyter som firar gudstjänst. Det är ett mönster på Paulus missionsresor, att alltid på varje ny plats söka upp synagogan för att börja predika för judarna. Här i Antiokia i Pisidien följer den första predikan vi har tillgång till som riktar sig till judar i den grekiska miljön. Och följande sabbat samlas så gott som hela staden. Samtidigt som många hedningar kommer till tro, väcks avundsjukan hos dom som inte vill tro och förföljelsen drar igång. De utvisas ur staden, och Paulus och Barnabas skakar dammet av sina fötter och drar vidare.

Kapitlet avslutas med följande ord: Och lärjungarna uppfylldes av glädje och den helige Ande. Där uppfyllelsen av Anden är en pågående händelse, där porlar glädjen fram.

Apostlagärningarna 12

Kapitel 12 handlar till största delen om hur Gud sänder en ängel till Petrus i fängelsecellen och för honom ut, förbi vakter och genom stängda järnportar. Det är andra gången vi läser i Apostlagärningarna om hur Petrus blir räddad ur fängelset av en ängel. (Se Apg. 5:19)

Det har gått drygt tio år sedan Pingstdagen, och en ny förföljelse i Jerusalem tar fart. Nu kommer angreppet direkt från Herodes Agrippa, barnbarn till Herodes den store – han som är känd för den stora massakern på barn runt Jesu födelse. Det är det första exemplet på förföljelse av kyrkan från politiskt håll, och som sedan skulle pågå i nästan trehundra år.

Herodes agerande var taktiskt. Genom att ingripa mot de kristna visste han att han skulle vinna judarnas stöd, något som han verkligen var i behov av. Hans mor var nämligen samarier, vilket gjorde honom illa ansedd bland judarna. Genom att halshugga Jakob, försökte han ställa sig in bland judarna. Halshuggning var ett dödsstraff som endast användes för mördare och avfällingar, och genom att halshugga Jakob visade han judarna att Jakob skulle betraktas som en avfälling från den judiska tron. När Herodes såg att judarna gillade avrättningen av Jakob, grep han även Petrus.

I församlingen bad man ihärdigt till Gud för Petrus. Bönen är vårt hemliga vapen, och Jesus talar om vikten av uthållig bön. Vi ber inte för att upplysa Gud om vad vi behöver och för att övertala honom att agera. Den som vakar och ber är uppmärksam i sin ande, lever i en inre beredskap och ger inte djävulen något tillfälle. Jesus uppmanade i Getsemane sina lärjungar att vaka och be, så de inte kom i frestelse.

Men hade inte församlingen bett för Jakob? Var de inte tillräckligt uthålliga för honom? Varför blir annars Petrus befriad och Jakob halshuggen? Det är frågor som ofta vi engagerar oss i, men Nya testamentets texter är inte upptagna med spekulationer av det slaget. Uteblivna bönesvar väcker inte frågor som ”varför”, de fördjupar istället överlåtelsen till den Gud som har allting i sin hand. Även ondskans och lidandets kortvariga triumfer, måste till sist tjäna Guds större syften.

När Petrus har blivit fri, söker han upp församlingen. De är samlade i Maria hus. Maria är mor till Johannes Markus, och förmodligen änka eftersom hennes man inte nämns. Hon är ägare till ett större hus, och hon verkar vara förmögen. Hon har tjänsteflicka och dessutom finns det en port in till gården som antyder en trädgård. Nu står Petrus och knackar på dörren till Marias hus. Där inne ber de visserligen ivrigt till Gud för Petrus, men frågan är om de har tro för ett bönesvar. De dumförklarar tjänsteflickan Rhode när hon påstår att det är Petrus som står utanför.

Petrus skickar en särskild hälsning till Jakob (Jesu bror), som nu tydligen har tagit över ledarrollen för församlingen i Jerusalem. Jakob hörde inte till de tolv, men i 1 Korintierbrevet 15 skriver Paulus att Jesus efter sin död visade sig särskilt för Jakob.

I och med den här händelsen lämnar inte Petrus bara Marias hus, han försvinner också ut från Apostlagärningarna. (Förutom ett gästspel i kapitel 15) Från och med nu är Antiochia i Syrien basen för den utveckling som för evangeliet allt längre bort från den plats där församlingen föddes.

Kapitel 12 handlar till största delen om hur Gud sänder en ängel till Petrus i fängelsecellen och för honom ut, förbi vakter och genom stängda järnportar. Det är andra gången vi läser i Apostlagärningarna om hur Petrus blir räddad ur fängelset av en ängel. (Se Apg. 5:19)

Det har gått drygt tio år sedan Pingstdagen, och en ny förföljelse i Jerusalem tar fart. Nu kommer angreppet direkt från Herodes Agrippa, barnbarn till Herodes den store – han som är känd för den stora massakern på barn runt Jesu födelse. Det är det första exemplet på förföljelse av kyrkan från politiskt håll, och som sedan skulle pågå i nästan trehundra år.

Herodes agerande var taktiskt. Genom att ingripa mot de kristna visste han att han skulle vinna judarnas stöd, något som han verkligen var i behov av. Hans mor var nämligen samarier, vilket gjorde honom illa ansedd bland judarna. Genom att halshugga Jakob, försökte han ställa sig in bland judarna. Halshuggning var ett dödsstraff som endast användes för mördare och avfällingar, och genom att halshugga Jakob visade han judarna att Jakob skulle betraktas som en avfälling från den judiska tron. När Herodes såg att judarna gillade avrättningen av Jakob, grep han även Petrus.

I församlingen bad man ihärdigt till Gud för Petrus. Bönen är vårt hemliga vapen, och Jesus talar om vikten av uthållig bön. Vi ber inte för att upplysa Gud om vad vi behöver och för att övertala honom att agera. Den som vakar och ber är uppmärksam i sin ande, lever i en inre beredskap och ger inte djävulen något tillfälle. Jesus uppmanade i Getsemane sina lärjungar att vaka och be, så de inte kom i frestelse.

Men hade inte församlingen bett för Jakob? Var de inte tillräckligt uthålliga för honom? Varför blir annars Petrus befriad och Jakob halshuggen? Det är frågor som ofta vi engagerar oss i, men Nya testamentets texter är inte upptagna med spekulationer av det slaget. Uteblivna bönesvar väcker inte frågor som ”varför”, de fördjupar istället överlåtelsen till den Gud som har allting i sin hand. Även ondskans och lidandets kortvariga triumfer, måste till sist tjäna Guds större syften.

När Petrus har blivit fri, söker han upp församlingen. De är samlade i Maria hus. Maria är mor till Johannes Markus, och förmodligen änka eftersom hennes man inte nämns. Hon är ägare till ett större hus, och hon verkar vara förmögen. Hon har tjänsteflicka och dessutom finns det en port in till gården som antyder en trädgård. Nu står Petrus och knackar på dörren till Marias hus. Där inne ber de visserligen ivrigt till Gud för Petrus, men frågan är om de har tro för ett bönesvar. De dumförklarar tjänsteflickan Rhode när hon påstår att det är Petrus som står utanför.

Petrus skickar en särskild hälsning till Jakob (Jesu bror), som nu tydligen har tagit över ledarrollen för församlingen i Jerusalem. Jakob hörde inte till de tolv, men i 1 Korintierbrevet 15 skriver Paulus att Jesus efter sin död visade sig särskilt för Jakob.

I och med den här händelsen lämnar inte Petrus bara Marias hus, han försvinner också ut från Apostlagärningarna. (Förutom ett gästspel i kapitel 15) Från och med nu är Antiochia i Syrien basen för den utveckling som för evangeliet allt längre bort från den plats där församlingen föddes.

Apostlagärningarna 11

Ryktet går. I Jerusalem väntar upprörda bröder på Petrus, och när han kommer tillbaka dit efter sitt besök hos Kornelius i Cesarea, blir han ifrågasatt av de troende omskurna, alltså dom som predikar omskärelsen som krav för en sann tro. De anklagar inte Petrus för att hedningarna har tagit emot Jesus och att Anden har fallit på dem. De anklagar honom för att ha besökt en hednings hus och ätit tillsammans med honom.

Det är inte farligt att ifrågasätta. Ett öppet sinne betyder inte per automatik en okritisk hållning. Petrus tar sina kritiker på allvar. Han lyssnar och han svarar genom att vittna om sin erfarenhet. Petrus berättelse och upplevelse om vad som har hänt, gör att upprördheten övergår i lovprisning. Nu kanske vi ändå får räkna med att det inte var så lugnt och stilla som det kan låta. Tvisten var inte avklarad, utan skulle fortsätta lång tid framöver.

Vi förflyttas därefter i handlingen till Antiokia i Syrien. Antiokia var en viktig stad inom Romarriket. Den överträffades bara av Rom och Alexandria i storlek. Här börjar för första gången lärjungarna att kallas för ”kristna”. Det var utomstående som gav dem det namnet. Att vara kristen, är att följa Kristus!

Församlingen som bildas i Antiokia är resultatet av några icke namngivna lärjungars personliga initiativ. De hade blivit bortdrivna från Jerusalem, och utan att be om lov predikade de för icke-judar. Ryktet nådde åter igen Jerusalem och den här gången blir Barnabas ivägskickad för att ta temperaturen på det som händer. Barnabas känner igen det som sker, som ett Andens verk och det sanktioneras. Antiokia blir den första församlingen med grekiska som gudstjänstspråk.

Barnabas hette egentligen Josef, men han hade fått smeknamnet Barnabas av apostlarna. Namnet betyder Tröstens son. Barnabas är verkligen en omsorgsperson. Vi har tidigare läst om hur Barnabas tog hand om Saulus efter hans omvändelse, och lät honom komma i kontakt med lärjungarna i Jerusalem. (Apg. 9:26-27) När Barnabas anländer till Antiokia och ser hur stort behovet är av undervisning och vägledning, känner han sin egen begränsning och kommer att tänka på Saulus. Han hämtar honom från Tarsus, och tillsammans undervisar de ett helt år i Antiokia.

Apostlagärningarna 10

När Herren genom en syn kallar Petrus att överskrida de gränser han värnar, slår han ifrån sig med ett: ”Aldrig!” Även den som har fått Guds Ande kan ibland svara med ett ”Nej, nej, Herre!” Uppfyllelsen av Anden förändrar inte omgående en människas liv. Anden bearbetar oss långsamt. Guds rike är som jästen som bakas in i våra liv, en process som tar sin början, men det dröjer innan vi är helt genomsyrade av Guds sätt att tänka.

Den insikt som Petrus får i Kornelius hus är: ”Nu förstår jag verkligen att Gud inte gör skillnad på människor.” Nu är inte längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är vi ett i Kristus Jesus. Och händelsen i Cesarea är historien om hur den första av dessa gränser överskrids, den som gör skillnad mellan jude och grek. Det är en så viktig händelse att den repeteras i valda delar fyra eller fem gånger mellan kapitel 10 och 15.

Det fanns två grupper som delade gudstjänstgemenskap och tro med judarna; proselyter och gudfruktiga. Proselyterna var hedningar som hade konverterat till judisk tro och låtit omskära sig. Det var inte minst från denna grupp i synagogorna som många kom till tro på Jesus. Den andra gruppen var de så kallade ”gudfruktiga”. De sympatiserade med den judiska tron utan att formellt vara proselyter. Kornelius tillhörde de gudfruktiga. Han var en gudslängtande människa som stod nära den judiska gemenskapen. Han levde helt enkelt som jude utan att vara det. Han följde den judiska bönetraditionen, och det var under tiden för eftermiddagsbönen som han fick ett änglabesök. Han får nu veta att han ska skicka efter Petrus, men inte varför.

Petrus var i Joppe. Han bodde hos garvaren Simon vid havet. Även Petrus ser en syn när han är i bön. Den som vill öva upp sitt gehör för Anden, behöver stilla sig i bön. Petrus får se något som liknar en linneduk med jordens alla fyrfotadjur och kräldjur och himlens fåglar i. Han hör också en röst som uppmanar honom att slakta och äta av det han ser! Detta händer tre gånger.

När Petrus kommer tillbaka till sig själv, är han fylld av frågor. Vad han har hört går på tvärs med allt som han har fått lära sig. Det är inte alltid omedelbart vi förstår innebörden i det som Gud talar. Petrus går ner från taket och möter då de tre männen som Kornelius har sänt, och Petrus ber dem förklara varför de har kommit. Han tvekar inte att följa med dem.

Kornelius hade nu samlat sina släktingar och vänner hemma hos sig. Hans hus i Cesarea blir platsen för hedningarnas pingstdag. I och med den här händelsen har den kristna församlingen fått sin universella karaktär. Och det är bara början!

Apostlagärningarna 9

”Men när han på sin resa närmade sig Damaskus, strålade plötsligt ett ljussken från himlen omkring honom. ”         9:3

Saulus var på väg från Jerusalem till Damaskus, för att söka efter kristna och fängsla dem. Resan blev dock inte som han hade planerat. Plötsligt strålade ett ljus från himlen omkring honom. Det var inget vanligt solljus. Det var ingen ängel som uppenbarade sig för Saulus, och inte heller var det den helige Ande. Det var den uppståndne Jesus. Saulus frågade: Vem är du Herre? Och rösten svarade: Jag är Jesus, den som du förföljer. Att förfölja de troende är att förfölja Jesus själv. Vi är Kristi kropp.

I tre dagar, satt Saulus på Raka gatan i Damaskus omsluten av mörker. Han varken åt eller drack. Vi vet inte helt vad som hände under dessa tre dagar, men vi anar att det var dagar av självrannsakan, ånger och omvändelse. Han måste ha ropat till Gud om förbarmande. Han hade förföljt Guds församling våldsamt, och nu hade han fått möta församlingens Herre personligen. Tänk tre dagar i fullkomligt mörker med tankarna bara på det.

Men på tredje dagen väntade ”uppståndelsen”. I Damaskus fanns Ananias. Han beskrivs kort och gott som en ”lärjunge”. Gud talar till honom att gå till Saulus, men Ananias tvekar. Att värja sig mot Herrens tilltal är inte unikt för Ananias. Det är många som har värjt sig mot Herrens ord, och Ananias har starka skäl att avstå. Ryktet om Saulus hade säkert nått honom.

Kallelsen att gå möter varje lärjunge. Vi är kallade att gå i Jesu fotspår. Kallelsen tvingar oss till uppbrott. Gå, säger Herren till Ananias igen! Han får ingen försäkring om att det kommer att gå väl. Han får inte heller i förväg veta resultatet av besöket. Men Ananias lyder, och i några korta satser beskriver Lukas hur Ananias går dit, hur Saulus blir seende, fylls med den helige Ande och döper sig. Därefter kan Saulus bryta sin fasta.

Vi läser att Saulus genast började predika att Jesus är Guds Son, men det skulle ändå dröja många år, innan det var dags för Saulus att på allvar komma in i sin kallelse och sitt uppdrag: ”att bära fram Jesu namn inför hedningar och kungar och Israels barn”.

I vers 31, får vi en lägesrapport. Församlingen hade en period av lugn och ro, kanske mycket på grund av det som hade skett med Saulus. Han hade varit en drivande kraft i den förföljelse som pågick mot de kristna.

Eter denna lägesrapport skiftar berättelsen fokus och vi förbereds för nästa stora genombrott i den tidiga kyrkohistorien. Denna historia inleds med att Lukas låter oss möta Petrus i rollen som vandringspredikant. Vi får del av några episoder från två orter i Judéen som Petrus besöker; Lydda och Joppe. Två uppseendeväckande mirakler sker; dels blir Aineas botad och dels blir Tabita uppväckt från döden. Jesus fortsätter att verka i och genom församlingen på samma sätt som när han vandrade från plats till plats. Miraklen ger klara besked: Guds rike är nu här!

Vi introducerar Saulus

Evangeliet går nu vidare mot hedningarna. Då har Lukas valt att foga in berättelsen om Saulus omvändelse i kapitel 9. Saulus tas sedan åt sidan under flera år, innan han återkommer för sitt uppdrag.

Det ges mycket utrymme för berättelsen om Saulus omvändelse i Apostlagärningarna. Den finns återgiven på tre olika ställen – kapitel 9, 22 och 26. Det är inte särskilt anmärkningsvärt. Det är för det första en omvälvande händelse i sig, för det andra handlar det ju inte om vem som helst, utan om den man som kommer att lägga grunden för hednamissionen. Tretton av Nya testamentets brev är skrivna av honom.

Men vem är Saulus?

Saulus var jude, men han var inte född i Israel. Han var en av alla dessa judar som levde i förskingringen – en så kallad diasporajude. Han var född i staden Tarsos som ligger i nuvarande sydöstra Turkiet, i provinsen Kilicien. Romarriket var indelat i olika provinser, och eftersom han var född där, hade han också romerskt medborgarskap.

Han hade två namn; Saulus och Paulus. Saulus var hans judiska namn och Paulus var hans grekiska. Paulus uppfattas som hans mer kristna namn. Paulus var tvåspråkig. I synagogan talade han säkert hebreiska, men hans modersmål var grekiska, och den grekiska miljön var hans uppväxtmiljö. Den Bibel han till stor del nyttjade var den grekiska översättningen av Nya testamentet – Septaguinta. Ett 90-tal direkta citat från Septaguinta återfinns i hans brev.

Han var både begåvad och intresserad, vilket gjorde att han kunde fortsätta studera i högre ålder, vilket inte var alla givet. Där läste han om Platon, Sokrates och de antika filosofernas sätt att tänka och argumentera.

Men han var också jude med allt vad det innebär. Han var av Benjamins stam, och han hade förmodligen fått sitt namn efter stammens stoltaste ättling – kung Saul. Någon gång i 15, 20-årsåldern sändes han till Jerusalem för högre studier. Där fick han sitta hos rabbinerna och studera Torah (de fem Moseböckerna). Bland rabbinerna fanns en rabbin som var särskilt aktad. Han hette Gamaliel. Hans uppdrag var att utbilda ”elitsoldater” i sitt sammanhang. De skulle bedriva apologetik och försvara den judiska tron mot den romerska ockupationsmakten. Under Gamaliel utbildades Saulus till skriftlärd inom fariséernas parti. Han skulle snart bli en lysande stjärna, en påläggskalv inom sin religiösa falang. Därmed hamnade han på kollisionskurs med den framväxande kristna församlingen.

Så här långt i Apostlagärningarna vet vi att Saulus var närvarande vi steningen av Stefanos. Vi vet också att han var ytterst inblandad i den förföljelse som sedan bröt ut mot församlingen i Jerusalem. Men säkert fanns Saulus med i bakgrunden långt tidigare. När Jesus och senare också lärjungarna anklagades inför Stora rådet, fanns Gamaliel med där, och Saulus var ju vid den här tiden en nära lärjunge till honom. Rabbinernas lärjungar fick ofta sitta på åskådarplats när Stora rådet samlades. Kanske är det så att Saulus själv är ett vittne som Lukas har hört, för att få tillförlitlig information om det som kände och uttalades vid dessa olika förhör med Stora rådet:

”Sedan jag noga efterforskat allt från början har även jag bestämt mig för att skriva ner det i ordning för dig, högt ärade Teofilus, för att du ska veta hur tillförlitlig den undervisning är som du har fått.” Lukas 1:3-4

Apostlagärningarna 8

Avrättningen av Stefanos blir upptakten till en svår förföljelse mot församlingen i Jerusalem. Den började samma dag som Stefanos stenades, vilket sannolikt var skälet till att ingen av hans egna fick möjlighet att begrava honom. Han blev likt Jesus inte begravd av sina egna, utan av män som kanske i hemlighet sympatiserade med honom. Organisatören bakom förföljelsen var Saulus (Paulus), som senare i Apostlagärningarna kommer att få en framträdande roll, och som är författare till flera av Nya Testamentets böcker.

De enda som enligt Lukas var kvar i Jerusalem, var apostlarna. Även deras medhjälpare tvingades bort, där ibland Filippos, som kom till Samarien. Samarierna var ett blandfolk. De var inte hedningar, men de räknades å andra sidan inte som riktiga judar heller. De var en marginaliserad och utstött grupp i samhället. Det var till dessa människor som Filippos kom och predikade budskapet. Samarierna var öppna och många kom till tro.

Ryktet om det som hände, spred sig till Jerusalem. Petrus och Johannes kom till Samarien, och eftersom de ännu inte hade tagit emot den helige Ande lade de sina händer på dem och Anden föll på de troende i Samarien på samma sätt som på Pingstdagen.

I Samarien fanns en man som hette Simon, och han var trollkarl. Han hade genom magi utfört olika tecken som fått folket att häpna. Medan Simon själv var attraktionen i rörelsen som hade uppstått omkring honom, hänvisade Filippos till någon annan. Simon hade fått folket att häpna, men Filippos  fick folket att känna stor glädje. När Simon märker att den kraft som verkar genom Filippos är starkare än den som han själv förfogar över, byter han sida och låter döpa sig. Frågan är bara hur djupt hans omvändelse hade gått? När Simon ser hur apostlarna förmedlar Anden, vill han köpa förmågan för pengar. Petrus ser igenom hans orena motiv och tilltalar honom mycket skarpt, samtidigt som han håller en dörr öppen för en omvändelse på djupet. Vi får dock inte veta hur det går med den saken.

Kapitel 8 avslutas med den fascinerande berättelsen om Filippos och den etiopiske hovmannen. Filippos får en ny och för oss lite märklig instruktion: ”Stå upp och gå ut mitt på dagen längs vägen som går ner från Jerusalem mot Gaza. Den ligger öde.” Men hela berättelsen visar på hur den helige Ande leder verksamheten. Trots stora framgångar i Samarien följer Filippos den helige Andes röst och går. Hovmannen kommer till tro och döper sig, och sannolikt får han vara ett redskap för att evangeliet ska nå hans hemland och kontinent. Filippos har på så sätt , ledd av den helige Ande, öppnat dörren för vidare mission.