Pastorns blogg

Trosbekännelsen – del 4

Det tredje avsnittet i den apostoliska trosbekännelsen inleds med orden ”Vi tror ock på den helige Ande”. För många är den helige Ande okänd. Folk tänker sig ”den helige Ande” som någon slags opersonlig och diffus kraft, i stil med anden i flaskan, och är därför antingen rädda för honom eller så tar man honom inte på allvar.

Dessutom är den helige Ande tillbakadragen och lite skygg. Han njuter inte av egen uppmärksamhet. I stället är hans viktigaste uppgift att bära vittnesbörd både om Fadern och Sonen. Någon har beskrivit hans roll som en fasadbelysning i förhållande till Jesus. Han är fasadbelysningen, vars strålkastare riktas mot och lyser på Frälsaren.

Även då det gäller den helige Ande kan vi tala om dels hans personlighet, dels hans verk (vad Han gör). Och här och nu koncentrerar vi oss på hans personlighet.

Gud, den helige Ande

Den helige Ande är Gud, den tredje personen i treenigheten. Han är evig, och Han var verksam i skapelsen. ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Jorden var öde och tom, och mörker var över djupet. Och Guds Ande svävade över vattnet.”            1 Mos. 1:1-2

Liksom Gud är han ”överallt närvarande”. ”Vart kan jag gå för din Ande, vart kan jag fly för ditt ansikte? Stiger jag upp till himlen är du där, bäddar jag åt mig i dödsriket är du där.” Ps. 139:7-8

Eftersom han sändes av både Fadern och Sonen kallas han också för ”Guds Ande” och ”Kristi Ande”. ”Och jag ska be Fadern, och han ska ge er en annan Hjälpare som ska vara hos er för alltid” Joh. 14:16 ”Men jag säger er sanningen: Det är för ert bästa som jag går bort. För om inte jag går bort, kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går bort ska jag sända honom till er.” Joh. 16:7

(Du kanske undrar på vilket sätt Andens verk var bättre än Sonens? För det första gör den helige Ande Jesu närvaro universell. Jesus är hos oss med sin Ande överallt och alltid. För det andra tar Jesus sin boning i oss, genom den helige Ande.)

Den helige Ande är ”Herren, Anden”, och lika mycket ära tillkommer varje person i treenigheten. ”Men när någon omvänder sig till Herren tas slöjan bort. Herren är Anden, och där Herrens Ande är, där är frihet. Och alla vi som med obeslöjat ansikte ser Herrens härlighet som i en spegel, vi förvandlas till en och samma bild, från härlighet till härlighet. Det sker genom Herren, Anden. 2 Kor. 3:17-18

Den helige Andes personlighet

Den helige Ande är en person med en personlighet. Många tycker det är svårt att förstå, eftersom den helige Ande aldrig har haft och aldrig kommer att ha, en kropp.

Både Jesus och apostlarna talade om den helige Ande som någon med tankeförmåga, känsla och vilja – tre beståndsdelar i en personlighet. Flera gånger i Nya testamentet står det uttryckt att Anden talar, utforskar, stöder och manar gott, vilket är omöjligt utan tankeförmåga. Anden har också känslor. Vi uppmanas exempelvis att inte bedröva Anden. (Ef. 4:30) Anden har också en vilja, för han delar ut olika gåvor till troende ” som han själv vill”. ( 1 Kor. 12:11)

Eftersom Anden kan tänka, känna sig bedrövad och fatta beslut, måste vi dra slutsatsen att han är en person med en personlighet.

Trosbekännelsen – del 3

”… pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven, nederstigen till dödsriket, på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda, uppstigen till himmelen, sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida, därifrån igenkommande till att döma levande och döda.”

Trosbekännelsen berättar både vem Jesus är och vad han kom för att uträtta. I förra texten talade vi om Jesu person, nu ska vi studera hans frälsningsverk.

Jesus dog för vår skull

Trosbekännelsen går direkt från Jesu födelse till hans död. Det snabba hoppet visar hur betydelsefull hans död var. Det är knappast en överdrift att säga att han föddes för att dö. Gång på gång förutsade han sin död som något oundvikligt och kallade den ”stunden” för vilken han hade kommit till världen.

”Nu är min själ i ångest. Vad ska jag säga? Far, fräls mig från denna stund? Nej, det är för denna stund jag har kommit.”                         Joh. 12:27

Men varför dog han? Nya testamentet anger flera anledningar, men framför allt dog han som Frälsare. Det var för oss människor och för vår fräsnings skull, som han hade ”stigit ner från himlen”. Apostlarna säger om och om igen att ”han dog för våra synder”. Bibeln berättar om döden som ett straff för synden, och i döden tog Jesus på sig det straff som egentligen var vårt och som vi hade gjort oss förtjänta av. Bara för att Guds syndfrie Son gjordes till ett med synden för vår skull och dog, kan vi får syndernas förlåtelse. På det här sättet tillfredsställde Gud helt och hållet både sin rättfärdighet och sin kärlek, för att kunna erbjuda oss sin förlåtelse.

Om vi tillåter oss att gå händelserna lite i förväg, vet vi att trosbekännelsen avslutas med orden ”syndernas förlåtelse, de dödas uppståndelse och ett evigt liv”. Det är frukterna av Guds Sos lidande och de välsignelser som han genom sin död vunnit åt oss. Men… Trosbekännelsen slutar inte med Jesus på korset.

Nederstigen… uppstånden… uppstigen

”Nederstigen till dödsriket”, eller ”de dödas boning” som det också kan betyda. Platsen kan också beskrivas som ett fängelse. När alla tyckte att Jesus-saken hade kraschat och var slut, startade Jesus en predikoresa.  (1 Petrus brev 3:18-20) Han förkunnade sin seger över fienden Döden. Segern skedde förvisso på Golgata, men nu ropar Jesus ut sin seger över alla makter och krafter som förstör det vi har fått från Gud. Jesus går in i Dödens rike och ut därifrån. Döden kunde inte behålla Jesus i sitt våld.

”På tredje dagen uppstånden igen från de döda”. Jesu uppståndelse var en verklig händelse, som går att datera. Och det handlar om en kroppslig uppståndelse. Graven var tom. Jesus visade sig. Det framgick att det fanns både likheter och olikheter mellan hans jordiska kropp och hans uppståndelsekropp, men likväl var det en kroppslig uppståndelse. Hans nya kropp var densamma som den gamla (hans utseende, hans sår och hans röst kändes igen), och ändå var den annorlunda (med nya förmågor, att exempelvis uppenbaras och att försvinna, att passera genom stängda dörrar).

”Uppstigen till himmelen”. Vi ska aldrig skämmas för berättelsen om himmelsfärden, då somliga framställer den hånfullt som en ”flygtur”. Jesus kunde hur lätt som helst ha ”gått till Fadern” osynligt och i hemlighet. Anledningen till att han gjorde det synligt och offentligt var att han ville övertyga apostlarna om att han var borta för gott. Nu skulle de vänta på den utlovade Hjälparen.

… sittande… därifrån igenkommande

”Sittandehade på allsmäktig Gud Faders högra sida”. I praktiskt taget varje kultur innebär den högra sidan, hedersplatsen. Han ”sitter” där, eftersom han vilar från sitt avslutade frälsningsverk. I åratal hade prästerna stått upp i templet och utfört sin offertjänst, men de hade aldrig blivit färdiga. De kunde nämligen aldrig ”avlägsna några synder”. Men Jesus frambar ett enda syndoffer för alla tider, och han har nu satt sig på Guds högra sida.

”Därifrån igenkommande till att döma levande och döda”. Vi tror att Jesus ska komma tillbaka. Jesus sa det själv, och männen i vita kläder som visade sig i samband med hans himmelsfärd sa det till apostlarna, där de stod och såg upp mot himlen. Huvudsyftet med hans återkomst blir att ge sitt folk alla de återstående välsignelserna i den frälsning som han har vunnit åt dem. Han ska uppväcka dem från de döda, ge dem nya och härliga kroppar likt hans egen, och han ska föra dem till ”nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor”. Men trosbekännelsen inriktar sig på det andra syftet med hans återkomst, att han kommer för att döma. Då kommer de som har vägrat att omvända sig och tro att drabbas av ”evigt fördärv”, fjärran från Herrens ansikte.

Trosbekännelsen – del 2

Om första avsnittet i den apostoliska trosbekännelsen handlar om Gud, Fadern handlar det andra avsnittet om Gud, Sonen. Det är längre än de båda andra avsnitten. Det är egentligen inte så överraskande, för i den första församlingen gällde de stora diskussionerna Jesus Kristus, och dessutom är den kristna tron i grund och botten Kristus.

Trosbekännelsen berättar både vem Jesus är och vad Jesus kom för att uträtta i världen. Den beskriver med andra ord både hans person och hans frälsningsverk. I den här texten koncentrerar vi oss på hans person – vem Jesus Kristus är – och återkommer i en kommande text till hans frälsningsverk.

”Vi tror ock på Jesus Kristus, hans enfödde Son, vår Herre, vilken är avlad av den helige Ande, född av jungfrun Maria…”

Jesus var både mänsklig och gudomlig. Han var Marias son, men Han var också Guds Son.

Jesu mänsklig natur

Jesus var född av jungfru Maria. Födelsen var helt och hållet normal och naturlig. Jesu mor, Maria var en människa. Jesus hade en människokropp, som kände av både hunger och törst. Hans oavbrutna tjänande tröttade honom. Han satte sig ner vid brunnen för att vila, och han somnade på en kudde längst bak i aktern på lärjungarnas båt. Han upplevde ohygglig ångest i Getsemane och dog till slut på korset. Hans döda kropp lyftes ner från korset, lindades i en svepning och lades i en klippgrav.

Jesus hade också känslor som en människa. Han fattade kärlek till den unge rike mannen, han brast i gråt vid Lasarus grav, han uppfylldes av jublande glädje, han visade medkänsla med de lidande och behövande, och han vände sig i vrede mot fariséerna och de religiösa ledarna för deras hårda hjärtans skull. Han hade inte bara en människas kropp, utan också en människas ande. Han umgicks förtroligt med sin himmelske Fader. Utan tvekan var han ”människan Jesus Kristus”.

Jesu gudom

Men Jesus var inte bara Marias son, Han var Guds Son också. Om själva födelsen var naturlig och normal, var själva avlelsen övernaturlig och onormal. ”Avlad av den helige Ande”. Eller som den nicenska trosbekännelsen uttrycker det: ”sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern.”

Den anspråkslöse snickaren från ett enkelt hem i Nasaret påstod stora saker om sig själv. Han kallade bokstavligt talat Gud för ”Fader”, och sig själv för ”Son”. Han gjorde anspråk på att han var början på det efterlängtade gudsriket, och att människor kunde komma in i det riket endast genom att säga ja till honom. Han kallade sig inte för profet, utan såg sig själv i stället som profetiornas uppfyllelse, eftersom alla Skrifter vittnade om honom. Han kallade sig världens ljus och den enda vägen till Fadern. Han tog sig själv uppgiften att förlåta synder, och han chockade sina åhörare med att säga att han skulle komma tillbaka vid historiens slut för att döma världen.

Vilka oerhörda påståenden! Hade han fått storhetsvansinne? Var han rent av galen? Det har somliga försökt bevisa, utan att lyckas. Han visade inga sådana tecken. Dessutom brukar de som lever i självbedrägeri bara lura sig själv och ingen annan. Men Jesus har övertygat många miljoner om samma sak. Det beror på att det inte fanns någon motsättning mellan hans liv och lära. Tvärtom verkade han vara, den han sa sig vara.

Människor som lever i självbedrägeri och som tror sig vara betydelsefulla, beter sig också därefter. Men så var det inte med Jesus. Han trodde sig vara något, men betedde sig som om han ingenting var.  Han kallade sig Guds Son, men antog en tjänares gestalt. Lärjungarnas herre blev deras tjänare, och han tvättade deras fötter. Dessutom blev han god vän med människor på samhällets botten. Han utgav sig osjälviskt i tjänst för andra. Jesus lät stolt, men han var ödmjuk. I sin undervisning framhöll han sig själv, men i sin tjänst glömde han bort sig själv. Han sökte bara Faderns vilja och människors bästa. Denna kombination saknar motstycke i världshistorien. Den enda rimliga förklaringen är att Jesus var Guds Son, och är Guds Son.

Och då har vi ändå inte talat om hans uppståndelse från de döda. Apostlarna hävdade bestämt att de hade sett honom vid ett flertal tillfällen, och på flera platser efter hans död. Först kunde de inte själva tro, men deras skepsis besegrades, och deras rädsla övervanns. De förkunnade frimodigt Jesus som Messias, och uppstånden från de döda. De var villiga att riskera både fängelse och avrättning för hans skull.

Sammanfattning

Vi tror alltså att Jesus var Guds Son, på samma gång som han var Marias son. Trosbekännelsen bekräftar klokt nog både Jesu mänskliga och gudomliga natur, utan att försöka jämka ihop dem. Helt och fullt Gud, och helt och fullt människa.

Trosbekännelsen – del 1

Ordet för ”trosbekännelse” kommer av det latinska ordet credo, vilket betyder ”Jag tror”. Det är ju så den apostoliska trosbekännelsen börjar. ”Jag tror…” (eller rättare sagt ”Vi tror …”) Kristna trosbekännelser är tänkta som sammanfattningar av den kristna tron, och den apostoliska trosbekännelsen är förmodligen den vi känner till bäst. Den kallas så för att den återger den undervisning apostlarna ger i Nya testamentet.

På samma sätt som Bibeln, förutsätter trosbekännelsen Guds existens, och är inte till för att bevisa den. Hur vi än vänder och vrider är Gud oändlig och utom räckhåll för vårt intellekt. Däremot inte sagt att tron på Guds existens är oförnuftig. Tvärtom finns det flera förnuftiga skäl att tro att han existerar. Men den här texten är inte till för att argumentera för Guds existens, utan för att peka på den kristna trons grundsatser.

Den apostoliska trosbekännelsens är indelad i tre stycken, som har med de tre personerna i treenigheten att göra. Första stycket säger:  ”Vi tror på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens Skapare”. Här finns tre påståenden om Gud, som vi i all hast ska se lite närmare på.

Skaparen

Det är ju så Bibeln börjar: ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.” Gud är Skaparen. Vi behöver komma ihåg att Bibeln inte är en lärobok i naturvetenskap, och svarar därför inte i första hand på hur allting gick till, utan snarare varför det skedde. Guds ord är inte tänkt att göra oss till vetenskapsmän, utan leda oss till evigt liv genom tron på Jesus Kristus. Därmed inte sagt att Bibeln och vetenskapen står i ständig konflikt med varandra.

De första kapitlen i Bibeln avslöjar i synnerhet fyra andliga sanningar, som man aldrig har kunnat upptäcka med vetenskapliga metoder:

För det första har Gud gjort allt. För det andra gjorde han det av ingenting. För det tredje gjorde han människan till man och kvinna, och till sin egen avbild. För det fjärde sa han om allt som han hade gjort, att det var gott. När det lämnade hans hand var det fullkomligt.

Uppehållaren

När trosbekännelsen talar om Gud Fader allsmäktig, syftar den inte så mycket på hans allmakt som på hans kontroll över det han har skapat. Det han skapade, det uppehåller han också. Han drog sig inte undan efter sin skapelse, och lämnade den åt sitt öde. Han är närvarande och aktiv i den. Gud är involverad och verksam. Alla levande varelsers livsande håller han i sin hand. Han får solen att skina och gräset att växa. Han leder folkens och nationernas angelägenheter. Och när sedan synden inkräktade och fördärvade hans underbara skapelse, inledde han en målmedveten frälsningsplan, att i sin älskade Son, Jesus Kristus, upprätta sitt rike.

Fadern

Bibeln påstår också att alltings Skapare låter sig kallas Far av dom som sätter sin tro och förtröstan till Jesus Kristus. Det var Jesus som gjorde begreppet ”Fader” till ett mer personligt och förtroligt begrepp. Han använde det själv när han både talade om Honom, och när han bad till Honom. Inte nog med att han använde namnet Far på Gud själv, han lovade oss att få göra detsamma. ”Fader” är alltså den kristna trons benämning på Gud.

Gud är dock inte allas Far. Han är allas Skapare, eftersom alla har sitt ursprung i Honom. Men namnet ”Fader” kan bara användas av dem som genom tron på Jesus Kristus har blivit söner och döttrar och medlemmar i Hans familj.

”Men åt alla som tog emot Honom (Jesus Kristus) gav han rätten att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn.”          Johannes 1:12

”Alla är ni Guds barn genom tron på Kristus Jesus.”              Gal. 3:26

”Se vilken kärlek Fadern har skänkt oss: att vi får kallas Guds barn!”          1 Joh. 3:1a

Vilken förmån det är att ha en Far i himlen, och vilka förmåner vi har fått som medlemmar i Guds familj. Därför kan vi be till honom. Vi har ett förhållande till Gud som vår Far, och vi kan frimodigt komma till honom. Den kunskapen och den vetskapen är ett motgift på all den oro som så ofta kan ansätta oss i den här världen. Därför ska vi lära känna Gud som vår Far, lita på Honom, be till Honom och lyda Honom. Eftersom Gud är vår Skapare och den som uppehåller oss är vi beroende av Honom som de skapade varelser vi är. Är han dessutom vår himmelske Far, är vi beroende av Honom som hans barn. Det är en ära att vara beroende av en sådan kärleksfull, vis och mäktig Far.

Breven till de sju församlingarna

I Uppenbarelsebokens andra och tredje kapitel läser vi de sju sändebreven, adresserade till sju församlingar i Mindre Asien.  Det är brev som Jesus dikterar för Johannes. Ibland säger vi att det inte finns någon bok i Bibeln skriven av Jesus, men dessa brev till de sju församlingarna är väl så nära man kan komma. Därför kallas dom också ibland för Jesubreven, eller herdebreven.

Alla städer låg i den romerska provinsen Asien i nuvarande Turkiet. Förmodligen förmedlades breven tillsammans med Uppenbarelsebokens övriga innehåll, som en rundskrivelse till de sju församlingarna. Uppräkningen av städerna och församlingarna är en naturlig resrutt; Efesos – Smyrna – Pergamon –  Thyatira – Sardes – Filadelfia och Laodecia. Kanske var det den rutten som Johannes själv färdades när han brukade besöka de sju församlingarna.

De sju breven är alla utformade efter samma mönster. De börjar med en presentation av Jesus och framhåller en egenskap hos honom som oftast är hämtad ur kapitel 1 och Johannes egen uppenbarelse av Människosonen. Presentationen är på ett särskilt sätt också relaterad till förhållandet i församlingen som brevet gäller. Därefter kommer en analys av läget i församlingen och uppmuntran, där det finns något att uppmuntra. Sedan kommer en varning och en förmaning, ibland väldigt stark. Varje brev avslutas med ett löfte till den som vinner seger och som håller ut. Och tillsammans med detta löfte läser vi ”Hör du som har öron vad Anden säger till församlingarna”.

Det är sju brev. Sjutalet återkommer gång på gång i Uppenbarelseboken. Talet sju symboliserar fullhet och helhet. På så sätt betonas att breven och dess budskap inte bara gällde där och då, utan gäller kyrkan i alla tider. Alla dessa brev har något att säga till oss idag! Varje sändebrev är var och ett som ett väckelsemöte. Det uppmuntrar och inspirerar, men det finns samtidigt en allvarlig ton, en varning. Vi uppmanas att vända om.

Breven visar hur Jesus Kristus är kyrkans obestridlige Herre. Kyrkans beroende av Honom är avgörande för dess existens. Breven pekar på olika utmaningar och frestelser som alla har det gemensamt att de prövar lojaliteten till Kristus; självupptagenhet, förföljelse, kompromiss, materialism etc.

Sändebreven visar också att varje församling behöver leva med en ständig analys av sin situation. Ett stort problem i vår tids församlingar är just brist på analys. Det är knappast en tillfällighet att endast två församlingar – Smyrna och Filadelfia – gett upphov till namn på frikyrkor. Hos dessa församlingar fanns nämligen ingenting att anmärka på. Det visar på vår tids längtan att identifiera oss med det felfria snarare än att acceptera och hantera verkligheten. Analysen känns ofta hotfull, eftersom den ger insikt om brister och nödvändiga förändringar. Och vår dröm överensstämmer inte alltid med verkligheten.

Men Kristus gör inte bara en analys. Han visar också att ”felen” kan rättas till, och han talar tydligt om hur det ska gå till. Jesus är den som vandrar mitt ibland ljusstakarna. Han är det sanna och trovärdiga vittnet. Hans analys kan inte ifrågasättas, men den har alltid kärleken som grund. Visst kan det för stunden upplevas smärtsamt, men Jesus låter oss uppleva den lilla och kortvariga smärtan för att vi ska undvika den stora och eviga smärtan.

Tror ni att Jesus ser vad som händer i vår församling? Tror ni att Jesus har ett budskap till oss? Tror ni att han bryr sig? Han ömmar för sin kyrka. Hans kärlek är översvallande. Och han knackar på varje församlingsdörr i hopp om att vi ska höra hans röst och inbjuda honom att finnas som Herre i vår gemenskap. ”Se, jag står vid dörren och knackar. Om någon hör min röst och öppnar dörren, ska jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig.” Upp. 3:20

Bibeltimman – Uppenbarelseboken

Under hösten har vi startat något i församlingen, som vi kallar för ”Bibeltimman”. Vi möts på den digitala plattformen Zoom varje tisdagskväll klockan 20:00, till bibelförklaringar/bibelstudium. Det passar bra för oss, som är en till geografin ganska vidsträckt församling. Bibelstudiet på tisdagskvällar kan bli ett stöd för det egna andaktslivet. Var du än bor och vem du än är, är du varmt välkommen att vara med. Du som inte är med i församlingen är givetvis lika välkommen. Du hittar mötes-ID på vår hemsida. Antingen deltar du ensam, eller så kan du lyssna tillsammans med någon. Det senare gör att ni kan samtala vidare om det ni fått höra.

Tanken är att studera en bibelbok, kapitel för kapitel, stycke för stycke, vers för vers och uppmuntra till vidare bibelläsning. Jag tror att vi behöver uppmuntra läsning av helheten, inte bara lösryckta verser eller enstaka berättelser som vi har extra förkärlek för.

Vi börjar med Bibelns sista bok, Uppenbarelseboken. Kanske lite bakvänt kan någon tycka, men det har fallit sig så. Uppenbarelseboken har varit i fokus i mitt eget studie den senaste tiden, och Uppenbarelseboken har med all säkerhet något att säga även in i vår situation och vår tid. En del gillar Uppenbarelseboken, medan andra tycker den är svår, kanske till och med lite skrämmande. Lite skämtsamt brukar man säga att Uppenbarelseboken ofta har delat kristenheten i två läger; de som aldrig kommer in i boken och de som aldrig kommer ur den.

Min bön är att Bibeltimman ska hjälpa dig att införliva även Bibelns sista bok i ditt läsande, och samtidigt motverka alltför spekulativa slutsatser av det vi läser. En del har tyvärr missbrukat Uppenbarelseboken på olika sätt, en del har blivit så berusade av bildspråket att de har hamnat i helt okristliga och obibliska teorier och läror, spekulationer och villfarelser, och därför har också Uppenbarelseboken legat till grund för de mest vansinniga avvikelser från den kristna tron man kan tänka sig genom kyrkohistorien. Det finns helt klart sånt som vi inte med säkerhet kan veta. Vi behöver därför läsa Uppenbarelseboken med ödmjukhet.

Det här Bibelstudiet är inte till för att skapa debatt. Min avsikt är inte att få dig att nödvändigtvis tycka exakt som jag, eller tolka boken som jag gör, men att undvika Uppenbarelseboken innebär faktiskt att vi  missar slutet på den stora berättelsen. Utan Uppenbarelseboken blir det inte någon fest, inget bröllop. Utan Uppenbarelseboken blir det inget ”och de levde lyckliga i alla sina dagar”, om vi får låna ett uttryck från sagans värld.

I första hand ska vi skönja de stora linjerna, inte fastna i de små detaljerna.  Att Gud får med hälp av Uppenbarelsebokens, hålla oss vakna på vad som händer runt omkring oss, vilka tidens tecken vi ser, och hur vi ska angripa den här tiden på ett rätt sätt.

Låt mig bara få ge dig några råd inför läsandet av Bibelns sista bok:

1. Uppenbarelseboken är given till oss för att vi ska få insikt. Det centrala budskapet görs så tydligt och klart, att till och med de som bara hör det, kan ta det till sitt hjärta och ta emot välsignelserna i bokens löften. ”Salig är den som lyssnar… och tar vara på det… Det är en något annan attityd än vår uppfattning om att den är svår och otillgänglig.
2. Uppenbarelseboken avtäcker och avmaskerar det vi ser. Det vi möter till vardags maskerar ofta sin rätta identitet, men Uppenbarelseboken ges i visioner fyllda av symboler som målar upp den rätta identiteten av saker och ting. Vi får med Uppenbarelsebokens hjälp se vad som verkligen döljer sig bakom det vi ser med blotta ögat.
3. Uppenbarelseboken blir begriplig endast i ljuset av Gamla testamentet. Gamla testamentet ger materialet till Uppenbarelseboken. Av 404 verser innehåller det stora flertalet hänvisningar och anspelningar på ett eller annat sätt till Gamla testamentets texter. Viss kännedom i Gamla testamentet gör förvisso läsningen lättare, men jag hoppas att jag ska kunna hjälpa lyssnarna att se sambanden, så att även den ovane bibelläsaren kan ta budskapet till sig. När vi förstår att Johannes plockar upp skeenden i GT, kan vi lättare förstå innebörden av det han ser.
4. Uppenbarelseboken skrevs till församlingar som levde i förföljelse. Den vill väcka oss för fiendens strategier, så vi kan hålla ut. Den är en tröstebok till förföljda kristna i alla tider, genom att proklamera att de övervinner det onda genom Lammets blod och sitt eget vittnesbörds ord. Det är inte bara i länder med förföljelse man läser Uppenbarelseboken mest, utan där de läser boken bäst.

Välkommen med på bibelförklaringar, och välkommen att studera Uppenbarelseboken!

Gerth Thorstensson

Den lokala församlingen

I söndags avslutade jag en predikoserie över tre söndagar, om den lokala församlingen.  Trots dess ofullkomlighet och trots alla dess brister är församlingen Guds redskap för att utbreda Hans rike, och församlingen FRIKYRKAN för alla folk vill tillsammans med övriga lokala församlingar, vara en aktiv del i att göra Jesus känd, älskad och efterföljd i vårt område. Jesus är församlingens rättmätige ägare. Han har köpt den med sitt eget blod. Och när Han bygger församlingen, kan inget få den på fall.

I Paulus brev får vi god undervisning om församlingens funktion och dess ordningar, och med hjälp av många talande bilder ger Paulus olika perspektiv på församlingslivet; församlingen som en kropp, församlingen som ett andligt hem och församlingen som ett tempel mm.

1. För det första… Församlingen liknas vid en kropp, där Jesus är huvudet och vi var för sig är lemmar (kroppsdelar) i en och samma kropp. Som troende på Jesus är vi förenade med honom, och på samma gång förenade med varandra. Från Jesus kommer direktiven. Han leder oss med hjälp av den helige Ande, likt ett nervsystem vars impulser når ut till alla lemmar. Han koordinerar kroppen så att de många delarna kan fungera som EN kropp i enhet och harmoni. På samma sätt som kroppen har många olika delar, är vi olika och har olika funktion. Men tillsammans tjänar vi kroppen med den gåva och funktion som vi har. Alla behövs. Ingen tillåts vara utanför. Varje lem är viktig och fyller sin funktion. När en lem lider, lider hela kroppen. När en lem blir ärad, gläds hela kroppen. Vi hör ihop, och vi har ett gemensamt uppdrag.
2. För det andra… Församlingen är ett andligt hem. Vi är familj. Gud är vår Far, Jesus är vår bror och vi är syskon med varandra. Att vara bortbjuden som gäst är en förmån. Det är en glädje att få vara i vänners goda lag, men inget går upp mot att komma hem. Borta bra, men hemma bäst. I hemmet får jag det jag behöver; mat, vila, omsorg, uppmuntran, fostran och där är jag trygg i, att oavsett vad som händer finns en kärlek och acceptans som går långt utöver den som vi möter där utanför. Som människor är vi skapade av Gud, till Hans avbild för att leva i hans absoluta närvaro. Många människor har lämnat fadershuset, för att söka sin lycka i främmande land. Men varje dag är en gåva från Gud, en möjlighet att vända hem igen, och att bli överraskad av den ofantliga kärlek och nåd som finns hos vår Far.
3. För det tredje … Församlingen är ett tempel, en Guds byggnad och boning, men det ska inte missförstås på det sättet att Gud bor i hus av trä och sten, gjorda av människohand. Nej, templet talar om platsen för Guds närvaro. Templet är där den helige Ande bor. Och det templet är vi, vi som har satt vår tro till Jesus Kristus. Gud bor i oss. Vi är var och en tempel för den helige Ande, men också tillsammans. Jesus säger: Där två eller tre är tillsammans i mitt namn, där är jag mitt ibland dem. Församlingen har en ytterligare dimension som inte kan uppnås eller erfaras på egen hand. Därför behöver vi församlingen. Som levande stenar ska vi låta oss fogas samman till en helig Guds byggnad. När vi möts inför Gud uppenbarar han sin närvaro i vår gemenskap. Tänk på… Du går inte till församlingen – Du ÄR församlingen. Vet ni inte att ni är ett Guds tempel och att Guds Ande bor i er, frågar Paulus? Frågan utmanar oss att leva värdigt Honom som bor där, ett ge Honom ett gott rykte.

Om du tror på Jesus, men inte har någon kristen gemenskap i denna stund, är min rekommendation att dig att söka dig till en kristen församling, till kristna syskon. All biblisk undervisning praktiseras i en gemenskap, tillsammans med andra. Gud välsigne dig, och Välkommen hem!

Jesus sa: Förbli i mig!

”Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon förblir i mig och jag i honom, så bär han rik frukt. Utan mig kan ni ingenting göra.”          Johannes 15:5

I inledningen av Johannes kapitel 15 talar Jesus om sig själv som vinstocken, Fadern är vinodlaren och vi som Guds barn är grenar i vinstocken. Och Jesus säger: Förbli i mig! På samma sätt som grenen inte kan bära frukt av sig själv, kan inte heller vi göra det om vi inte förblir i vinstocken. Jesu säger: Utan mig kan ni ingenting göra. Det är vad det innebär att kämpa trons goda kamp – att förbli i Honom!

Men hur går det till att förbli i Jesus? Vad innebär det rent praktiskt?

I Johannes 15:7 får vi en förklaring: ”Om ni förblir i mig, och mina ord förblir i er… ” Jesus är ett med sitt ord. Ja, Han ÄR Ordet! Att förbli i Jesus är att förbli i Hans ord, att förbli i Hans vilja, att ta det Jesus säger på största allvar, att hålla sig till Hans ord och lyda Hans bud – då blir vi kvar i honom. Eller som det också uttrycks: Vi blir kvar i Jesu kärlek. ”Om ni håller mina bud blir ni kvar i min kärlek…” Joh. 15:10a

Guds ord är inte till för att göra livet svårt. Livet blir däremot svårt, när vi lever i konflikt med Hans ord. Han som är Skaparen av himmel och jord, Han vill hjälpa oss och ge oss instruktioner för att det ska gå bra för oss. Hans ord är KÄRLEK! Bli kvar i Hans kärlek! Det är himlens hälsning till dig idag. Träna dig att varje dag, vandra i trons lydnad. Låt Hans ord vara ditt hjärtas lykta och ljuset på din stig. Var passionerad när det gäller att finna, och vandra i Guds vilja för ditt liv.

Gud lämnar aldrig dig. Men vår utmaning och vår kamp, är att aldrig lämna Gud. Det finns mycket som vill locka oss bort från Jesus, från Hans ord. Lite förenklat kan vi sammanfatta allt det i tre punkter; vår fiende, vårt eget kött och världen.

1. Vår fiende djävulen arbetar övertid på att locka oss bort från Ordet och få oss att tvivla på det som Gud har sagt: Skulle Gud ha sagt… ”sa ormen till Adam och Eva i paradiset, och han gör på samma sätt idag. Han vill få oss att lämna Guds bud, och ge oss orsaker och ursäkter, att inte följa Guds ord. Han ifrågasätter alltid Guds kärlek till oss.
2. För det andra har vi vårt eget kött och våra begär att brottas med, vår lust att gå vår egen väg, att göra som vi själva vill. (Bibeln kallar det för ”den gamla människan”) Vi frestas att tänka kortsiktigt. Vi lever nu. Vi har bara ett liv, vi får lätt panik och vi vill att livet ”ska va’ gött å leva” för att citera en känd sång. Vi tror att ibland att vi går miste om så mycket, när det goda livet i själva verket finns i och hos Jesus.
3. För det tredje utmanas vi av den här världen. Och när vi talar om ”världen” är det inte planeten vi i första hand tänker på. ”Världen” är ett system av värderingar, tankesätt och trender som sällan överensstämmer med Bibelns värderingar och tankesätt. Världen räknar inte med Gud. Världen har raderat ut ordet synd ur sin ordlista. Sanningen är relativ, och när det gäller andlighet plockar var och en vad den vill ha från det andliga smörgåsbordet, utan tanke på rätt eller fel, nyttigt eller onyttigt, .

Därför är Jesu uppmaning helt naturlig, och ett bevis på omsorg och omtanke från hans sida. Bli kvar i min kärlek! Bli kvar i mitt ord.

Vi brottas lätt med misslyckanden och felsteg. Vi frestas lätt att tro att Gud har lämnat oss. Men det handlar inte om att vara fullkomlig. Det handlar om att vara rättvänd. Vart är jag på väg? Är jag på väg i riktning mot Jesus eller bort från honom. Det är inte så fort vi gör ett fel, som blir vi avbrutna från vinstocken. Det är en process där vi blir allt mer nonchalanta inför Guds ord och livet med Jesus. Grodan kokas som bekant långsamt. Det är inte Gud som lämnar oss. Det är i så fall vi som går, vi lämnar fadershuset. Bli kvar i mig, säger Jesus!

Men om vi vandrar i ödmjukhet inför Guds nåd och lever i hans förlåtelse, så kan Jesu liv flöda i och genom oss. Det är en milsvid skillnad mellan att bli beskuren och att bli avskuren. Att bli beskuren kan också göra ont, men när vi tillåter Gud att arbeta i oss så leder det till mer frukt. Kom ihåg det! Vi blir redo för en ny tid, för en ny säsong, för en skördetid. Och salig är du min vän, om du upplever att Gud arbetar med dig.

Efter pandemin

Idag är det Annandag Påsk , en dag som ger lite extra tid till vila och eftertanke. Påsken blev annorlunda i år också. Pandemin har dragit ut på tiden och det har omöjliggjort stora sammankomster både privat och i församlingen. Vi har fått satsa på Youtube-sändningar och utomhusaktiviteter.

Igår på Påskdagen arrangerade vi en härlig och lyckad Påskpromenad i Målilla samhälle. Vädret var promenadvänligt, och det kom både medlemmar och de som inte tillhör församlingen och gick en ca 2 km lång sträcka med start vid Skeppet.  Alla fick samtidigt ta del av Bibelns Påskberättelse; allt från torsdagskvällen då Jesus åt Påskalammet med sina lärjungar och instiftade nattvarden, till Påskdagens morgon då graven blev funnen tom, och Jesus hade uppstått från de döda.

Det är naturligt att längta tillbaka. Tillbaka till tiden före pandemin, då vi kunde fira påsk på ”vanligt sätt”, och kanske arrangera konferenser, läger, konserter och andra storslagna event. Det är lätt att tänka att vi snart, så fort pandemin klingat av, ska dit igen. Till som det var förut. Frågan är bara om det någonsin blir som förut, och frågan är om vi ska tillbaka.

Jag läste en insändare i tidningen Dagen idag. Ibland läser jag något som hjälper mig att formulera det jag redan har tänkt men inte hunnit sortera och  sätta ord på. Så var det nu. Jag kände igen många tankar.

När det israelitiska folket tvingades i exil i Babylon, fördes folket bort från det liv man älskade, till en situation de varken hade önskat sig eller valt och som de desperat längtade att få komma bort ifrån. Mitt i deras situation talar Gud genom profeten Jesaja och säger i kapitel  43: ”Se, jag gör något nytt…”

Folket som sedan återvände kom inte tillbaka till samma rike som de lämnade. Förutsättningarna var annorlunda. Mycket hade förändrats, och de var inte i första hand hemvändare, utan pionjärer. De fördes inte tillbaka för att bara återuppta det gamla. De leddes av Gud in i något nytt. Det var en ny tid, och jag tror att det gäller också för oss nu. Även i vår tid behöver vi vara lyhörda för det som Gud talar och det Han vill leda oss in i.

Det samhälle som vi har att leva i efter pandemin ser inte ut på samma sätt som det var före. Vi behöver församlingar och ledare som inte är hemvändare utan pionjärer, som står beredda och som vågar att anta de delvis nya utmaningar och behov som pandemin har skapat. Och utmaningarna är många och finns på alla möjliga plan; andliga, psykiska, existentiella, fysiska och sociala.

”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar…” Det är inledningen på det vi kallar missionsbefallningen, och det är Jesus som ”befaller” oss att gå ut i världen med goda nyheter. Inga råd i största allmänhet. Råd ger man för att om möjligt hjälpa någon att lösa en svår situation. De goda nyheterna är däremot att problemet redan är löst. Det är vårt påskbudskap, att Jesus har tagit itu med och löst syndaproblemet. Och att vi får ta emot honom som vår lösning.

Jag vill på inget sätt säga att den här pandemin har varit bra, men det är ändå lite komiskt att den på något sätt knuffat ut oss, och fått oss (mig) att börja fundera över vad vi är till för och vad som är församlingens primära uppgift. Vi har många gånger haft för stort fokus på samlandet och mindre på sändandet. Vi har varit mer intresserade av församlingens inre liv än på vårt uppdrag. Det är förstås inte det ena eller det andra, men om den helige Ande får leda oss, är jag övertygad om att han vill föra oss ut till människorna, för att möta de utmaningar och behov som det finns så många av i den här världen.

Att ställa frågor

Jag har nyligen läst boken ”Tillbaka till Jesus” av Runar Eldebo. I ett av bokens kapitel skriver han om konsten att ställa frågor. Det är inte så svårt att förstå, att jag som lärare blir intresserad av ett sånt kapitel, för konsten att ställa rätt slags frågor är en stor del av min vardag.

Och det är långt fler än lärare som har betalt för att ställa frågor. En läkare ställer frågor och får på så sätt fatt i hur det står till med vår hälsa. En åklagare naglar fast den misstänkte genom skickligt ställda frågor. En journalist ställer frågor som makthavare gärna inte vill svara på, och som uppenbarar samhällets väg mot större rättvisa. Och en riktigt lyckligt lottad församlingsmedlem, har en präst eller pastor som kan ställa de goda och viktiga frågorna, frågor som får oss att växa i vår efterföljelse.

Det är ju i frågorna som våra liv pågår. Frågor gör tanken hos oss energisk. frågorna ger oss kontakt med motiv och attityder. Det är med frågor vi kan identifiera drömmar, men också våra besvikelser. Det är mycket i våra liv som vi inte vet om, om ingen ställer frågan till oss. En vän som kan ställa goda frågor är att betrakta som en mycket god vän. En god fråga, ställd vid rätt tillfälle, kan hjälpa oss att omprioritera allting, ja den kan förvandla ett liv.

Den unge Steve Jobs engagerade på tidigt 80-tal John Sculley som chef för Apple. Vid ett tillfälle frågar Jobs Sculley om han tänker vara kvar som chef för Pepsi resten av sitt liv, eller bli VD för hans dataföretag. Han frågar: Vill du sälja sockrat vatten resten av livet, eller vill du förändra världen? Med de orden ringande i öronen kunde inte Sculley vara kvar på sin plats, utan valde att gå vidare i sin karriär, och han fick verkligen se en förändrad värld som konsekvensen av detta steg.

Vi lever idag i ett samhälle där man medvetet lägger locket på för vissa frågeställningar. Vissa saker ska anses färdigdiskuterade. Det kan då uppfattas politiskt inkorrekt att ställa en fråga när hela det övriga samhället menar sig ha lagt den frågan bakom sig. Därför är det viktigt med människor som inte upphör med att ställa frågor som andra har slutat att ställa. När frågorna tystnar är det fara å färde.

Jesus är de goda frågornas mästare. Jesu ledarskap går faktiskt i mångt och mycket ut på att ställa frågor. Han lämnar oftare än vi kanske har lagt märke till, människor med en frågeställning hängande över sina liv. Det verkar som att hans efterföljares uppgift snarare är att komma fram till svaret på frågor som Jesus ställer, än att Jesus skulle svara på deras frågor. Genom sina frågor motiverar Jesus människor till en mer hängiven efterföljelse. Hans frågor förlöser på samma gång den kraft som gör efterföljelsen möjlig. Därför har vi all anledning att framöver titta närmare på de frågor som Jesus ställer, inte minst till de människor som har valt att följa honom.