Nu talar Paulus till folket i Jerusalem. Han ger dem sitt vittnesbörd. Han talar på hebreiska. Han identifierar sig i alla avseenden med sina motståndare. De delar samma historia, tradition och tro. Det som skiljer Paulus från dem är det ljus som strålat in i hans liv. Paulus redogör för sin omvändelse. Det här är andra gången av tre som Lukas återger Paulus omvändelse. Vissa detaljer skiljer dem åt, men erfarenheten av Ljuset som ledde Paulus till frälsning, är gemensam.

I vers 17 tar Paulus tal en ny vändning. Han berättar om den vision han hade haft i templet tre år efter sin omvändelse. Templet, som han nyss hade blivit utkastad från, var en plats där Jesus Kristus visade sig. Det var ingen liten provokation. Paulus hade förmodligen tänkt att stanna längre än de femton dagar han var i Jerusalem vid det tillfället, men Herren uppmanade honom att lämna med motiveringen: här kommer de inte ta emot ditt vittnesbörd om mig.

Nu kunde inte folket uthärda Paulus tal längre. Paulus får höra samma ord från folkmassan som Jesus hade hört före honom: ”Bort från jorden med den människan! Han borde inte få leva!”

Den romerske befälhavaren var förundrad över hatet mot Paulus. Han ifrågasätter om Paulus har berättat hela sanningen, och beslutar sig för att piska sanningen ur Paulus. Paulus har dock ett trumfkort på hand. Han är romersk medborgare. Beskedet kommer som en chock. En dialog utspelar sig där fången får övertaget över de som håller honom kedjad.