Som kristna behöver vi sluta fred med, och omfamna främlingskapet som vi kan uppleva här i världen. Det är svårt för många, för det finns ett inbyggt behov i oss av att vara accepterade, omtyckta och ”med i gänget”, men främlingskapet eller utanförskapet är också en del i den kristnes identitet.
I samma stund som vi blir födda på nytt, byter vi rike och tillhörighet. Vi har vårt rätta medborgarskap hos Gud, och per definition blir vi främlingar (utlänningar) här på jorden. Vi har inte längre vårt hem här, utan hos Gud. Vi är pilgrimer på väg till Gud, till det nya Jerusalem. Vi är ett vandringsfolk, VÄGENS folk
Många vill göra sig hemmastadda här på jorden och i världen, men det är ett lönlöst projekt för en kristen. Vi kan givetvis uppleva samhörighet, harmoni och glädje med icke troende människor, men förr eller senare kommer det alltid att finnas en gräns där vi inte längre kan ta del av det som de hänger sig åt. Det kan upplevas som ett högt pris att betala, men det är värt det. Att uppleva ett visst utanförskap i världen är ett gott tecken, eftersom vi ska leva i världen, men inte av den. Om vi vill leva av den, kommer vi att bli uppslukade av den.
Vid andra tillfällen i Petrusbrevet förekommer ordet främlingar tillsammans med ett annat ord, nämligen ordet ”gäster”. Vi är främlingar och gäster. Om vi inte anammar ordet gäst, kan vi tendera att bli vårdslösa. ”Jag hör ändå inte hemma här, så det spelar ingen roll vad jag gör och hur jag är mot människor.” Men en gäst uppträder värdigt och vänligt. Vi är mer noggranna hur vi uppför oss, när vi är gäster än när vi är i våra egna hem. Vi är gäster i en fientlig värld, med ett stort uppdrag. Vi ska inte själva åstadkomma ett främlingskap och utanförskap med dåligt beteende.
På samma sätt uttryckte Abraham sig, när han befann sig i det utlovade landet, men fortfarande utan egen mark. Han bad om att få köpa lite mark för att begrava sin hustru Sara. Då säger han: ”Jag är en främling och gäst hos er…” 1 Mos 23:4a
Abraham hade kommit in i landet som Gud lovade honom, men löftet hade ännu inte gått helt i uppfyllelse. Nu skulle han få en liten försmak – ett litet stycke mark. Trots att Abraham var ”hemma” i Kanaan, levde han som främling och gäst. Abraham hade kommit in i landet som Gud lovade honom, men löftet hade ännu inte gått helt i uppfyllelse.
Guds rike är här, men ändå inte på ett fullkomligt sätt. Vi är intagna i Guds rike, men vi väntar samtidigt på dess fullbordan, och vi upplever oss till och från som gäster och främlingar. Men vi får också likt Abraham, redan här och nu smaka Herrens godhet.
”Från Petrus, Jesu Kristi apostel. Till de utvalda som lever utspridda som främlingar i Pontus, Galatien, Kappadokien, Asien och Bitynien.” 1 Petrus brev 1:1
