Som kristna, är vi kallade att vara ljus och salt i en okristlig miljö, och vi ställs ganska ofta inför utmaningar av olika slag. Vi frågar oss vad vi ska säga och inte säga, vad vi ska göra och inte göra, och hur kan vi stå upp för vår tro och våra värderingar på ett ödmjukt men rakryggat sätt.
Ni som är i min ålder och äldre, har upplevt en tid då klassiskt kristna normer och värden var hyfsat accepterade och etablerade. De flesta av mina klasskamrater i de första årskurserna gick i söndagsskola. Många barn deltog i kyrkliga aktiviteter, majoriteten konfirmerade sig, och barnens föräldrar gav sitt aktiva stöd till det. Kyrkliga företrädare kom till skolan och hade morgonsamlingar med både bibelläsning, kristna sånger och bön, utan att det mötte invändningar (enstaka undantag fanns givetvis).
Idag ser det annorlunda ut. Utvecklingen har de senare decennierna gått fort, och många tycks applådera den utvecklingen. I alla fall är de högljudda. Det som förut var vanligt, blev ovanligt. Det som förut var troligt, blev otroligt. Det som förut kunde uttalas går knappt att säga längre.
I en sådan miljö, är risken stor att vi som Guds församling, tar av oss uniformen (och då tänker jag inte bara på Frälsningsarmén), anpassar oss efter tidsandan och hoppas att vi undkommer svåra och närgångna frågor.
Första Petrusbrevet
Den här sommarledigheten har Lise-Lotte och jag studerat Första Petrusbrevet. Det är skrivet av aposteln Petrus till människor som lever i en liknande miljö – en miljö där kristen tro marginaliseras, utmanas, ifrågasätts och till och med hotas. Första Petrusbrevet ger mycket hjälp och uppmuntran till alla som upplever sig va i otakt med ett samhälle som antingen är rent fientligt, eller åtminstone bestämt ointresserad av Gud. Så här börjar första Petrusbrevet:
”Från Petrus, Jesu Kristi apostel. Till de utvalda som lever utspridda som främlingar i Pontus, Galatien, Kappadokien, Asien och Bitynien…”
Petrus är nog känd för de flesta av oss, ledaren bland Jesu tolv lärjungar. Tänk att vi får ta del av hans undervisning, han som är ett ögonvittne till Jesu liv, död och uppståndelse.
Mottagarna av hans brev lever i olika provinser i utkanten av Romarriket, det som idag är Turkiet. Petrus uppmanar och uppmuntrar de troende, att hålla fast vid sin bekännelse under besvärliga omständigheter, och det verkar nästan som Petrus förbereder dem på ännu svårare tider.
I brevets inledning hälsar han mottagarna med tre ord, som beskriver deras identitet: utvalda, utspridda och främlingar. Vi som kristna behöver givetvis lära känna Gud, men vi behöver också veta vem vi är, och våga omfamna vilka vi är.
Under tre kommande bloggposter vill jag skriva något om vart och ett av de tre orden. Så välkommen tillbaka in här på hemsidan.
