I församlingen är vi mitt i en vecka av bön och fasta. Jag vågar påstå att det är terminens viktigaste vecka. Vi brukar alltid börja en ny termin på det sättet. Det är en vecka när vi på ett uttalat sätt söker Gud tillsammans, en vecka där Gud får stämma oss samman till ett ackord, och en vecka där Gud får ge riktning för vår gemensamma väg framåt. Som en inledning till vår bönevecka predikade jag på söndagens gudstjänst ett budskap i församlingen med syftet att påminna oss om, och försöka sätta ord på församlingens uppdrag. Det finns en bibelperson, som jag ofta återkommer till, och som jag tycker gestaltar församlingens kallelse kanske bättre än någon annan – nämligen Johannes döparen.
”Men ängeln sade till honom: ”Frukta inte, Sakarias. Din bön har blivit hörd. Din hustru Elisabet skall föda en son åt dig, och du skall ge honom namnet Johannes. Du skall få fröjda dig och jubla, och många kommer att glädja sig över hans födelse. Ty han skall bli stor inför Herren. Vin och starka drycker skall han inte dricka, och redan i moderlivet skall han bli uppfylld av den helige Ande. Och många av Israels barn skall han omvända till Herren, deras Gud. Han skall gå framför honom i Elias ande och kraft, för att vända fädernas hjärtan till barnen och omvända de olydiga till ett rättfärdigt sinnelag och så skaffa åt Herren ett folk som är berett.” Lukas 1:13-17
”Och du, barn, skall kallas den Högstes profet. Ty du skall gå före Herren och bana väg för honom och ge hans folk kunskap om frälsning, att deras synder är förlåtna för vår Guds innerliga kärleks skull. I kraft av den skall en soluppgång från höjden besöka oss, för att ljus skall skina över dem som sitter i mörker och dödsskugga och styra våra fötter in på fridens väg.” Och barnet växte upp och blev starkare i anden, och han vistades i öde trakter fram till den dag då han skulle träda fram inför Israel.” Lukas 1:76-80
Dessa två texter återfinns i Lukas kapitel 1, och handlar båda om Johannes döparen. I den första talar ängeln Gabriel till Sakarias om barnet som ska födas. I det andra är det Sakarias själv som profeterar över barnet som just har blivit fött. Och barnet är Johannes och som vuxen skulle komma att kallas Johannes döparen.
Ängeln Gabriel sa till Sakarias: Din bön har blivit hörd. Det är fantastiskt att vår Gud hör bön och svarar på bön. Samtidigt behöver vi tänka en annan tanke. Vi kan bli ett bönesvar. Människor före oss, i tidigare generationer, i vår nuvarande kyrkolokal och i det här området, har legat på knä och ropat till Gud, att han ska föda fram och göra något nytt bland sitt folk. Genom att hörsamma och respondera, får vi bli bönesvaret på tidigare generationers böner. Johannes döparen föddes som ett svar på föräldrarnas bön. Vi kan också bli ett bönesvar för dem som har bett och fortfarande ropar efter en ny besökelsetid.
Johannes döparen och Elia
Johannes döparen har en tydlig koppling till den gammaltestamentliga profeten Elia. Ängeln Gabriel sa uttryckligen att Johannes döparen skulle gå före Messias i Elias ande och kraft. Det fanns hos det judiska folket en föreställning, att Elia skulle komma tillbaka som en förelöpare till Messias. Det byggde på att Elia inte hade dött på ett naturligt sätt, utan Gud hade hämtat hem Elia i en vagn av eld, dragen av hästar. Därför fanns en förväntan att Elia skulle komma tillbaka.
När Jesus var på Förklaringsberget tillsammans med tre av sina lärjungar, fick de se hur Jesus förvandlades inför dom, och hur Jesu gudomliga natur uppenbarades. Och tillsammans med Jesus visade sig både Mose och Elia. På nervägen frågade lärjungarna: ”Om du Jesus är Messias vilket vi tror… Varför säger då våra Skriftlärda att Elia måste komma före Messias? Vi tror att du är Messias, men Elia har vi inte sett till.” Då svarade Jesus: ”Elia redan hade kommit, och de gjorde med honom som de ville”. Då förstod lärjungarna att Jesus talade om Johannes döparen. Johannes döparen var inte Elia, men han kom i samma ande och kraft som Elia. Så när jag antyder att församlingens kallelse bär drag av den Johannes hade, innebär det på samma gång att den har ett drag av Elias kallelse.
Nu läser vi i texten om en Soluppgång från höjden som ska besöka oss. Det är ingen annan än Jesus som den Soluppgången syftar på. Johannes var tänkt att bana väg för Soluppgången. Det handlade inte i första hand om Johannes döparen, utan om Jesus. Jesus ska lysa för dem som sitter i mörker och dödsskugga. Det är också vår längtan– en besökelsetid av Gud, av Jesus Kristus, där människor som bokstavligt talat sitter i både mörker och dödsskugga, ska få sin väg upplyst, en fridens väg. Så det handlar inte om oss, det handlar om Honom, och om människorna som sitter i mörker, vars väg ska lysas upp av ”Soluppgången från höjden”.
Men låt oss stanna en stund vid Johannes döparen.
Ett annorlunda folk
Johannes döparen var annorlunda. Bara det påståendet, kan göra att vi känner en viss reservation för budskapet, för instinktivt finns det något i oss som gärna vill passa in, bli accepterade, inte vara utmanande och riskera att väcka människors kritik och ifrågasättande. Men som troende är vi ett annorlunda folk.
Att vara annorlunda innebär inte per automatik att vara konstig. Vi är inte kallade att vara konstiga, utan annorlunda. Vi ska vara salt och ljus, och församlingen ska vara ”sanningens pelare och grundval”.
Det är inte främst Johannes matvanor och klädstil vi behöver ta efter. Men vi behöver vara förberedda på att gå en annan väg än den som de flesta har slagit in på. Vi är kallade att vara ett alternativ.
Det finns en Guds rikes kultur. Det finns något som kan kallas ”kristet”. Troende människor bör kännas igen på det sätt de lever, på sina prioriteringar och värderingar. Johannes var en röst som ropade i öknen. Våra handlingar, våra prioriteringar och våra värderingar kan bli en röst som ropar högt i vår tid.
Och kanske behöver vi också ta efter Johannes enkla livsstil. Han levde ett liv i enkelhet där han inte tillät något att distrahera honom eller distansera honom från uppdraget och kallelsen. Jag tror att vi behöver lära oss att leva enklare. Materialismen har fått oss att tro att både det ena och det andra måste till, för att vi ska bli lyckliga. Livet blir lätt komplicerat. Vi kan bli så upptagna av våra egna hem, av våra egna drömmar och ambitioner, att vi åsidosätter Guds hus och Guds drömmar och vilja. Det står om Johannes att han växte och blev starkare i anden. Ett tecken på andlig tillväxt och mognad är att det blir mindre tal om oss själva och våra egna drömmar och mer tal om Gud och hans drömmar.
Det är inte dom som var som alla andra som har varit orsak till förändringar genom historien. Det är i stället dom som vågade gå mot strömmen, som vågade stå upp för det rätta även när åsiktskorridoren var trång. Både Bibeln, och historien i övrigt, är rik på sådana exempel.
Johannes uppdrag var profetiskt
Johannes blev uppfylld av den helige Ande redan i moderlivet. Han skulle gå före Messias i Elia ande och kraft. Elia är ju på något sätt prototypen för det profetiska. Och när Sakarias själv profeterade över barnet, sa han att Johannes skulle kallas den Högstes profet. Han skulle gå före, Han skulle bana väg för Jesus Kristus med sitt budskap. Han skulle verka innan Soluppgången, och därför är ofta den profetiska miljön mörk, karg och påfrestande. Vår tid kan också beskrivas så. Och det behövs frimodiga röster som kan tala ord av hopp och förändring, skaffa ett folk som är berett, och bana väg för en Soluppgång från höjden,
Det profetiska är många gånger frispråkigt och utmanande. (Det betyder inte att det profetiska är befriat från ansvar). Det profetiska väcker inte sällan motstånd. Det fick exempelvis Elia erfara. Elia befallde att det inte skulle regna på tre och ett halvt år. Det var inget valfläsk som gjorde honom till en populär statsministerkandidat. Men det profetiska tvingar oss alla att förr eller senare ta ställning. För att citera Elia: Ni kan inte halta på båda sidor. Antingen får ni tjäna Gud eller Baal. Det kommer en dag för oss alla, när vi inte kan ducka längre, när vi tvingas ta ställning till vem vi vill följa. Och den profetiska rösten är redskapet för att föra oss fram till den punkten och till det vägskälet.
I samband med uppgörelsen mellan Elia och Baalsprofeterna på berget Karmel sa Elia något som faktiskt inte var sant. Det berättar för oss att det profetiska alltid måste prövas. Elia sa till Gud: ”Jag är ensam kvar som HERRENS profet”…, och lite senare upprepar han samma ord men med ett tillägg: ”Alla vill ta mitt liv.” Men då säger Gud, att det inte stämmer: ”Det finns sju tusen män ytterligare som inte har böjt knä för Baal.” Det är baksidan av det profetiska, att det ibland vill bli mer ensamt än vad det verkligen är. Johannes döparen blev satt i fängelse och där i ensamheten började han tvivla på både sig själv och på Messias. Elia satte sig ner under en ginstbuske och önskade sig döden. Då behöver vi verkligen höra sanningen från himlen. Det finns fler som inte har böjt knä för tidsandan. Vi är inte ensamma.
Det jag skriver här om oss som församling, ska inte tolkas som att den här församlingen är exklusiv, att vi är dom enda kvar, och alla är emot oss. Det finns flera i det här landet och i det här området som inte har böjt knä för Baal eller vilka namn avgudarna nu har i vår tid. Det finns fler församlingar och det finns fler troende med samma uppdrag, och Gud vill föra oss samman. Ja, det finns fler än vad vi kanske anar och tror.
Johannes budskap är vårt budskap
Johannes sa: ”Tiden är inne. Guds rike är nära. Omvänd er och tro evangelium.” Det är inte så komplicerat. Att tiden är inne, betyder i själva verket att tiden håller på att rinna ut. Guds rike är nära, Soluppgången står för dörren. Jesus kommer snart. Guds rike har redan brutit in i vår tillvaro, och vi väntar på dagen när Riket ska manifesteras i sin fullkomlighet.
Vi vill predika omvändelse och tro på Jesus Kristus. Vi vill ge kunskap om frälsningen, att det finns förlåtelse för synd. Gud är kärlek och han vill lysa upp för dem som sitter i mörker och i dödsskugga. Han vill styra oss alla in på fridens väg. Jesus har inte kommit för de friska eller för de rättfärdiga. Han har kommit för de sjukas skull och för syndarnas skull.
Många gånger (tror jag) har vi lagt alldeles för mycket energi och kanske till och med smicker, på de ”friska och de rättfärdiga”. Men jag vill göra Carl-Eric Sahlbergs ord (präst i Sancta Clara kyrka i Stockholm och nu hemma hos Jesus) till mina egna: ”Den som vill nå de höga når sällan någon alls, men de som vill nå och sträcka sig ut till de låga, de sjuka, syndarna, de som bokstavligt talat sitter i mörker och dödsskugga, kommer att nå både de låga och de höga.” Inget gör avtryck som förvandlade liv. Att förkunna frälsning genom Guds barmhärtiga kärlek, kan få ljuset att bryta igenom i den mörkaste natt.
Avslutning
Slutligen vill jag också påminna om ett ord från Jesaja 58, ett viktigt kapitel för oss:
Nej, detta är den fasta jag vill ha: Lossa orättfärdiga bojor, lös okets band, släpp de förtryckta fria, bryt sönder alla ok! Dela ditt bröd med den hungrige, ge de fattiga och hemlösa en boning, klä den nakne när du ser honom och dra dig inte undan för den som är ditt kött och blod. Då ska ljus bryta fram som gryningen och ditt helande visa sig med hast. Din rättfärdighet ska gå framför dig och HERRENS härlighet följa i dina spår. Då ska HERREN svara när du åkallar honom. När du ropar ska han säga: Här är jag! Om du gör dig av med alla ok, om du slutar att peka finger och tala onda ord, om du delar med dig av vad du har åt den hungrige och mättar den som lider nöd, då ska ditt ljus gå upp i mörkret och din natt bli som middagens ljus.” Jesaja 58:6-10
Låt oss be om en Soluppgång från höjden, och låt oss på nytt överlåta oss till Herren och till den fasta han vill ha; att vara rösten som ropar i öknen, och betjäna de rivna, sårade och slagna. Och bibelordet säger ju dessutom: Så ska en soluppgång från höjden besöka oss… Vi är inkluderade. Ljuset ska bryta fram även för oss, det ska styra våra fötter in på fridens väg och helandet ska visa sig med hast.
