Slutligen vill jag skriva några rader om det vi kallar ”treenigheten”. Den apostoliska trosbekännelsen (och även den nicenska) är indelad i tre avsnitt, som har med de tre personerna i gudomen att göra. Treenigheten är utan vidare den kristna trons största mysterium. Själva ordet är en sammansättning av orden ”tre” och ”enighet”, och syftar på att Gud är både en och tre. Det stämmer att ordet ”treenighet” inte finns i Bibeln, och att lärosatsen inte formulerades av kyrkofäderna förrän på 200- och 300-talet, men trots det går treenigheten som en röd tråd genom hela Nya testamentet.
Tänk exempelvis på Jesu dop, hur han döptes som invigning till sin offentliga tjänst. Han hörde Faderns röst, och såg Anden sänka sig ner som en duva över honom, och efter sin uppståndelse gav han församlingen uppdraget att göra alla folk till lärjungar och döpa dem i Faderns, Sonens och den helige Andes namn.
Vi kan se på treenigheten ur tre olika infallsvinklar:
Historisk infallsvinkel
Vi kan se på treenigheten ur en historisk infallsvinkel. Uppenbarelsen kom så att säga stegvis. Alla apostlarna var judar och hade uppfostrats att tro på en enda Gud. Sedan träffade de Jesus, och blev övertygade om att Han var Messias, och mer än så. Han förlät människornas synder och påstod sig till och med att vara människornas domare. Sådant åligger bara Gud. Instinktivt visste de att han var värd tillbedjan, med andra ord att Han var Gud.
”Sedan sade han till Tomas: ”Kom med ditt finger och se mina händer, kom med din hand och stick den i min sida. Och tvivla inte, utan tro!” Tomas svarade honom: ”Min Herre och min Gud!” Joh. 20:27-28
”Sedan förde han dem ut till Betania, och han lyfte sina händer och välsignade dem. Och medan han välsignade dem, lämnade han dem och lyftes upp till himlen. De tillbad honom och vände tillbaka till Jerusalem i stor glädje.” Lukas. 24:50-52
Ändå var Jesus inte Fadern, eftersom han talade om Fadern och bad till Fadern. Och han började dessutom tala om någon annan, en Hjälpare, som skulle komma i hans ställe när han hade lämnat dem. Dessa olika historiska händelser pekar i en och samma riktning.
Teologisk infallsvinkel
Vi kan givetvis också se på treenigheten ur en teologisk infallsvinkel. Huvudproblemet för de första kyrkofäderna var hur de skulle kunna tro på att Jesus både var gudomlig och skild från Fadern, utan att tro på två Gudar. Att Gud är en, rådde det aldrig något tvivel om. Det stora problemet var att hålla fast vid att Jesus både var Gud och människa, utan att motsäga Guds enhet.
Nyckeln ligger i att definiera Guds enhet. Det finns nämligen två slags enhet; matematisk och organisk. Den matematiska enheten är enkel och odelbar. Den organiska enheten är mycket sammansatt och kan ha många komponenter. På samma sätt är Guds enhet inte matematisk utan organisk. Inom den oändlige Guden finns det tre evigt särpräglade personliga existensformer; Fadern. Sonen och den helige Ande. En i tre, och tre i en.
Erfarenhetsmässig infallsvinkel
Det finns mycket i livet vi inte kan förklara, men ändå upplever. Även om vi inte kan förklara treenigheten upplever vi ändå på samma sätt att vi har tillträde till Fadern via Sonen genom den helige Ande, varje gång vi ber.
”Genom honom (Jesus) har vi båda (judar och hedningar) i en och samme Ande tillträde till Fadern.” Ef. 2:18
Varje gång vi ber bönen ”Fader vår”, betygar vi faktiskt, kanske utan att tänka på det, att Gud är tre i en. Det är nämligen vår himmelske Fadern som ger oss dagligt bröd. Det är genom på Jesus Kristus, som våra synder blir förlåtna, och det är genom den helige Andes inneboende kraft som vi kan besegra frestelser och räddas från det onda.
Alla dessa tre infallsvinklar (och det finns givetvis mycket mer att säga om var och en) utgör tillsammans en stadig grund för vår tro på treenigheten.
Med önskan om Guds frid och välsignelse
