Pastorns blogg

Trosbekännelsen – del 2

Om första avsnittet i den apostoliska trosbekännelsen handlar om Gud, Fadern handlar det andra avsnittet om Gud, Sonen. Det är längre än de båda andra avsnitten. Det är egentligen inte så överraskande, för i den första församlingen gällde de stora diskussionerna Jesus Kristus, och dessutom är den kristna tron i grund och botten Kristus.

Trosbekännelsen berättar både vem Jesus är och vad Jesus kom för att uträtta i världen. Den beskriver med andra ord både hans person och hans frälsningsverk. I den här texten koncentrerar vi oss på hans person – vem Jesus Kristus är – och återkommer i en kommande text till hans frälsningsverk.

”Vi tror ock på Jesus Kristus, hans enfödde Son, vår Herre, vilken är avlad av den helige Ande, född av jungfrun Maria…”

Jesus var både mänsklig och gudomlig. Han var Marias son, men Han var också Guds Son.

Jesu mänsklig natur

Jesus var född av jungfru Maria. Födelsen var helt och hållet normal och naturlig. Jesu mor, Maria var en människa. Jesus hade en människokropp, som kände av både hunger och törst. Hans oavbrutna tjänande tröttade honom. Han satte sig ner vid brunnen för att vila, och han somnade på en kudde längst bak i aktern på lärjungarnas båt. Han upplevde ohygglig ångest i Getsemane och dog till slut på korset. Hans döda kropp lyftes ner från korset, lindades i en svepning och lades i en klippgrav.

Jesus hade också känslor som en människa. Han fattade kärlek till den unge rike mannen, han brast i gråt vid Lasarus grav, han uppfylldes av jublande glädje, han visade medkänsla med de lidande och behövande, och han vände sig i vrede mot fariséerna och de religiösa ledarna för deras hårda hjärtans skull. Han hade inte bara en människas kropp, utan också en människas ande. Han umgicks förtroligt med sin himmelske Fader. Utan tvekan var han ”människan Jesus Kristus”.

Jesu gudom

Men Jesus var inte bara Marias son, Han var Guds Son också. Om själva födelsen var naturlig och normal, var själva avlelsen övernaturlig och onormal. ”Avlad av den helige Ande”. Eller som den nicenska trosbekännelsen uttrycker det: ”sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern.”

Den anspråkslöse snickaren från ett enkelt hem i Nasaret påstod stora saker om sig själv. Han kallade bokstavligt talat Gud för ”Fader”, och sig själv för ”Son”. Han gjorde anspråk på att han var början på det efterlängtade gudsriket, och att människor kunde komma in i det riket endast genom att säga ja till honom. Han kallade sig inte för profet, utan såg sig själv i stället som profetiornas uppfyllelse, eftersom alla Skrifter vittnade om honom. Han kallade sig världens ljus och den enda vägen till Fadern. Han tog sig själv uppgiften att förlåta synder, och han chockade sina åhörare med att säga att han skulle komma tillbaka vid historiens slut för att döma världen.

Vilka oerhörda påståenden! Hade han fått storhetsvansinne? Var han rent av galen? Det har somliga försökt bevisa, utan att lyckas. Han visade inga sådana tecken. Dessutom brukar de som lever i självbedrägeri bara lura sig själv och ingen annan. Men Jesus har övertygat många miljoner om samma sak. Det beror på att det inte fanns någon motsättning mellan hans liv och lära. Tvärtom verkade han vara, den han sa sig vara.

Människor som lever i självbedrägeri och som tror sig vara betydelsefulla, beter sig också därefter. Men så var det inte med Jesus. Han trodde sig vara något, men betedde sig som om han ingenting var.  Han kallade sig Guds Son, men antog en tjänares gestalt. Lärjungarnas herre blev deras tjänare, och han tvättade deras fötter. Dessutom blev han god vän med människor på samhällets botten. Han utgav sig osjälviskt i tjänst för andra. Jesus lät stolt, men han var ödmjuk. I sin undervisning framhöll han sig själv, men i sin tjänst glömde han bort sig själv. Han sökte bara Faderns vilja och människors bästa. Denna kombination saknar motstycke i världshistorien. Den enda rimliga förklaringen är att Jesus var Guds Son, och är Guds Son.

Och då har vi ändå inte talat om hans uppståndelse från de döda. Apostlarna hävdade bestämt att de hade sett honom vid ett flertal tillfällen, och på flera platser efter hans död. Först kunde de inte själva tro, men deras skepsis besegrades, och deras rädsla övervanns. De förkunnade frimodigt Jesus som Messias, och uppstånden från de döda. De var villiga att riskera både fängelse och avrättning för hans skull.

Sammanfattning

Vi tror alltså att Jesus var Guds Son, på samma gång som han var Marias son. Trosbekännelsen bekräftar klokt nog både Jesu mänskliga och gudomliga natur, utan att försöka jämka ihop dem. Helt och fullt Gud, och helt och fullt människa.