Idag är det Annandag Påsk , en dag som ger lite extra tid till vila och eftertanke. Påsken blev annorlunda i år också. Pandemin har dragit ut på tiden och det har omöjliggjort stora sammankomster både privat och i församlingen. Vi har fått satsa på Youtube-sändningar och utomhusaktiviteter.
Igår på Påskdagen arrangerade vi en härlig och lyckad Påskpromenad i Målilla samhälle. Vädret var promenadvänligt, och det kom både medlemmar och de som inte tillhör församlingen och gick en ca 2 km lång sträcka med start vid Skeppet. Alla fick samtidigt ta del av Bibelns Påskberättelse; allt från torsdagskvällen då Jesus åt Påskalammet med sina lärjungar och instiftade nattvarden, till Påskdagens morgon då graven blev funnen tom, och Jesus hade uppstått från de döda.
Det är naturligt att längta tillbaka. Tillbaka till tiden före pandemin, då vi kunde fira påsk på ”vanligt sätt”, och kanske arrangera konferenser, läger, konserter och andra storslagna event. Det är lätt att tänka att vi snart, så fort pandemin klingat av, ska dit igen. Till som det var förut. Frågan är bara om det någonsin blir som förut, och frågan är om vi ska tillbaka.
Jag läste en insändare i tidningen Dagen idag. Ibland läser jag något som hjälper mig att formulera det jag redan har tänkt men inte hunnit sortera och sätta ord på. Så var det nu. Jag kände igen många tankar.
När det israelitiska folket tvingades i exil i Babylon, fördes folket bort från det liv man älskade, till en situation de varken hade önskat sig eller valt och som de desperat längtade att få komma bort ifrån. Mitt i deras situation talar Gud genom profeten Jesaja och säger i kapitel 43: ”Se, jag gör något nytt…”
Folket som sedan återvände kom inte tillbaka till samma rike som de lämnade. Förutsättningarna var annorlunda. Mycket hade förändrats, och de var inte i första hand hemvändare, utan pionjärer. De fördes inte tillbaka för att bara återuppta det gamla. De leddes av Gud in i något nytt. Det var en ny tid, och jag tror att det gäller också för oss nu. Även i vår tid behöver vi vara lyhörda för det som Gud talar och det Han vill leda oss in i.
Det samhälle som vi har att leva i efter pandemin ser inte ut på samma sätt som det var före. Vi behöver församlingar och ledare som inte är hemvändare utan pionjärer, som står beredda och som vågar att anta de delvis nya utmaningar och behov som pandemin har skapat. Och utmaningarna är många och finns på alla möjliga plan; andliga, psykiska, existentiella, fysiska och sociala.
”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar…” Det är inledningen på det vi kallar missionsbefallningen, och det är Jesus som ”befaller” oss att gå ut i världen med goda nyheter. Inga råd i största allmänhet. Råd ger man för att om möjligt hjälpa någon att lösa en svår situation. De goda nyheterna är däremot att problemet redan är löst. Det är vårt påskbudskap, att Jesus har tagit itu med och löst syndaproblemet. Och att vi får ta emot honom som vår lösning.
Jag vill på inget sätt säga att den här pandemin har varit bra, men det är ändå lite komiskt att den på något sätt knuffat ut oss, och fått oss (mig) att börja fundera över vad vi är till för och vad som är församlingens primära uppgift. Vi har många gånger haft för stort fokus på samlandet och mindre på sändandet. Vi har varit mer intresserade av församlingens inre liv än på vårt uppdrag. Det är förstås inte det ena eller det andra, men om den helige Ande får leda oss, är jag övertygad om att han vill föra oss ut till människorna, för att möta de utmaningar och behov som det finns så många av i den här världen.
