I våras ändrades förutsättningarna för det mesta vi gör inom kyrkan. Vi kunde inte längre samlas på samma sätt som förut. Det har prövat oss alla, på olika sätt. Inte heller sommaren har varit som vanligt. De kristna konferenserna brukar avlösa varandra och samla stora skaror, men med få undantag, har de ställts in eller flyttat ut på nätet.
Många församlingar har under våren och sommaren förlagt det mesta av sin verksamhet online, vilket i flera fall inneburit en vidare lyssnar- och tittarkrets, och en lägre tröskel till gudstjänstlivet. Människor utanför kyrkan, kan ta del av gudstjänsterna när de har möjlighet, och dessutom vara fria att delta utan att bli sedda av andra. Om syftet är att nå ut till fler med budskapet, och samtidigt vilja inkludera riskgrupperna, är det positivt, och något vi mycket väl ska ta med oss in i framtiden, när vi har kommit igenom pandemin.
Personligen har jag också ”tvingats” stretcha på området, bli mer aktiv på nätet och på social media och försöka lära mig nya kreativa lösningar för att leda i en märklig tid som omkullkastar långsiktiga planer, och som begränsar naturliga och spontana möten.
Men jag är ändå glad för, att vi så långt det har varit möjligt, prioriterat de fysiska samlingarna. Alla webbsändningar har begränsningar. Och jag måste erkänna för egen del, att nyfikenheten och glädjen som jag till en början kände, att få ta del av olika församlingars gudstjänster runt om i landet, har svalnat lite allt eftersom veckorna gått. Inte för att det är dåligt, utan mer för att den fysiska gemenskapen inte kan ersättas. Syskongemenskapen är ett av församlingens fyra ben, som omnämns i Apostlagärningarna 2:42, och det blir uppenbart efter en tid. Hur välproducerade än de digitala sammankomsterna är, kan de inte ersätta en än så enkel fysisk samling, om så bara två eller tre samlas i Jesu namn. Därför hoppas jag att vi kan prioritera de fysiska samlingarna även den kommande hösten.
Lise-Lotte och jag har nyligen läst Efesierbrevet. Där beskrivs Jesu efterföljare på ett flertal olika sätt; en kropp bestående av lemmar, en byggnad av levande stenar och en familj där vi är syskon. Det kan inte nog poängteras att den kristna kyrkan är en gemenskap. Vi fungerar tillsammans och vi behöver ”varandra” för att kunna praktisera det kristna livet.
Det kanske är på plats att höja ett varningens finger för följderna, av att i alltför stor grad verka online. Risken att bli passiv, att bli mer av åskådare än deltagare, är uppenbar. Ett långvarigt stopp för det fysiska gudstjänsfirandet kan få ödesdigra konsekvenser för den kristna församlingen i Sverige. Det är inte sällan ett mödosamt arbete att etablera nya vanor, men det går fort att rasera dem – till exempel att gå på gudstjänst på söndagar. Det är som bekant lättare att riva ner än att bygga upp. Och när vi inte prioriterar att mötas, tappar vi oundvikligen nödvändig kraft.
Vi behöver värna friheten att samlas och inse det överlägsna i att träffas fysiskt. I vår del av världen, har vi ibland lite pliktskyldigt informerat församlingen om att det faktiskt finns länder och platser runt om vår jord, där det inte är tillåtet att samlas. Hårdföra regimer begränsar de kristnas trosutövning. För vår del är det nu en pandemi som sätter begränsningarna. Inte hade vi i all vår vildaste fantasi kunna tänka oss ett sådant scenario. I den bästa av världar kan den göra, att vi får en förnyad kärlek till församlingen, till syskonen i familjen och att inte ta den för given.
Under hela augusti månad kommer vi i FRIKYRKAN för alla folk, att hålla så många av våra möten och samlingar som möjligt, utomhus. Och när hösten kommer, ska vi fortsätta att prioritera fysiska möten och träffar. Alla som inte tillhör någon riskgrupp behöver prioritera gemenskap, fysisk gemenskap. Och när det gäller riskgrupperna behöver vi be om nåd att kunna tänka ut kreativa lösningar. Isolering har en tendens att förminska, och bli en ingång för missmod och tvivel. När Johannes döparen blev isolerad i sin fängelsecell, blev han tvungen att sända bud till Jesus och fråga om Jesus verkligen var den Messias han hade pekat på och rått andra att följa. Där i sin fängelsehåla, smög sig tankarna på, ifall han hade missuppfattat alltsammans.
Församlingar som samlar färre än femtio har all anledning att hålla öppet. Smittoriskerna är definitivt inte större i gudstjänstmiljö, än någon annanstans. Med lagom avstånd och enligt givna föreskrifter, kan vi samlas och vi BÖR samlas. Om inte lokalerna tillåter det, ska vi finna nya vägar att samlas – i mindre grupper, med flera gudstjänster och varför inte ute i Guds oändligt stora vardagsrum.
”Låt oss ge akt på varandra till kärlek och goda gärningar. Och låt oss inte överge våra sammankomster, så som några brukar göra, utan istället uppmuntra varandra, och det så mycket mer som ni ser att dagen närmar sig.” Hebr. 10:24-25
