Man brukar ibland uppskatta det till att 10 % av medlemmarna i en lokal församling, utför 90 % av evangelisationen (ett ord för att berätta för andra om Jesus). Och av dessa 10 % är de flesta nya i tron. Det tycks alltså bli trögare med tiden, att berätta för andra om sin tro. Vi talar mycket om Gud i kyrkorummet, men talet stannar ofta där. Det kan bero på flera saker. Vi svalnar, vi tappar kontaktnät eller så har vi människofruktan. Men när vi som är troende vaknar upp inför allvaret och ansvaret, ser glädjen i att berätta om Jesus för andra och märker hur den helige Ande leder, då kan det hända fantastiska saker. Evangelisation blir inte ett program eller en aktivitet. Det handlar om att varje dag och varje ögonblick vandra hand i hand med Jesus. Vi kan alla bli en del av en kontinuerlig församlingstillväxt.
Den enkla kombinationen av ett personligt vittnesbörd och en tydlig presentation av evangeliet är rena dynamiten i mötet med andligt vilsna och hungrande medmänniskor.
När jag talar om det personliga vittnesbördet menar jag, det egenupplevda och erfarenhetsbaserade, och hur tron fungerar i mitt vardagsliv. Att presentera evangelium innebär att utifrån Bibelordet förklara vad tron handlar om och vad Jesus har gjort för oss på korset, för att vi ska få kontakt med Gud. Ibland har det personliga vittnesbördet och att dela evangelium ställts emot varandra, men för mig är det inte antingen eller, utan både och. Vi behöver både biblisk förkunnelse och det personliga vittnesbördet (som givetvis måste stämma överens med bibelordet).
Det personliga vittnesbördet
”Vi för vår del kan inte hålla tyst med vad vi har sett och hört.” Apg. 4:20
Tänk om vi kunde säga samma sak, som Petrus och Johannes. Vi kan inte hålla tyst med allt som vi har sett, hört och upplevt. Den egna berättelsen om vad Jesus har gjort i mitt liv spelar en central roll i att väcka människors nyfikenhet och komma till tro. Få saker berör så starkt som det vi själva har upplevt. Människor – inte minst postmoderna svenskar, som ofta har en andlig öppenhet även om de inte tror på religiösa system och religiösa institutioner – behöver höra att tron inte bara är sann teori, utan också fungerar i praktiken och gör skillnad i vardagen. Först då blir det intressant.
Det personliga vittnesbördet talar inte i första hand till hjärnan utan till hjärtat, och det är svårt att argumentera mot en personlig erfarenhet av Jesu livsförvandlande kärlek. Åhörarna tvingas ta ställning till om de litar på oss och vårt omdöme. Gör de det, måste de ju också ta vår upplevelse på allvar och fråga sig ifall det har något att säga till dem. En personlig berättelse upplevs aldrig som ett påhopp, utan ger lyssnaren en möjlighet till identifikation.
Det finns en risk med det personliga vittnesbördet. Faran är att jag själv blir mitt huvudämne och att Jesus hamnar i skuggan. Jag vill imponera på andra med mina andliga erfarenheter. Men vi berättar det vi har sett Jesus göra. Vi är HANS vittnen, och Han ska ha all ära.
Alla har något viktigt att ge, utifrån sin vandring med Gud. Det måste inte vara något dramatiskt för att väcka intresse. Men kan vi berätta det på ett vardagligt sätt, så att människor lutar sig framåt? Lekmän, som inte är avlönade för att tala om Gud, har en speciell trovärdighet i sina vittnesbörd. Och vanliga människor längtar faktiskt efter att få höra om Gud. Det kan föras samtal på jobbet, runt fikabordet eller på promenaden. Våga tala om Gud, om livet och om det eviga. När den helige Ande kommer över dig, ska du få kraft.
