Vi har många gånger tagit gudstjänstbesök och kyrklig verksamhet för given. Vi har ibland lite pliktskyldigt påmint varandra om att det faktiskt finns länder där det är förbjudet för kristna att samlas offentligt, men vi har kanske aldrig på riktigt allvar räknat med att problemet skulle bli vårt.
Nu, under förhoppningsvis en begränsad period, är vi förhindrade att ha gudstjänster och andra större sammankomster. Många är till och med rekommenderade att avstå från så gott som alla fysiska samlingar. Vi är många som redan saknar gemenskapen, och det är ju positivt i sig. Men egenansvaret blir nu större, och för den som låtit den kristna tron allt för mycket kretsa kring ett gudstjänstbesök varje söndag, får något att fundera på inför framtiden. Tron är nämligen en färskvara. I bästa fall kommer Coronakrisen i en förlängning att ge positiva effekter på hur vi sätter värde på, och lever ut vår kristna tro. Nu prövas vi!
För bara några timmar sedan samtalade jag med en arbetskamrat om hur Coronapandemin kommer att påverka vårt samhälle och oss som individer, när den så småningom har blåst förbi. Ja, vem vet? Den som lever får se. Erfarenheten säger att vi människor har ett ganska kort minne, men låt oss ändå hoppas och tro att vi vågar ge oss i kast med frågor som rör både livet och döden, vågar tränga lite djupare under all den ytlighet som är så dominerande vår tid. Människan har flera behov än de rent kroppsliga. Vi är ande, själ och kropp!
Det är lika viktigt för oss som bekänner oss som troende, att ta tillfället i akt till utvärdering. Finns det sunda vanor etablerade i mitt liv, som nu bär mig igenom stormen? Har jag ställt om, eller har jag ställt in? Är jag fortfarande engagerad i och intresserad av församlingen, trots att jag är förhindrad att göra mycket av det som jag gjorde förut? Är jag huvudsakligen en producent eller är jag bara en konsument som vill att andra ser mig, ger mig och hjälper mig? Ser jag möjligheten att i min vardag vittna om och leva ut min kristna tro, eller är alla mina tankar om evangelisation förknippade med det som görs i kyrkans regi?
Jag tror inte Coronapandemin betyder jordens undergång, men jag ser den som en skakning. Och när jag läser Bibeln tar jag det inte för otroligt att det kommer flera framöver. Därför bör det som nu sker, väcka till eftertanke. Hur går det nu med min tro? Det är hög tid att etablera goda vanor och göra omprioriteringar, som stärker Gudsrelationen, och inte försvagar den. Min bön är att all den kreativitet och energi som visar sig idag på många håll i kristenheten, ska tillsammans göra oss mer rustade och frimodiga för framtiden. Det är dags för oss att komma ut ur garderoben, och utan att skämmas stå upp för en tro, som bär när allting annat vacklar.
Under de närmaste dagarna återkommer jag med några bloggposter, där jag vill beröra områden som jag tror är viktiga att prioritera och etablera nu. Välkommen tillbaka!
