Just nu går en storm över världen. Vissa stormar stillar Jesus. Genom ett övernaturligt ingripande talar han till vind och till vågor att vara stilla. Andra stormar tar han oss igenom. Oavsett vilket, är Jesus med oss i båten. Han överger oss aldrig. Och som jag upplever det, och som det verkar, är det här en storm som Han vill ta oss igenom. Vi läser om en sådan storm i Apostlagärningarna 27, och jag tror att den berättelsen kan hjälpa oss hur vi ska se på det som händer nu, och hur vi ska agera. Du får gärna hämta din Bibel och läsa berättelsen just nu.
Paulus på väg till Rom. Han är fånge och övervakad av officeren Julius och ett antal soldater. Paulus har blivit anklagad och fängslad av judarna i Jerusalem, och han har vädjat till kejsaren, att få sitt mål prövat i Rom, och det är dit han är på väg. Lukas som är författare till Apostlagärningarna skriver i vi-form, vilket innebär att han också är med på resan. Det är alltså en ögonvittnesskildring vi får ta del av. Berättelsen är därför rik på detaljer. Det fanns inte passagerarbåtar på den här tiden, så de fick köpa plats på vanliga lastskepp – ett skepp som fraktade spannmål från Alexandria i Egypten till Italien.
När de nådde Kreta, la’ de först till vid en plats som hette Goda hamnarna, men de tyckte inte att platsen var lämplig för övervintring, så de ville segla vidare. Paulus varande dem. Han ”såg” att resan skulle gå på tok. Inte bara för att han var resvan, utan på grund av sitt nära umgänge med Gud. Gud hade helt enkelt talat om det för honom. Men det står, att officeren Julius trodde mer på de erfarna skeppsmännen än på Paulus. Och eftersom Julius hade sista ordet, lämnade de Goda hamnarna och begav sig till en annan plats som de trodde var bättre.
Är det inte så många människor har gjort? De la’ till vid Goda hamnarna en gång. De tog ett beslut att följa Jesus, men någonting fick dem att lämna Gud och den kristna gemenskapen. Något lockade dem att tro att det fanns bättre platser, eller att de missade något om de stannade kvar. Och är det inte så vi i vår del av världen också har gjort, och inte minst Sverige som land? Vi har lämnat vår förankring i Gud, och när vi gjorde det tog vi en risk. Paulus sa: Jag ser att den här resan kommer att bli riskfylld och medföra stor förlust, inte bara av last och skepp utan också av våra liv.
Nu slog stormen till med full kraft, och de tappade kontrollen. De fick låta fartyget driva, och de tvingades slänga både last och utrustning i sjön. Allt var nattsvart och det fanns inte längre något hopp om räddning.
Vi kan inte beräkna vidden av den storm som nu pågår. Det råder stor osäkerhet, och ingen har verklig kontroll. Men nog är det så, att Gud vill tala till oss människor genom stormen. Det vi byggt våra liv på – pengar, materiell välfärd, vårt eget förnuft och vår egen förmåga – visar sin bräcklighet. Kanske kan stormen få oss att sortera bort oviktigt eller åtminstone det som är mindre viktigt från det absolut nödvändiga. Kanske tvingas vi att slänga onödig barlast överbord, och fundera på de viktiga frågorna, de existentiella frågorna. I bästa fall kan det få oss att återvända till ”Goda hamnarna”. Jag tror det kan ske! Låt oss be om det!
Mitt i stormen talade Paulus igen, och nu verkar det som om de lyssnade till honom. När det blåser som mest, när ingen räddning syns och när hoppet har övergett människor, behövs det röster som kan ingjuta mod, ge hopp och peka på en väg som tar oss genom stormen. Tänk om vi som kristna kan vara den rösten. Tänk om den kristna församlingen kan komma med hopp, när allt ser hopplöst ut.
Paulus påminde nu om det val de hade gjort tidigare – de hade lämnat Goda hamnarna, och det hade fått konsekvenser. Paulus har rätt, men det starkaste budskapet från Paulus, är inte ett budskap om dom och straff, utan ett budskap som tänder hoppet, som förkunnar Guds godhet och nåd och som talar om en väg till räddning.
Varje sammanhang och varje samtal kan skatta sig lycklig, om det finns en sådan röst som i dessa coronatider kan förmedla hopp, som mitt i stormen håller sig nykter och sansad, och som har lyssnat till rösten från himlen. Inte bara lyssnat på Coronainformation, utan gett sig tid att lyssna från himmelens Gud. Gud har ett budskap till vår tid, och det budskapet vill han föra fram, genom sin församling.
Var inte rädd, säger Paulus! Fartyget kommer att kapsejsa och gå under, men ingen av oss ska mista livet. Ja, det kommer att bli materiella skador, det kommer att bli konsekvenser, men vi ska alla räddas. Gud har talat, och jag litar på att hans ord är sant, säger Paulus. Nu är det som att Paulus har tagit över ledarskapet på båten. Inte ens Julius verkar protestera. Paulus har blivit resesällskaptes pastor och andliga auktoritet.
Vi vet inte hur stora konsekvenserna blir från den storm som vi nu upplever, men i allt som sker påminner Gud oss om livets bräcklighet, och vikten av att bygga livet på en säker och stadig grund. Det finns ett hopp, ett hopp som räcker för den här tiden och som sträcker sig ända in i evigheten. Vi behöver inte mista livet. Det hoppet har ett namn – Jesus Kristus!
