På flera ställen i Apostlagärningarna läser vi om de troendes gemenskap. Ett sådant avsnitt finns i slutet av det andra kapitlet – Apg. 2:42-47. Samma kapitel inleds med att Anden blir utgjuten, och det som beskrivs i kapitlets avslutande verser visar hur Andens liv tar sig uttryck ibland dem.
De prioriterade gemenskapen, bibelundervisningen, bönerna och brödsbrytelsen eller nattvarden som vi brukar säga. I ”Coronatider”, får vi tänka på att inte samlas i för stora sammanhang, men är vi bara är två eller tre som träffas i Jesu namn, så lovar Jesus att vara närvarande i vår gemenskap.
De var tillsammans både i templet och i hemmen – i den stora och den lilla gruppen. Och nu, när det stora mötet – gudstjänsten – är svårt att genomföra, blir den lilla gemenskapen – husgruppen – desto viktigare. Kanske kan det som nu händer, få oss att förstå hur viktig den lilla gemenskapen är, och att det kristna livet inte bara handlar om ett gudstjänstbesök på söndagen.
Det står att de greps av bävan. Ett annat ord vi ofta använder är ordet ”Gudsfruktan”. Det innebär inte att vi ska vara rädda för Gud, men när Andens liv expanderar i oss, blir vi medvetna om Vem Gud är, hur stor Gud är, att vi är beroende av Guds nåd och omsorg, och att Han är värd all ära. Därför ska vi frukta Gud, och inte allt annat!
Bland de troende skedde många under och tecken. När vi samlas, ska vi göra det med förväntan på att Gud är mäktig att göra mirakel. För Gud är INGENTING omöjligt! Vi får be till Gud, att han ska gripa in både i våra enskilda omständigheter och i vårt land. I den kristna gemenskapen är övernaturliga ting, helt naturliga.
Det står att de hade allting gemensamt. Församlingen i Jerusalem hade så kallad egendomsgemenskap. Den här texten har inte till uppgift att förklara hur egendomsgemenskapen var organiserad, men dess grundläggande syftet var att ingen skulle lida nöd. Alla skulle ha det de behövde. Vi kan inte överge en syster eller bror som lider nöd, om det står i vår makt att hjälpa. Särskilt nu, i tuffa tider, behöver vi se varandras behov och hjälpa varandra på vardaglig basis.
Slutligen lägger vi märke till att glädjen fanns bland Jesu lärjungar, och i den kristna församlingen. Just glädjen gjorde att människor uppskattade de troende och många blev så attraherade av gemenskapen, att de beslutade sig för att följa Jesus. När vi har det svårt kan vi lätt uppleva talet om glädje som en provokation, men vi gläds inte över alla omständigheter, utan vi är glada för att vi har lärt känna Gud, och att Han alltid är hos oss. Han håller vår framtid i sin hand, och vi är trygga hos Honom.
