Två hela år hade gått. Att Paulus fortfarande satt fängslad var inget mindre än en rättslig skandal. Det fanns inget att anklaga honom för.
En ny överstepräst var nu i tjänst. Nationen och folket hade stora problem. Trots allt fanns Paulus överst i deras tankar. Med en ny ståthållare vid makten såg judarna ånyo sin chans att komma åt den förhatlige Paulus.
Redan tre dagar efter tillträdet for Festus upp till Jerusalem för att höra sig för bland de judiska ledarna angående fallet Paulus. Eftersom Festus inte tillät att Paulus skulle förflyttas, var Paulus åklagare med i hans sällskap när han återvände till Caesarea tiotalet dagar senare.
Festus insåg ganska snart att anklagelserna mot Paulus var falska, men som tillträdande ståthållare var han angelägen att ställa sig in hos judarna, och frågade därför Paulus om han ville fara upp till Jerusalem för att dömas där. På grund av att Paulus var romersk medborgare kunde han inte tvingas att fara till Jerusalem. Vers 20 avslöjar att frågan kom för att Festus var villrådig. Paulus var ytterst medveten om risken för attentat. Därför avböjde han erbjudandet. Nu återstod bara en möjlighet – att vädja till kejsaren.
Hans vädjan till kejsaren innebar att utredningen av målet gjordes i Rom och att det slutliga avgörandet fälldes av kejsaren personligen. Kejsare vid den här tiden var Nero. Nero var brutal. Ironiskt nog är det just under Neros regim som Paulus i Romarbrevet ger riktlinjer för ett kristet förhållningssätt till överheten: ”Varje människa ska underordna sig den överhet hon har över sig. Det finns ingen överhet som inte är av Gud…” Rom 13:1 Paulus bröt för övrigt inte mot några av kejsarens förordningar, förutom den som krävde att kejsaren skulle dyrkas som en gud. Paulus ställde sig inte utanför samhället. Men när kejsaren satte sig i Guds ställe gällde en annan förordning. ”Man måste lyda Gud mer än människor.”
Sedan Paulus hade vädjat till kejsaren hade Festus omedelbart en överläggning med sitt råd, och eftersom Festus säkerligen kände sig lättad att komma från ansvaret att fatta beslut i det svåra fallet, gav han sin tillåtelse.
I samband med detta kom kung Agrippa på artighetsvisit till den nye ståthållaren i Cesarea. Kung Agrippa var den siste av sju härskare som bar namnet Herodes. Ett bättre besök kunde inte Festus få. Festus grep tillfället att tala med honom om Paulus sak. Samtalet mellan Festus och Agrippa är avslöjande. Vi får veta åtskilligt om den övertygelse Festus hade angående Paulus. Festus var visserligen förvirrad, men hade ändå funnit själva hjärtpunkten i problemet. Allting handlade om ”en viss Jesus som var död, men som Paulus menar lever.” Paulus tro på att Jesus levde var orsaken till allt hat mot honom.
Nu ville Agrippa också höra Paulus. Vi kan fråga oss varför. Kände han sig smickrad därför att han hade blivit tillfrågad som sakkunnig, eller var hans känslor djupare? Det som nu utspelade sig var ingen rättegång. Det var endast fråga om ett förhör som skulle öra det möjligt för Agrippa att hjälpa Festus med rapporten till kejsaren. En romersk ståthållare fick inte sända en fånge till kejsaren utan att ange vad han var anklaga för. Och var anklagelserna alltför grunda fanns risken att Festus skulle uppfattas inkompetent i kejsarens ögon. Därför var Agrippas besök välkommet.
