Pastorns blogg

Apostlagärningarna 20

Paulus lämnar Efesos och på varje plats han passerar söker han upp de församlingar han grundat och uppmuntrar dem i tron. Under Paulus senare verksamhet ägnar han faktiskt mer tid åt församlingarnas inre liv och stabilitet än åt nya missionsinsatser. Det är framför allt församlingen i Korint som han oroar sig för. I Korint stannar han tre månader. Därifrån skriver han Romarbrevet. Han är fast besluten att framöver besöka Rom, kejsarens stad, och församlingen som finns där.

I Troas berättas det om mannen som somnar och ramlar ner från ett fönster på övre våningen och dör, men som blir uppväckt igen. Skälet till den långa gudstjänsten var sannolikt att Paulus skulle resa vidare nästa dag, och ville därför ta vara på tiden för att ge all den undervisning de kunde behöva. Här är också ett av de tidigaste beläggen för hur söndagen, uppståndelsedagen, hade ersatt sabbaten som den unga kyrkans gudstjänstdag (vers 7). Nattvarden utgjorde nämligen centrum i den söndagliga gudstjänsten. Nattvarden var från början sannolikt en del av en vanlig måltid.

Nu gick resan vidare mot Jerusalem. Paulus ville gärna vara där till Pingst. Därför besöker han inte församlingen i Efesos utan kallar istället på församlingens äldste och ber dem komma till hamnen i Meletos. Han håller här det som har kommit att kallas Bibelns stora avskedstal. Det är det enda talet i Apostlagärningarna som är riktat till en grupp kristna. Här sammanfattar Paulus sin syn på vad det innebär att vara en andlig ledare.

Att rekrytera ledare och insätta äldste i församlingarna var viktigt för Paulus. Han vet att församlingen formas efter sina ledare. Allt kristet liv formas genom exempel – efterföljelse. Därför prioriterar Paulus karaktär och integritet då han talar om ledarskap. Och han vågar till och med att hänvisa till sitt eget liv. ”Ni vet hur jag uppträdde hos er…” (vers 18). Han legitimerar sig inte med vad han har åstadkommit, utan hur han har uppträtt.

Den nytestamentliga församlingens ledare beskrivs med termen äldste, presbyteros. Äldstebegreppet har sin bakgrund i den judiska traditionen. Ordet i sig signalerar ålder, erfarenhet och mognad. Paulus uppmanar de äldste att vaka över sig själva och över den hjord som den helige Ande har satt dem till att ha uppsikt över. (vers 28) Kallelsen kommer från den helige Ande. Den bekräftas sedan i församlingen, och de kallade utpekas och insätts i sitt uppdrag genom handpåläggning.

”Ge akt på er själva…” En församlingsledares första ansvar är att vårda sin personliga relation till Gud och sin efterföljelse av Kristus. Därefter uppmanas ledaren att ge akt på hjorden. Relationen till församlingen förväntas vara av det slag som herden har till sin hjord.

Paulus hade fått klart för sig att de aldrig skulle återse varandra igen. Kapitlet avslutas med gemensam bön och ett känslosamt avsked.