Pastorns blogg

Apostlagärningarna 15

De stora framgångar som Paulus har haft, skapar oro bland grupper inom Jerusalemförsamlingen. Det är framförallt bland Jesustroende inom fariséernas parti som Paulus får kritik. När Paulus överallt bland hedningarna predikade att varken omskärelsen eller Mose lag var nödvändig för dem som kom till tro på Jesus, växte oron till upprördhet. Som ett första steg sänder Paulus kritiker en delegation till Antiochia för att återställa ordningen. Det blir genast oenighet mellan dem å ena sidan, och Paulus och Barnabas å andra sidan. Tvisten kulminerar i det viktiga mötet i Jerusalem.

För att förstå vidden av den här händelsen, borde vi egentligen läsa Galaterbrevet parallellt tillsammans med det femtonde kapitlet i Apostlagärningarna. Galaterbrevet ger oss en bättre inblick i hur detta angrepp hade spridit sig som en brand. Den grupp som var kritiska till Paulus förkunnelse hade nämligen systematiskt besökt plats efter plats i Galatien där Paulus grundat församlingar och genom sina besök skapat förvirring. Eftersom dessa personer kom från församlingen i Jerusalem, gav de intryck av att representera urförsamlingen i Jerusalem.

Att evangeliet även gällde hedningar (icke-judar) stod helt klart för alla efter händelsen i Kornelius hus i Cesarea, men fortfarande rådde oklarheter i vilken utsträckning hedningarna skulle anpassa sig efter den judiska lagen och tvingas omskära sig. I Galaterbrevet skriver Paulus till hedningar, och för Paulus var varje kompromiss otänkbar. Där man flirtade med lagen, där bleknade snart evangeliet. Paulus skriver bland annat i inledningen av Galaterbrevet:

”Jag är förvånad att ni så fort överger honom som har kallat er genom Kristi nåd och vänder er till ett annat evangelium, fast det inte finns något annat. Det är bara några som skapar förvirring bland er och vill förvränga Kristi evangelium.”  Galaterbrevet 1:6-7

Att klamra sig fast vid lagen är att överge det sanna evangeliet om Jesus Kristus. Lagens återkomst, i olika skepnader, är ett fortlöpande tema genom den kristna historien. Det är egentligen inget att vara förvånad över. Lagen erbjuder trygghet i en annars så otrygg värld. Att då plötsligt få höra att man ska ”vandra i Anden” (Gal 5:16) innebär en omställning som inte är enkel att ta till sig för den som så gärna vill luta sig mot givna regler.  Den nya friheten ter sig skrämmande.

Det möte som hålls i det här kapitlet är en avgörande brytpunkt i den tidiga kristna perioden. Hela den kristna församlingens framtid stod på spel. Det är kanske ingen tillfällighet att det har placerats i mitten av Apostlagärningarna. Det är inte utan skäl som det här mötet i Jerusalem, kallats för ”det första kyrkomötet”.

Hur gick man då till väga för att söka sig fram till Guds vilja i den här konflikten? Två olika slags argument framförs som underlag för de beslut som fattas.

Petrus hänvisar till det ”karismatiska argumentet”. Han påminner om händelsen i Kornelius hus som ett bevis för att hedningarna accepterades av Gud utan krav på omskärelse. Även Paulus och Barnabas förstärker samma slags argument genom att tala om alla de under och tecken som har skett på de olika platserna runt om. Ändå är inte detta argument tillräckligt för kritikerna. Den avgörande frågan för dem är: Vad säger Skriften? Och Jakob är den som framför det utslagsgivande skriftbeviset. ((Apg. 15:16-18)

Tydligen var dessa argument tillräckliga, och tydligen fanns en djup förnimmelse av Andens närvaro bland de som hade samlats. De upplevde hur Anden hade väglett dem och hur Anden också stod bakom dem i beslutet. Därför kunde de enhälligt skriva ett brev riktat till hednafolken med följande inledning: ”Den helige Ande och vi har beslutat…”

Det kan tyckas förvånande att man trots allt inför några inskränkningar av friheten. Dekretet har ingenting med själva frälsningen att göra, utan den avgörande frågan är att inte vara en medmänniska till fall. För att underlätta för judar att utan samvetsbetänkligheter, exempelvis äta tillsammans med hedningar som blivit kristna, uppmanades till vissa inskränkningar inom matens område. Det görs så att säga små eftergifter som ska hjälpa till att underlätta och reglera umgänget mellan judar och hedningar.

Nu sänds Paulus och Barnabas tillbaka till Antiochia för att meddela vad som beslutats. För att förstärka enheten i beslutet sänds också Judas och Silas tillsammans med dem. Judas och Silas var båda framträdande ledare i församlingen i Jerusalem. Församlingen i Antiochia tar emot beslutet med glädje. Brevet riktar sig inte bara till församlingen i Antiochoa, utan till hedningar i hela området. Genom detta har det fastslagits att de hednakristna är fullvärdiga medlemmar av Guds folk utan omskärelse. De är heller inte förpliktade att hålla Mose lag och kyrkans enhet är räddad genom avståndstagandet från de som förespråkat en annan linje och skapat förvirring.

Kapitlet avslutas med ännu en konflikt, nu på det individuella planet. När Paulus vill resa tillbaka till de olika städerna där de hade predikat under den första missionsresan, vill Barnabas åter igen ha med sig Johannes Markus som medhjälpare. Paulus vägrar! Konflikten som uppstår blir så pass stor att de inte kan enas. Det förefaller nästan lite komiskt att de inte lyckas hålla sams i den här tvisten, då de precis har räddat enheten gällande kyrkans framtid.

I en konflikt är det inte alltid det viktigaste att fastslå vem som har rätt. I synnerhet inte när det saknas så mycket fakta i målet. Och varför skulle vi behöva ta ställning? Barnabas tar med sig Johannes Markus och reser åt ett håll. Paulus å sin sida väljer Silas till sin medhjälpare, och därmed fortsätter missionen med dubbel kraft.