”Men när han på sin resa närmade sig Damaskus, strålade plötsligt ett ljussken från himlen omkring honom. ” 9:3
Saulus var på väg från Jerusalem till Damaskus, för att söka efter kristna och fängsla dem. Resan blev dock inte som han hade planerat. Plötsligt strålade ett ljus från himlen omkring honom. Det var inget vanligt solljus. Det var ingen ängel som uppenbarade sig för Saulus, och inte heller var det den helige Ande. Det var den uppståndne Jesus. Saulus frågade: Vem är du Herre? Och rösten svarade: Jag är Jesus, den som du förföljer. Att förfölja de troende är att förfölja Jesus själv. Vi är Kristi kropp.
I tre dagar, satt Saulus på Raka gatan i Damaskus omsluten av mörker. Han varken åt eller drack. Vi vet inte helt vad som hände under dessa tre dagar, men vi anar att det var dagar av självrannsakan, ånger och omvändelse. Han måste ha ropat till Gud om förbarmande. Han hade förföljt Guds församling våldsamt, och nu hade han fått möta församlingens Herre personligen. Tänk tre dagar i fullkomligt mörker med tankarna bara på det.
Men på tredje dagen väntade ”uppståndelsen”. I Damaskus fanns Ananias. Han beskrivs kort och gott som en ”lärjunge”. Gud talar till honom att gå till Saulus, men Ananias tvekar. Att värja sig mot Herrens tilltal är inte unikt för Ananias. Det är många som har värjt sig mot Herrens ord, och Ananias har starka skäl att avstå. Ryktet om Saulus hade säkert nått honom.
Kallelsen att gå möter varje lärjunge. Vi är kallade att gå i Jesu fotspår. Kallelsen tvingar oss till uppbrott. Gå, säger Herren till Ananias igen! Han får ingen försäkring om att det kommer att gå väl. Han får inte heller i förväg veta resultatet av besöket. Men Ananias lyder, och i några korta satser beskriver Lukas hur Ananias går dit, hur Saulus blir seende, fylls med den helige Ande och döper sig. Därefter kan Saulus bryta sin fasta.
Vi läser att Saulus genast började predika att Jesus är Guds Son, men det skulle ändå dröja många år, innan det var dags för Saulus att på allvar komma in i sin kallelse och sitt uppdrag: ”att bära fram Jesu namn inför hedningar och kungar och Israels barn”.
I vers 31, får vi en lägesrapport. Församlingen hade en period av lugn och ro, kanske mycket på grund av det som hade skett med Saulus. Han hade varit en drivande kraft i den förföljelse som pågick mot de kristna.
Eter denna lägesrapport skiftar berättelsen fokus och vi förbereds för nästa stora genombrott i den tidiga kyrkohistorien. Denna historia inleds med att Lukas låter oss möta Petrus i rollen som vandringspredikant. Vi får del av några episoder från två orter i Judéen som Petrus besöker; Lydda och Joppe. Två uppseendeväckande mirakler sker; dels blir Aineas botad och dels blir Tabita uppväckt från döden. Jesus fortsätter att verka i och genom församlingen på samma sätt som när han vandrade från plats till plats. Miraklen ger klara besked: Guds rike är nu här!
