Pastorns blogg

Apostlagärningarna 9

”Men när han på sin resa närmade sig Damaskus, strålade plötsligt ett ljussken från himlen omkring honom. ”         9:3

Saulus var på väg från Jerusalem till Damaskus, för att söka efter kristna och fängsla dem. Resan blev dock inte som han hade planerat. Plötsligt strålade ett ljus från himlen omkring honom. Det var inget vanligt solljus. Det var ingen ängel som uppenbarade sig för Saulus, och inte heller var det den helige Ande. Det var den uppståndne Jesus. Saulus frågade: Vem är du Herre? Och rösten svarade: Jag är Jesus, den som du förföljer. Att förfölja de troende är att förfölja Jesus själv. Vi är Kristi kropp.

I tre dagar, satt Saulus på Raka gatan i Damaskus omsluten av mörker. Han varken åt eller drack. Vi vet inte helt vad som hände under dessa tre dagar, men vi anar att det var dagar av självrannsakan, ånger och omvändelse. Han måste ha ropat till Gud om förbarmande. Han hade förföljt Guds församling våldsamt, och nu hade han fått möta församlingens Herre personligen. Tänk tre dagar i fullkomligt mörker med tankarna bara på det.

Men på tredje dagen väntade ”uppståndelsen”. I Damaskus fanns Ananias. Han beskrivs kort och gott som en ”lärjunge”. Gud talar till honom att gå till Saulus, men Ananias tvekar. Att värja sig mot Herrens tilltal är inte unikt för Ananias. Det är många som har värjt sig mot Herrens ord, och Ananias har starka skäl att avstå. Ryktet om Saulus hade säkert nått honom.

Kallelsen att gå möter varje lärjunge. Vi är kallade att gå i Jesu fotspår. Kallelsen tvingar oss till uppbrott. Gå, säger Herren till Ananias igen! Han får ingen försäkring om att det kommer att gå väl. Han får inte heller i förväg veta resultatet av besöket. Men Ananias lyder, och i några korta satser beskriver Lukas hur Ananias går dit, hur Saulus blir seende, fylls med den helige Ande och döper sig. Därefter kan Saulus bryta sin fasta.

Vi läser att Saulus genast började predika att Jesus är Guds Son, men det skulle ändå dröja många år, innan det var dags för Saulus att på allvar komma in i sin kallelse och sitt uppdrag: ”att bära fram Jesu namn inför hedningar och kungar och Israels barn”.

I vers 31, får vi en lägesrapport. Församlingen hade en period av lugn och ro, kanske mycket på grund av det som hade skett med Saulus. Han hade varit en drivande kraft i den förföljelse som pågick mot de kristna.

Eter denna lägesrapport skiftar berättelsen fokus och vi förbereds för nästa stora genombrott i den tidiga kyrkohistorien. Denna historia inleds med att Lukas låter oss möta Petrus i rollen som vandringspredikant. Vi får del av några episoder från två orter i Judéen som Petrus besöker; Lydda och Joppe. Två uppseendeväckande mirakler sker; dels blir Aineas botad och dels blir Tabita uppväckt från döden. Jesus fortsätter att verka i och genom församlingen på samma sätt som när han vandrade från plats till plats. Miraklen ger klara besked: Guds rike är nu här!

Vi introducerar Saulus

Evangeliet går nu vidare mot hedningarna. Då har Lukas valt att foga in berättelsen om Saulus omvändelse i kapitel 9. Saulus tas sedan åt sidan under flera år, innan han återkommer för sitt uppdrag.

Det ges mycket utrymme för berättelsen om Saulus omvändelse i Apostlagärningarna. Den finns återgiven på tre olika ställen – kapitel 9, 22 och 26. Det är inte särskilt anmärkningsvärt. Det är för det första en omvälvande händelse i sig, för det andra handlar det ju inte om vem som helst, utan om den man som kommer att lägga grunden för hednamissionen. Tretton av Nya testamentets brev är skrivna av honom.

Men vem är Saulus?

Saulus var jude, men han var inte född i Israel. Han var en av alla dessa judar som levde i förskingringen – en så kallad diasporajude. Han var född i staden Tarsos som ligger i nuvarande sydöstra Turkiet, i provinsen Kilicien. Romarriket var indelat i olika provinser, och eftersom han var född där, hade han också romerskt medborgarskap.

Han hade två namn; Saulus och Paulus. Saulus var hans judiska namn och Paulus var hans grekiska. Paulus uppfattas som hans mer kristna namn. Paulus var tvåspråkig. I synagogan talade han säkert hebreiska, men hans modersmål var grekiska, och den grekiska miljön var hans uppväxtmiljö. Den Bibel han till stor del nyttjade var den grekiska översättningen av Nya testamentet – Septaguinta. Ett 90-tal direkta citat från Septaguinta återfinns i hans brev.

Han var både begåvad och intresserad, vilket gjorde att han kunde fortsätta studera i högre ålder, vilket inte var alla givet. Där läste han om Platon, Sokrates och de antika filosofernas sätt att tänka och argumentera.

Men han var också jude med allt vad det innebär. Han var av Benjamins stam, och han hade förmodligen fått sitt namn efter stammens stoltaste ättling – kung Saul. Någon gång i 15, 20-årsåldern sändes han till Jerusalem för högre studier. Där fick han sitta hos rabbinerna och studera Torah (de fem Moseböckerna). Bland rabbinerna fanns en rabbin som var särskilt aktad. Han hette Gamaliel. Hans uppdrag var att utbilda ”elitsoldater” i sitt sammanhang. De skulle bedriva apologetik och försvara den judiska tron mot den romerska ockupationsmakten. Under Gamaliel utbildades Saulus till skriftlärd inom fariséernas parti. Han skulle snart bli en lysande stjärna, en påläggskalv inom sin religiösa falang. Därmed hamnade han på kollisionskurs med den framväxande kristna församlingen.

Så här långt i Apostlagärningarna vet vi att Saulus var närvarande vi steningen av Stefanos. Vi vet också att han var ytterst inblandad i den förföljelse som sedan bröt ut mot församlingen i Jerusalem. Men säkert fanns Saulus med i bakgrunden långt tidigare. När Jesus och senare också lärjungarna anklagades inför Stora rådet, fanns Gamaliel med där, och Saulus var ju vid den här tiden en nära lärjunge till honom. Rabbinernas lärjungar fick ofta sitta på åskådarplats när Stora rådet samlades. Kanske är det så att Saulus själv är ett vittne som Lukas har hört, för att få tillförlitlig information om det som kände och uttalades vid dessa olika förhör med Stora rådet:

”Sedan jag noga efterforskat allt från början har även jag bestämt mig för att skriva ner det i ordning för dig, högt ärade Teofilus, för att du ska veta hur tillförlitlig den undervisning är som du har fått.” Lukas 1:3-4