Detta är det femte och sista försvarstalet vi har av Paulus. Han försvarade sig inför folkmassan i Jerusalem, inför Stora rådet, inför Felix, inför Festus och nu inför kung Agrippa. Så många gånger innan hade han tvingats stå inför de som inte förstod vad saken gällde. Nu äntligen stod han inför en man som hade möjlighet att fatta den djupaste innebörden i målet.

Paulus erkänner Agrippas kännedom i ärendet och vädjar till honom att lyssna tålmodigt. Dessutom går profetian i uppfyllelse, om att föra ut Jesu namn till hedningar och kungar och Israels folk. (Apg. 9:15) Agrippa är nämligen den ende kungen som Paulus på ett påtagligt sätt kommer i kontakt med. Paulus kunde ha vägrat ett förhör innan han stod inför kejsaren, men glad grep han tillfället att predika evangelium.

För tredje gången får vi höra berättelsen om Paulus omvändelse. De skillnader vi finner från kapitel 22 är i första hand en skillnad i betoning. Vi kan dock lägga märke till att det i de andra berättelserna endast sägs att Paulus föll till marken. Här sägs att även hans följeslagare föll till marken. Och uttrycket ”Det blir hårt för dig att sparka mot udden” är nytt. Bilden är hämtad från bruket av dragdjur. Drevkarlen använde en stav med järnudd. Om oxen krånglade fick han känna denna pik, och krånglade han mer trängde den djupare in i hans kött och vållade mer smärta. Så hade Paulus det, då han stred mot de kristna.

Festus hade inte förmågan att följa Paulus argumentation. Han erkände hans höga bildning och han ansåg heller inte att Paulus hade begått någon brottslig handling, men han ansåg att Paulus var från sina sinnen. Det är än en gång talet om uppståndelsen som väcker irritation.

Den kedjade fången uppträder med en frihet och auktoritet som både stör, och ger intryck på åhörarna. I den avslutande appellen tar förhöret en oväntad vändning som de höga herrarna inte är beredda på. Förhöret utvecklar sig till ett väckelsemöte. Paulus vänder sig direkt till Agrippa med orden: ”Tror du på profeterna, kung Agrippa? Jag vet att du tror.” Denna direkta appell satte Agrippa i ett dilemma. Med intresse hade han lyssnat till Paulus, men han var inte beredd att förlora ansiktet inför Festus. Och hur skulle det se ut om han, som var judarnas kung, blev kristen. Priset var för högt för en makthavare vars hjärta var alltför fäst vid den här världen.

Festus var helt oemottaglig för evangeliet. Agrippa var gripen och nära att ta ställning. Ingen av dem blev frälst så vitt vi vet. Paulus visste att om det fattades än så lite, fattades det allt. Men båda ska en gång bli tvungna att erkänna att de hade haft ett tillfälle.

Man har undrat om den romerska lagen var sådan att en fånge som vädjat till kejsaren inte kunde vare sig fällas eller frias av de lägre domstolarna, utan var helt och hållet hänvisad till den högsta domstolen. Det kan nog ha varit så. Hur som helst tyckte nog både Festus och Agrippa att det var skönt att Paulus hade vädjat till kejsaren. De behövde därför inte irritera judarna genom att frige honom, utan de kunde bara sända honom vidare. Nu skulle Guds syfte gå i fullbordan: ”Så som du vittnat om mig i Jerusalem, måste du vittna om mig i Rom!”